Hoppa till huvudinnehåll
Av

Malalai Joya: Afghanskt bluffval

Våldsupptrappning, korruptionsskandaler och folkliga protester. Så ser det ut när Afghanistan håller parlamentsval lördag 18 september.



Barack Obamas krigsupptrappning har gett väntat resultat. Antalet civila afghaner som dödats i strider ökade med 31 procent under årets första sex månader jämfört med samma period förra året. Många val-aktivister och kandidater har dödats eller kidnappats. I början av september bombade den Nato-ledda Isaf-styrkan ihjäl tio valarbetare i Takharprovinsen i norr.

Att tala om ett demokratiskt val under rådande krigstillstånd är löjligt. Valkommissionen har redan varnat för att fler än var sjunde vallokal inte ens kommer att kunna öppna på grund av våldet.

– Årets val är det mest bedrägliga av alla val som hittills hållits i mitt land, säger den tidigare afghanska parlamentsledamoten Malalai Joya till Proletären.

Presidentvalet i augusti förra året visade tydligt vad demokrati i det ockuperade Afghanistan betyder. De många rapporterna om utbrett valfusk bekräftades av den av FN stödda valkommissionen ECC. President Hamid Karzais huvudmotståndare, Abdullah Abdullah, såg det inte ens lönt att ställa upp i den andra valomgången.

Förhållandena har inte förbättrats sedan dess. Men valet handlar inte om att afghanerna fritt ska få välja vilka som ska styra deras land. Syftet är snarare att sprida ett demokratiskt skimmer över Karzai och de krigsherrar vilka ockupationsmakterna behöver för att legitimera sin militära närvaro.

Det är inte lätt att övertyga afghanerna att stödja politiker som är beroende av utländska herrar. Flera av makthavarna har till och med visat sig stå på CIA:s avlöningslista. Det blir inte bättre av att dessa ledares främsta intresse verkar vara att berika sig själva.

I slutet av augusti sparkade Hamid Karzai biträdande riksåklagaren Fazel Ahmed Faqirya. Orsaken var att han vägrade stoppa korruptionsutredningar av ministrar, provinsguvernörer och andra högt uppsatta afghaner.

Några dagar senare briserade en ny skandal. Kabul Bank, som har hand om löneutbetalningar för hundratusentals soldater, poliser och lärare, riskerade konkurs. Banken i det utfattiga landet hade satsat miljontals dollar på riskabla projekt i det krisdrabbade emiratet Dubai. En av Kabul Banks största aktieägare är presidentens bror, Mahmoud Karzai.

När Proletären intervjuade Malalai Joya i våras övervägde hon möjligheten att kandidera till parlamentet, som en del i sitt politiska arbete för att befria landet från ockupationen, Karzairegimen och religiösa fundamentalister. Nu meddelar hon att hon inte ställer upp i valet.

– Mitt deltagandet i en sådan parodi hade setts som ett godkännande av regeringen och det hade varit oacceptabelt för mitt folk, förklarar Malalai Joya.

Hon och hennes anhängare är övertygade om att ”Karzai och hans fundamentalistiska medbrottslingar” inte hade låtit henne vinna en parlamentsplats igen. Dessutom har allvarliga hot riktats mot både Malalai Joya och hennes kampanjarbetare.

– Du kanske har hört att sju kampanjarbetare för en kvinnlig kandidat i Herat har dödats.

Vi berättar för Malalai Joya att Afghanistan finns med i den svenska valdebatten. Båda regeringsalternativen förenas dock i försvaret av valprocessen i Afghanistan. Valet är ett viktigt steg ”för att stärka den demokratiska utvecklingen”, skriver de rödgröna.

– Detta är det grymmaste skämt mitt folk utsatts för, kommenterar Malalai Joya. Hur skulle val i ett land ockuperat av de mest kriminella och antidemokratiska fundamentalister, med stöd av fler än 40 länder med USA i ledningen, kunna vara öppna och demokratiska?

Malalai Joyas ståndpunkt är att en nation aldrig kan skänka ett annat land befrielse, att demokrati aldrig kan skapas genom ockupation och krig.

Allt fler afghaner börjar öppet ge uttryck för den uppfattningen. Under de senaste månaderna har tusentals afghaner protesterat mot det ökande antalet döda i kriget och krävt att de utländska trupperna ska lämna landet. Det är viktigare för Afghanistans framtid än vilka som ”vinner” parlamentsvalet.

Patrik Paulov
Proletären nr 37 2010