Syna Isaf-bluffen!

Isaf är inga ”blå baskrar” som står under FN:s direkta kommando och
måste följa FN:s regelbok för fredsbevarande eller fredsframtvingande
uppdrag. I allt väsentligt är det en Nato-styrka, som står under Natos
kommando, leds av en USA-general och till 97 procent bemannas av
Nato-personal. Sedan USA i fjol gick in med 12.000 soldater i Isaf
utgör USA-armén dessutom den största kontingenten.



Isaf är inte FN-trupp och därför har regeringen övergått till att kalla
det en ”FN-mandaterad” styrka. Styrkan bildades dock på brittiskt
initiativ, oberoende av FN. Den skulle redan från början ha fått
USA-kommando om inte Tyskland motsatt sig detta. Kommandot som de
första åren cirkulerade mellan enskilda Nato-länder överfördes därefter
till Natos centrala strukturer.



Det sk FN-mandatet är dock något som krigsivrarna tar stöd av som en
berusad av en lyktstolpe. FN har gett Isaf ett specifikt och
tidsbegränsat mandat att stödja Afghanistans regering vad gäller
”säkerhet” och ”lag och ordning”, ingenting annat.



Ingenstans i FN-resolutionerna får Isaf fullmakt att jaga och döda ”talibaner” – ändå är detta vad man sysslar med.



Och om man ska gå efter säkerhetsrådets resolution 1383 från december
2001 som bekräftar den sk Bonnuppgörelsen om Afghanistan, skulle Isafs
mandat upphöra efter de afghanska valen, som ju hölls 2005. Men så har
inte skett.



Ingen FN-styrka

Isaf som av Nato-chefen Jaap de Hoop Schaeffer konsekvent kallas ”Nato
Isaf” är inte heller på något praktiskt plan en FN-styrka. FN har tex
ingen makt att hindra att Isaf begår krigsförbrytelser.



Britterna lät redan 2002 – enligt Human Rights Watch 25/6 2002, sluta
ett avtal mellan Isaf och Afghanistans skenregering som ger Isafs
trupper exterritorialitet.



Dvs ingen Isaf soldat kan dömas för någon förbrytelse i Afghanistan
eller utelämnas till internationell domstol för att rannsakas för
krigsförbrytelser. Sådana typiskt koloniala privilegier är knappast
något man förknippar med FN-uppdrag!



Inte heller kan FN påverka de ”rules of engagement” som styr hur Isaf
agerar i strid. Dessa regler behöver inte alls sammanfalla med FN:s.
Det gör de inte heller. Frågan är om de ens är förenliga med
FN-stadgan.



Krigsförbrytare?

När Isafs nye chef, fyrstjärnige generalen Dan McNeil tillträdde i
början av året var en av hans första åtgärder att utfärda nya ”rules of
engagements”. Om McNeil kan det vara intressant att veta att han är
misstänkt för krigsförbrytelser. När han var chef för USA:s
tortyrcentrum i Bagram avled en afghansk bonde, Dilawar. Fast bonden
tvingats hänga fem dagar i taket och fått båda benen krossade under
tortyr intygade McNeil under förhören om dödsorsaken att bonden dött av
kärlkramp. Hans underlydande har redan dömts för krigsbrott.



Kvintessensen i McNeils ”mer robusta” regler är att Isaf-soldater ska
kunna skjuta skarpt för att ”i förebyggande syfte ingripa mot upplevda
hot” (preemptive action agianst perceived threats). Som ett typexempel
nämns demonstrationerna i Maimaneh våren 2006 då åtta afghaner sköts
ned i samband med en demonstration mot Muhammedkarikatyrerna utanför en
norsk förläggning där även svenska Isaf-soldater fanns närvarande.



”Om de (Isaf-soldaterna) ser ett hot komma närmare nedför kullarna ska
de inte behöva vänta på att bli angripna och ta förluster”, säger
Nato-talesmannen James Appathurai i Radio Free Europe 7/2. Han ger
också exemplet med en bil som kommer körande i hög fart mot en
vägspärr. Enligt de nya reglerna ska den kunna beskjutas redan av det
skälet.



Första gången något beslut fattas rörande en internationell
säkerhetsstyrka till Afghanistan var på den sk Petersbergkonferensen
som ledde till Bonnöverenskommelsen om Afghanistan 5 december 2001. 30
afghaner, FN-tjänstemannen Brahimi och ett antal representanter för det
sk internationella samfundet beslutade att Isaf skulle bildas. Varpå
Storbritanniens Blair genast satte igång att mobilisera och
säkerhetsrådet godkände – post faktum. Sveriges försvarsminister Björn
von Sydow fick förfrågan om att delta av britterna, inte av FN.



Isaf skiftar karaktär

Det var naturligtvis inte av en slump som Isaf bildades genom ett
beslut utanför säkerhetsrådet och av en handplockad församling afghaner
varav de flesta (tex kung Zahers ombud) senare manövrerats ut av de
amerikanska ockupanterna.



Det är också anmärkningsvärt hur beslutet om Isaf skiftar karaktär
under resans gång. Läser man Bonnöverenskommelsen förutsätts det att
andra utländska styrkor ska lämna de områden där Isaf verkar. Det
brukliga är att alla utländska interventer måste lämna ett område innan
eller i samband med att FN går in. Så skedde inte i detta fall. USA:s
styrkor stannade, Isaf ålades att samarbeta med dem och idag har Isaf
delvis tagit över USA:s krig i södra Afghanistan. Dessutom har USA gått
in i Isaf som satts under Natos kommando vilket gjort symbiosen i det
närmaste total. I Bonnöverenskommelsen sägs att säkerhetsstyrkan ska
närvara för att bla garantera säkerheten för FN-personal tills
presidentval och parlamentsval har hållits. Så har nu skett varför även
den eventuella legitimitet Isafs närvaro kan ha haft idag framstår som
tvivelaktig, även om säkerhetsrådet år efter år förnyar mandatet och
till och med beordrar Isaf att hjälpa USA-ockupanterna.



Nato-trupp

Isaf behandlas redan nu i alla  praktiska avseenden som en
Nato-styrka. 96,5 procent av Isafs trupper är Nato-trupp, 2,3 procent
kommer från övriga allierade och endast 1 procent kommer från länder
som inte är militärt allierade med USA (Nya Zeeland, Finland, Irland,
Österrike, Schweiz, Sverige). I den senare kategorin – nyttiga idioter
– har ”die dumme schweden” den överlägset största kontingenten. Andra
alliansfria länder som Schweiz och Österrike har bara skickat fyra
respektive två man till Isaf Afghanistan. Varför markerar inte Sverige
på liknande sätt sin skepsis mot projektet? Varför ska alltid
neutraliteten försvaras av någon annan?



Isaf är nu verksamt (egna uppgifter) på 50 procent av Afghanistans yta,
ett område som sommaren 2006 utvidgades till Helmand där USA:s
intensivaste människojakt idag pågår. Isaf bombar och beskjuter nu
afghanska byar på precis samma sätt som USA. Sveriges försäkringar om
att Isaf är ”fredsbefrämjande” har därmed förlorat all trovärdighet.



Isaf kommer också allt oftare under militär attack från
motståndsrörelsen i Afghanistan. Enligt en kommuniké från 27 september
2006 hade 15 Isaf-soldater dött av ”fientliga angrepp” och 43 i
”olyckor”, de flesta minor som den som dödade två svenskar i december
2005.

Den svenska försvarsstaben har gång på gång mörkat hur den verkliga
situationen är. Incidenter har inte rapporterats till
försvarsutskottet.



Representanter för UD och ledamöter i Försvarsutskottet har inte kunnat
ge klart besked om vilka instruktioner den svenska styrkan fått
beträffande Genèvekonventionen om bla behandling av fångar.



Riskerar tortyr

Om fångar utlämnas till de afghanska eller amerikanska myndigheterna
innebär det att de riskerar att torteras. USA följer uttryckligen inte
Genèvekonventionen i Afghanistan och försök att ta upp
krigsförbrytelser begångna av krigsherren Dostum (de svenska truppernas
närmaste samarbetspartner) har alla strandat på ockupanternas veto. Det
har framkommit att de svenska soldaterna bla lär ut hur man slår ner
fredliga civila demonstrationer och det kan knappast sägas ingå i några
humanitära uppgifter. I februari 2006 demonstrerade ett tusental
afghaner mot de danska teckningarna av Muhammed framför Isafs bas i
Maimaneh i norra Afghanistan. Den var bemannad av nordiska
Isaf-soldater och även svenska. Under demonstrationen sattes brittiskt
attackflyg ur Operation Enduring Freedom in mot demonstranterna och
åtta afghaner dödades.



Lögner

Men försvararna av den militära vägen är beredda att tillgripa vilka
lögner som helst för att framställa Isaf i humanistiskt ljus. Efter
Folk och Försvars årliga skolning av den svenska journalistkåren skrev
Per Jönsson på Dagens Nyheters ledarsida 10 februari att han fått
information av en diplomat i Natolandet Norge om att de humanitära
hjälporganisationerna varmt uppskattar den militära närvaron.



Det är dock obestridligen så att hjälporganisationerna särskilt 2006
blivit mer geografiskt begränsade, samtidigt som Isaf kraftigt byggts
ut. Läkare utan gränser har redan tidigare helt lämnat Afghanistan på
grund av den medvetna sammanblandning militärt-civilt som sker.

Läser man de nedslående rapporterna tycks sambandet snarast vara det
motsatta det DN förfäktar. Ju mer trupp som pumpas in, desto mer krig
och desto mindre hjälp når fram.



STEFAN LINDGREN

Ordf Föreningen Afghanistansolidaritet

Proletären 19, 2007



• Artikeln har tidigare publicerats i Afghanistan.nu nr 1- 2007.
Prenumerera: www.afghanistan.nu eller maila
afghanistansolidaritet@gmx.net