NEPAL del 1: Uppror för jord och demokrati

•• Någon guidad visning i det kungliga palatset i
Katmandu är inte aktuell. Avspärrningarna är omfattande och den
polisiära närvaron påtaglig. Kung Gyendra fyllde 61 år i förra veckan.
Två demonstrationer gick mot palatset. En krävde att maoistledaren
Prachanda skulle hängas och monarkin restaureras. En annan att kungen
skulle sparkas ut ur landet. Sammandrabbningen var oundviklig. Innanför
murarna trycker kungen och tre medlemmar av kungafamiljen. Likt djur i
bur.

– Snart river vi staketet och gör om hela palatsområdet
till en marknadsplats. Kungen kan få bo i en vanlig liten lägenhet med
sin familj, säger 22-årige Bim när taxibilen passerar förbi grindarna.

Folket mot kungen
Nepals
politiska historia de senaste åren är en pendelrörelse mellan demokrati
och reaktion. Mellan monarki och republik. Utegångsförbuden,
massdemonstrationer och strider har avlöst varandra. Den politiska
spelplanens pjäser brukar beskrivas som tre: kungen, de parlamentariska
partierna och maoisterna.

I februari 2005 upplöste kungen
parlamentet och gav den kungliga armén fria tyglar att angripa
maoisterna. I april 2006 svängde pendeln tillbaka. Efter
massdemonstrationer i huvudstaden isolerades kungen av de republikanska
och demokratiska krafterna. Två miljoner demonstranter och 5000 skadade
var priset för att kungen i ett direktsänt tv-tal skulle lova att
återupprätta parlamentet. Efter det har kungen förlorat mer och mer
makt. Apanaget har i princip avskaffats och den politiska makten
reducerats. Utvecklingen mot republik rullar vidare. Landet håller
andan i väntan på det utlovade – historiska – valet i november.

Den
239-åriga monarkin är tillbakapressad men inte besegrad. Folkmakten i
maoisternas basområden har växlats in mot ministrar i
interimsregeringen. Efter tio år av väpnad kamp har Nepals
kommunistiska parti (maoisterna) skrivit under ett fredsavtal, satt
folkarmén under internationell övervakning och ingått en allians med de
parlamentariska partierna byggd på val och republik. Epitetet Royal har
tvättats bort från flera institutioner.

Men hur hamnade ett
revolutionärt kommunistiskt parti som i tio år drivit väpnad kamp
plötsligt i en regering? Svaret måste sökas utanför huvudstaden.

Outvecklat land
Vägen liknar en svensk skogsbilväg. Sönderkörd. Vattensjuk.

Bussen
känner sig försiktigt fram under två dagar. Riktning mot väster. En av
de större broarna är sedan länge sprängd och ännu inte lagad. Omvägen
går via flodbädden. Martyrvägen är ett av de större
infrastrukturprojekten i mellersta Nepal. Vägen är byggd för hand av
bybor och ska när den är klar sammanbinda de större byarna i regionen.
Den tränger in i områden där människor aldrig sett en buss. Sträckan
som tidigare tog tre, fyra dagar att gå tar nu en dag. Avstånd mäts i
dagsmarscher. Inte kilometer. Inte timmar.

Vid slutstationen,
djupt inne i ett av maoisternas basområden, i Rolpadistriktet blir det
vandring upp för tre bergstoppar om vardera cirka 2 500 meter och ner i
tre floddalar. Den sista etappen till fots tar cirka tio timmar.

Konsekvenserna
av ett felsteg känns i luften. Stigen lindar sig runt bergen. Doften av
ett hästkadaver sticker i näsan. Packad med nästa trehundrakilo ris
trampade den snett med hovarna och föll över femhundra meter innan den
nådde fast mark. Åkrarna är klistrade vertikalt längs
bergssluttningarna. Korna pressar ner klövarna för att hålla sig kvar.
På femtiotalet var här två procent av de vuxna läskunniga.
Medellivslängden 35 år. Spädbarnsdödligheten över 60 procent. Att titta
ner i dalarna är att se rakt in i medeltiden. Tiden stod länge stilla.

Luften
är frisk men inte klar. Bergen släpper aldrig taget om molnen under
monsunperioden och så fort skymningen sänker sig suger dalarna åt sig
dimman. Grön akvarell. Blått och brunröd jord. Kallt och fuktigt.

–
Den kungliga nepalesiska armén tror att även stenarna här är maoister,
säger Ratikala Gharti och skrattar när hon hälsar oss välkomna till byn
Bangetal.
Hon tror att hon är cirka trettiofem år. Hennes barn är
sju och fyra år. Hon går upp två timmar före gryningen för att mata
djuren, städa, tvätta och laga mat. Tio timmar per dag går hon för att
hämta ved och vatten. Varje dag är en kamp för att överleva. Hon kan
varken läsa eller skriva. Hon kallar sig maoist.

Det är få
platser på jorden som kan kallas för feodala. Även de mest isolerade
jordbruksområdena producerar ofta för en marknad. Men i Nepal är
berättelserna om feodalherrarna levande: En dag bad en av dem bönderna
att sända sina döttrar med gödsel till hans gård. Dagen efter kom 56
kvinnor med lika många korgar gödsel. Fyra stycken valdes ut. De andra
fick gå hem. Dagen efter slaktades en buffel. På bröllopet som följde
gifte sig feodalherren med alla fyra. Senare ångrade han sig och gifte
sig även med tre av dem han tidigare skickat hem. Idag har mannen sedan
länge jagats ut ur byn.

– Idag kan en man inte ha flera fruar. Folkkriget har gjort oss medvetna, säger Ratikala Gharti.

På
verandan i ett av husen i byn har alla grannar samlats. Nyanlända
hälsas välkomna med knuten näve. Alla sitter med benen i kors på det
hårt stampade jordgolvet. Det doftar tobak och dynga. Väggarna är av
bambu och lera. Utsikten makalös.

Världens tak
Konungariket
Nepal beskrivs ofta som världens tak. Mount Everest är den mest kända
av de revben som håller upp himlavalvet. Himalaya utgör ryggraden.
Endast sexton mil och 8700 meter skiljer den högsta punkten från den
lägsta. Bergen gör att endast tjugo procent av ytan är odlingsbar.
Klimatzonerna sträcker sig från subarktiska till subtropiska:
Monsunregn blandas med polarvindar. På toppen evig snö och
snöleoparder. På botten slättlandet Terai med risfält, mangolundar och
tät djungel. Odlad potatis. Delfiner. Krokodiler. Men det verkligt
intressanta i Nepal är varken bergen eller naturen utan det folk som
sedan tio års tid bedrivit ett av de mest framgångsrika antifeodala
uppror för demokrati världen sett på länge.

Ta ett korrupt
halvfeodalt system. En svag stat på landsbygden. Ideal terräng för
gerillakrigföring. Lägg till att tio procent äger 65 procent av
jordbruksarealen och att 90 procent av landets 28 miljoner invånare
lever på landsbygden. Lägg till att kungen är en av världens rikaste
män och att Nepal är ett av världens fattigaste länder: Krydda med
maoism.

Resultatet blev ett folkkrig för jordreform och
demokrati. Svaren på varför det började här är lika många som det finns
bybor i byn. En och en sätter de sig på verandan för att berätta sin
historia. Jorden är det konkreta. Den ger bröd, den ger värdighet och
den är värd att slåss för. Bönderna vill ha jord. Kvinnorna jämlikhet.
De kastlösa ett slut på diskrimineringen och massorna demokrati.

Har
maoisterna stöd bland bönderna i byn? Frågan blir här närmast retorisk:
bönderna är maoister. Kamouflagekläderna är inte ett modeplagg.

Två
dagsmarscher från byn avlossades det första skottet. En tisdag i
februari 1996 anföll embryot till folkets befrielsearmé en av
polisstationerna, Holleri, i Rolpa. Det blev upprorets epicentrum. De
följande dagarna utfördes över 5500 attacker i landets västra delar.
Folkkriget var igång. Kort innan hade maoisterna presenterat en lista
med fyrtio krav till premiärministern som kunde lösas fredligt, bland
dem krav på republik. Men den jordägande klassen och monarkin vägrade.
Kraven ignorerades och politiken utvecklades till krigskonst. Den
legala kampens möjligheter bedömdes som uttömda.

Feodalherrarna har flytt
Åkrarna
i Bangetal år små. Skörden ger inget överskott. Eftersom bergen ligger
på Kebnekaisehöjd är det för högt för att odla ris. Vid skörd och sådd
hjälps gårdarna åt. Denna kollektivism har byn utvecklat och idag
känner alla ett ansvar för både djuren och grödorna.

Blir det
matbrist är idag är räntan på ris fem procent, men Ratikala berättar
att före folkkriget var man tvungen att betala tillbaka femton kilo ris
om man lånade tre. Räntan togs ut av jordägare och ockrare. Det var
också främst mot dessa som ilskan riktades under de första åren av
folkkrig.

Ambar Bahadur är 48 år och har åtta barn. Den
viktigaste förändringen som folkkriget fört med sig menar han är att de
få feodalherrar som tidigare fanns i området och som tvingade bönderna
att jobba för dem har stuckit. Han berättar att jordägarna tidigare
kunde kräva en get, en säck ris eller en ko men att de aldrig betalade
för sig.

– Inte en enda rupé. Men nu har de stuckit till
Katmandu så det är lugnt och skönt här nu, vi samarbetar mycket bättre
och levnadsförhållandena har sakta förbättrats.
Ambar Bahadur
berättar att när folkkriget startade motiverade det bönderna att gå
samman Han beskriver det som att deras gemensamma ilska och enighet
drev bort exploatörerna och delade upp deras jord. På frågan om hur de
rent fysiskt drevs bort svarar han länge och hötter med nävarna i
luften samtidigt som hela församlingen skrattar högljutt och tandlöst.
När tolken ska översätta utläggningen säger han med sammanbiten min att
vi gott kan föreställa oss vad som skedde.

– Vi har erbjudit dem att komma tillbaka, de kan till och med få sina gamla hus men de har de inte velat, säger Ambar Bahadur.

Bönderna hade allt att vinna
Bönderna
insåg snabbt att våldet lönade sig. De hade allt att vinna. Efterhand
övergick angreppen på feodalherrar och polisstationer till regelrätta
slag med den nepalesiska kungliga armén. Efter tio års krig var antalet
soldater i folkarmén i distriktet över 4000. Under hela perioden försåg
byarna soldaterna med mat och kläder.

– Vi visste inte alltid
vem som var premiärminister eller vad som skedde i Katmandudalen men vi
visste att befrielsearmén slogs för oss, säger en av byborna.

Den
väpnade striden har satt spår. Byborna berättar stolt om söner och
döttrar som kämpat i befrielsearmén eller som blivit några av de
tusentals martyrerna. Priset för att byn stödde maoisterna var högt.
Kvinnorna vittnar om tortyr och våldtäkter utförda av den kungliga
armén i sin jakt på gerillan.

Den flacka ytan i byns utkant
där tre berg möts var för bara ett år sedan en exercisplats för
befrielsearmén. Idag odlas där majs.

Vid ett tillfälle
luftlandsattes tusentals kungliga soldater på bergssluttningarna. De
kompanier från folkarmén som fanns i området tog då av sig uniformerna
och började mjölka korna, plöja jorden eller la sig helt enkelt bara
ner och sov på loftet.  Folkkriget saknar frontlinjer även om det
har basområden. Målet var arméns soldater. Inte ett visst
terrängavsnitt.

Beväpningen i början var främst
jordbruksredskap. De första skjutvapnen tillverkades lokalt.
Mynningsladdare fylldes med krut och järnskrot. En av de yngre pojkarna
i byn tar en bössa av de äldre för att visa oss. Rekylen är så kraftig
att han nästan tappar det tunga vapnet i backen. Krutröken sprids
snabbt ut över dalgången. Bonden ser själv förvånad ut över att den
fortfarande går att skjuta med.

Nationell demokratisk revolution
Det
proklamerade målet med folkkriget var en nationell demokratisk
revolution. Inte socialism. Balansakten gick ut på att kombinera
militära och politiska medel. Men för byborna i Bangetal är det inte
kravet på demokratisk republik som först nämns. Katmandu ligger långt
bort. De krav som återkommer i samtalen är mat, hus, utbildning och
kläder.

Utvecklingen i basområdet har gått fort. För tio år
sedan var det vanligt att barn i byn giftes bort vid tio års ålder.
Lagar som stiftades i Katmandu nådde inte ens halvvägs hit. Kvinnor var
mannens egendom på samma sätt som jorden, fältet och hästen. Barn
avlades med våld. En ogift faderlös kvinna existerade inte. Idag kräver
kvinnorna arvsrätt till jorden. Att avskaffa de feodala strukturerna
och utveckla en kapitalism är förutsättningarna för en vidare
utveckling.

– Jag kan inget om politik men förut tvingades vi
gifta bort våra döttrar när de var sju-åtta år och betala höga räntor
på våra lån. Idag ligger ett sjukhus där det en gång stod ett berg och
i Tila har man fått ström. Det är vi som bor här som gjort allt detta
men maoisterna har gett oss en plan, säger Ratikala Gharti och berättar
att de boende i byn nu insett vad de kan åstadkomma tillsammans.

Förväntningarna
på maoisterna är skyhöga. Deras inflytande i byn de sista tio åren
beskrivs av en bybo som om en social bomb slagit ner i samhället.

Många
talar om en höjd medvetenhet som den viktigaste framgången. Planer
finns idag på ett mellanstadium i byn, elektrifiering och ett större
sjukhus. Förutsättningarna finns med freden. Ur floderna från bergen
kan det vita guldet – vattenkraften – utvinnas. Jorden är bördig. Det
bestående intrycket från byn är framtidsoptimismen. Nu – med freden –
finns möjligheterna.

– Framför allt önskar jag en bra skola till
mina barn så att de slipper arbeta på tegelbruk i Indien. Jag vill
kunna ge dem en framtid. Ni måste förklara för världen varför vi tog
till vapen och slogs, säger Ratikala Gharti.

I basområdena
utvecklades under folkkriget en parallellregering med lokal folkmakt.
Bland dem populära lokala institutionerna som folkdomstolar och milis.
Dessa avvecklades som en del av avtalet med de parlamentariska
partierna och byn styrs idag i praktiken av två kommittéer: En
partikommitté och en bykommitté. Folkdomstolens funktioner har dock
tagits över av det kommunistiska ungdomsförbundet och andra
organisationer med nya namn.

Maoistpartiet beskriver själva den
nuvarande politiken som att balansera på en knivsegg. Ska vad som
började som ett folkkrig för jordreform, demokrati och republik, tio år
och 13000 döda senare sluta i fem ministerposter och en allians av åtta
partier. Samt en kung som kanske inte kommer att tvingas abdikera? I
Bangetal är både oron och förhoppningarna stora inför framtiden.

"Öga mot öga med fienden"
En
dagsmarsch från byn Bangetal ligger byn Tila. Flera av husen är
dekorerade med röda fanor och den lilla restaurangen är full av
uniformerade soldater från folkarméns femte division. Lutad mot en vägg
av bambu sitter på en röd plaststol vad som ser ut att vara en av de
lokala tedrickande stammisarna. Men Santos Budha visar sig vara
parlamentsledamot för maoisterna i Rolpadistriktet.

– Det är
lite speciellt. Vi är vana vid att angripa fienden från långt håll i
djungeln. Nu sitter vi öga mot öga med fienden och diskuterar
budgetfrågor, säger Santos Budha och ser stressat på regnet utanför
dörren.

Fortsätter det regna blir vägen förstörd och han
kommer att missa överläggningarna i Katmandu. Huvuddelen av de andra
partiernas parlamentariker är bosatta i huvudstaden dit Santos är på
väg för budgetsamtal. Idag är det i Katmandu allt avgörs. Partiet
fokuserar nu på att bygga massorganisationer i staden. I det nya
interimsparlamentet har maoisterna 73 platser. Parlamentarikerna kommer
från 52 av Nepals 75 distrikt. Fyrtio procent är kvinnor. Elva är
kastlösa – daliter. Det är en medveten prioritering och avspeglar både
maoisternas politik och stödbas.

Santos Budha verkar stortrivas
som parlamentariker och berättar roat om hur maoisterna nu deltar i de
departement som ägnade stor kraft åt att bekämpa desamma.

– Vi
har nu bevis för hur hela systemet användes för att angripa och
försvaga oss. Men nu sitter vi i parlamentet och kan se till att rikta
resurser mot satsningar som kommer folket till del.

Valet skulle
enligt en första plan ha ägt rum i juni. Nyligen sköts det upp till
november av premiärministern. Santos Budha säger att efter att
folkarmén befriat 85 procent av Nepal var en allians och ett fredsavtal
nödvändigt för att få bort kungen. Helst vill han att Nepal utropas som
republik innan valet. Men vilket resultat det än blir i valet så kommer
maoisterna att acceptera det. Synen på statsapparaten sammanfattar han
med att 60 procent av den kommer att förstöras vid en stor maoistisk
valseger: 40 procent kan han tänka sig att behålla.

– De folkliga delarna ska vara kvar.

Oviss framtid
Frågor om framtiden är lätta att ställa men svåra att besvara i Nepal.

Santos
vill först inte spekulera. Medan han funderar sticker en uniformerad
soldat ur folkets befrielsearmé in huvudet, överröstar monsunregnet och
ger besked om att färden till huvudstaden får ske först imorgon. Santos
tar sig tid att fundera. Han skissar på två framtidsscenarion. Ett
ljust och ett mörkt.

– Om allt går väl så är Nepal kort efter
valet en republik. Stora satsningar på infrastruktur fortsätter att ske
här i Rolpa och alla nepaleser engageras i att bygga upp landet.

Santos berättar om rekonstrueringen. Om att bryta med underutvecklingen och den centraliserade statsapparaten.

– Nepal är rikt på skog, vattenkraft och kan bli ett modernt land.

Men
det viktigaste idag säger han är att hålla ihop alliansen och hålla
fast vid kravet på republik. En konstitutionell monarki som i Sverige
är inte möjlig i Nepal, menar han. Banden mellan monarkin, de
högkastiga och feodalherrarna är för starkt sammantvinnade.

– Om vi inte avskaffar monarkin kan vi aldrig avveckla feodalismen och utveckla landet.

Och om det inte sker något val?
Santos Budah lägger pannan i djupa veck.

–
Det vore en tragedi. Då får vi återgå till att betrakta – och bekämpa –
våra fiender på långt håll. Folket kommer inte att acceptera att det
inte hålls val.

MARTIN SCHIBBYE, frilansjournalist (text)
TOR HÄRNQVIST (bild)
Proletären nr 29, 2007

• Vill du se fler bilder från Nepal? Gå in på:
http://www.rku.nu/nepal


•
I nästa del möter vi soldater och officerare i Folkets befrielsearmé
(PLA). 31000 soldater har gått in  provisoriska regementen under
övervakning av FN. Vapnen har låsts in i containrar men nycklarna till
dem har befälhavarna behållit. Frågan hur det känns att strida i en
maoistisk gerilla på 2000-talet kräver ett svar.