Hoppa till huvudinnehåll
Av

Front mot maoisterna i Nepal

Söndag 17 maj gick hela 300.000 människor ut på gatorna i Nepals huvudstad Katmandu för att demonstrera sitt stöd för maoisterna i den pågående kraftmätningen gentemot Indien och dess nepalesiska allierade.




Kraftmätningen inleddes i början av maj då president Ram Barad Yadav i strid med konstitutionen vägrade acceptera den maoistledda regeringens beslut att avskeda arméchefen, general Rookmangud Katawal. Under kriget blev han ökänd för sin brutalitet mot de fattiga som stödde maoisterna.

Genom att avgå som premiärminister 4 maj har maoistledaren Prachanda medvetandegjort folket om skillnaden mellan att endast inneha regeringsmakten och att inneha statsmakten. Därefter har maoisterna genomfört omfattande folkliga manifestationer mot det som beskrivs som en kupp mot vänsterregeringen.

Antimaoistisk regering
Måndag 25 maj svors Madhav Nepal in som premiärminister. Han har upprättat ett provisoriskt minikabinett på tre personer, som senare ska utökas. Madhav Nepal representerar högerflygeln inom det splittrade reformistiska Nepals kommunistiska parti – Förenade marxist-leninister (UML) och var partiledare fram till valet i april 2008. Efter att snöpligt förlorat mot maoisterna i två valkretsar avgick han.

Efter mycket schackrande och med indisk inblandning har Madhav Nepal nu fått stöd av 22 av parlamentets 24 närvarande partier. UML har tillsammans med det högerinriktade nepalesiska Kongresspartiet, en rad småpartier som gamla rojalister, etniska chauvinister och en del så kallade marxist-leninistiska partier upprättat vad de kallar en ”Demokratisk Allians”.

Denna oheliga allians saknar en politisk plattform och riskerar sprängas i atomer vid minsta påfrestning. Den principlösa alliansen är endast överens om en fråga, att stoppa maoisternas försök att genomföra demokratiska och sociala reformer.

Sitter inte länge?
Med maoisternas dominans av det utomparlamentariska livet, och med 40 procent av parlamentsplatserna, kommer Madhav Nepals regering inte att bli långlivad, trots utländskt stöd.

South Asia Analysis Group, som står det indiska etablissemanget nära, medger detta: ”Med tanke på de interna motsättningarna och den totala oppositionen från landets största parti, maoisterna, är det inte klart hur länge regeringen kommer att sitta.”

Maoisternas svaghet är avsaknaden av en extern allierad. Allt medan eliten i Nepal kan luta sig mot västerländskt och indiskt stöd. Givetvis har en rad vänstergrupper, (inte nödvändigtvis maoister) och progressiva politiker runtom i Asien protesterat mot kuppen mot maoisterna, men dessa har ingen geopolitisk tyngd. Det hamnlösa Nepal är helt beroende av Indien. Nästan all handel och energitillförsel går genom Indien.

Det andra grannlandet, Kina, blandar sig inte i den nepalesiska politiken, om inte dess säkerhet i Tibet hotas. Det är ett faktum som Indien förhållit sig till i sin taktik. Stora påtryckningar men ingen direkt militär intervention mot maoisterna, då det skulle kunna oroa kineserna.

Nepal är ett av världens fattigaste länder. Stora delar av arbetarklassen arbetar utomlands och Nepal är beroende av de penningöverföringar som dessa arbetare gör till sina släktingar i hemlandet.  

Saknar allierade
Skillnaden mot dagens Latinamerika är uppenbar. Det finns ingen progressiv kraft av betydelse i Sydasien idag. Detta skall jämföras med ifall FMLN skulle ha vunnit presidentvalet i El Salvador utan någon progressiv utveckling i övriga Latinamerika, utan någon Hugo Chávez i Venezuela. En sådan regering hade inte blivit långlivad eller tvingats kapitulera inför reaktionen. 

Maoisterna i Nepal är ensamma i regionen. Indien har beslutat stödja Kongresspartiet och UML, och ledarna för dessa partier har den senaste tiden besökt Indien under olika förevändningar. De allmänna valen i Indien försvagade den reformistiska vänstern i delstater som Västbengalen och Kerala, vilket gör att det regerande indiska Kongresspartiet kan gå än hårdare fram mot Nepal.

Situationen för maoisterna i Nepal är ingalunda hopplös, men man måste inse att den är betydligt svårare än för en progressiv regering i ett latinamerikanskt land som kan finna stöd i kontinentens strävan efter allmänt oberoende.
 
ERIK ANDERSON
Proletären nr 22, 2009