Afghanistan: Därför är talibanerna framgångsrika
Larmrapporterna från Afghanistan kommer allt tätare. Våldet eskalerar, antalet döda ockupationssoldater slår rekord och befälhavare på plats säger att kriget inte går att vinna eller kräver truppförstärkningar.
Allt fler röster höjs för förhandlingar med de talibaner som för sju år sedan störtades från makten. Den av USA handplockade afghanske presidenten Hamid Karzai har till och med kallat talibanledaren Mulla Omar för sin ”aktade broder” och vädjat till honom att återvända hem och arbeta för fred.
Varför går ockupationstrupperna bet i Afghanistan? Varför är talibanerna, som den mest framträdande motståndsgruppen, framgångsrika?
Det är många faktorer som bidrar till talibanernas framgångar. Som att den utlovade befrielsen visat sig innebära ständiga massakrer och övergrepp. Och att ”återuppbyggnad” visat sig betyda lyxliv för ett fåtal korrupta ledare men misär för flertalet.
Att den som bjuder motstånd får stöd är inget märkligt. Men det kommer också rapporter om att talibanrörelsen förändrats.
*
I september intervjuade Washington Post Waheed Mojda, medhjälpare på utrikesministeriet under talibanernas styre 1996-2001. ”Detta är inte talibanerna från emiratets tid. Det är en ny, uppdaterad generation”, säger han.
Tecknen på ”moderniseringen” är flera.
• De första åren efter invasionen förekom sporadiska attacker från löst organiserade grupper. Idag leder talibanerna en fruktad militär styrka, vars allt mer omfattande och sofistikerade gerillakrigföring till och med når ministerierna i Kabul.
• Administrationen under talibanstyret brukar beskrivas som löslig och primitiv. Barfotamullor skrev ner sina order på papperslappar eller tomma cigarettpaket och Mulla Omar förvarade rörelsens kassa i två plåtlådor. Så ser det inte längre ut. I de från imperialistisk ockupation befriade delarna av Afghanistan har talibanerna byggt upp en välorganiserad maktstruktur med lokala råd och ansvariga för ekonomi, säkerhet och rättssystem.
• Den rörelse som förr stämplade modern teknik som antiislamisk är numera en flitig användare av Internet. Rapporter och bilder från de utländska styrkornas blodiga angrepp sprids långt innan västvärldens nyhetsbyråer ens vet att de ägt rum och långt innan angriparna gett sin version. Vilket fått brigadgeneral Richard Blanchett att uppgivet konstatera att Nato definitivt inte vinner informationskriget.
*
Men också talibanernas prioriteringar och målsättning är annorlunda, enligt Waheed Mojda. Uppgiften att tvinga medborgarna att följa deras extrema tolkning av sharialagstiftningen har tonats ned till förmån för samling mot ockupationen.
”De är mer utbildade, och de bestraffar inte folk för att de har CD:s eller kassetter”, säger Waheed Mojda. ”De gamla talibanerna ville föra sharia, säkerhet och enhet till Afghanistan. De nya talibanerna har mycket större mål – att driva ut de utländska styrkorna ur landet och den muslimska världen”.
Det sistnämnda är en viktig faktor till att talibanerna får stöd. Parlamentsledamoten Roshanak Wardak säger till Washington Post att folket i hennes provins kanske inte gillar talibanerna, men i en tid av växande missnöje med USA:s och Natos militära styrkor och med Karzairegeringen relaterar de till talibanerna som sina afghanska och muslimska bröder.
Abdul Wali Ahmadzai, senator från Logar söder om Kabul, vittnar om samma sak. När han i somras tillfångatogs av talibanerna och under två månader i fångenskap fick uppleva sin hemprovins blev han förbluffad.
”Det avgörande är att folket stöder talibanerna. Det är huvudproblemet: folket gillar inte regeringen och de stöder talibanerna”, förklarade han till Abu Dhabi-tidningen The Nation efter frisläppande.
Att det blivit så är Karzairegeringens fel, menar han. Den har öst pengar över Norra alliansen, som såsom namnet antyder har sin bas i norr, men struntat i de södra delarna, talibanernas hemland.
Men också talibanernas prioriteringar och målsättning är annorlunda, enligt Waheed Mojda. Uppgiften att tvinga medborgarna att följa deras extrema tolkning av sharialagstiftningen har tonats ned till förmån för samling mot ockupationen.
”De är mer utbildade, och de bestraffar inte folk för att de har CD:s eller kassetter”, säger Waheed Mojda. ”De gamla talibanerna ville föra sharia, säkerhet och enhet till Afghanistan. De nya talibanerna har mycket större mål – att driva ut de utländska styrkorna ur landet och den muslimska världen”.
Det sistnämnda är en viktig faktor till att talibanerna får stöd. Parlamentsledamoten Roshanak Wardak säger till Washington Post att folket i hennes provins kanske inte gillar talibanerna, men i en tid av växande missnöje med USA:s och Natos militära styrkor och med Karzairegeringen relaterar de till talibanerna som sina afghanska och muslimska bröder.
Abdul Wali Ahmadzai, senator från Logar söder om Kabul, vittnar om samma sak. När han i somras tillfångatogs av talibanerna och under två månader i fångenskap fick uppleva sin hemprovins blev han förbluffad.
”Det avgörande är att folket stöder talibanerna. Det är huvudproblemet: folket gillar inte regeringen och de stöder talibanerna”, förklarade han till Abu Dhabi-tidningen The Nation efter frisläppande.
Att det blivit så är Karzairegeringens fel, menar han. Den har öst pengar över Norra alliansen, som såsom namnet antyder har sin bas i norr, men struntat i de södra delarna, talibanernas hemland.
*
USA:s nye president, Barack Obama, tänker trappa upp kriget i Afghanistan och skicka fler soldater. Den svenska regeringen planerar att lydigt följa USA. Men situationen är samtidigt så desperat att det redan pågår försök att få till stånd förhandlingar.
Till exempel bjöd Saudiarabiens kung Abdullahs representanter för både den afghanska regeringen och talibanerna att fira Ramadans avslutning i Mecka. Förhoppningen är att det sunnitiska Saudiarabien, som tillsammans med USA och Pakistan stödde skapandet av talibanerna, ska använda sitt forna inflytande.
Men talibanerna avvisar allt tal om förhandlingar. I ett uttalande publicerat på Voice of Jehad förklarar rörelsen sin ståndpunkt:
”Amerikanerna, britterna och Förenta nationerna ändrar nu tonläget och ropar ut att det inte finns någon militär lösning på krisen i Afghanistan, att en fredlig lösning borde sökas och att direkta samtal borde hållas med talibanerna. Om de hade tänkt på det för sju år sedan och inte genomfört invasionen av Afghanistan, inte trampat på Afghanistans helighet och värdighet, inte gjort tiotusentals oskyldiga afghaner till martyrer, inte plågat tusentals afghaner i mörka fängelser under förevändning av kamp mot terrorism, då hade sådana samtal varit mer lämpliga /…/
Det islamiska emiratet Afghanistan vill göra klart att den enda lösningen och den mest framgångsrika vägen för att lösa Afghanistans problem är att de utländska styrkorna ovillkorligen lämnar landet och respekterar Afghanistans nationella oberoende och islamiska tro. Det är endast då som fred, stabilitet och välstånd kommer att återvända till Afghanistan…”
PATRIK PAULOV
Proletären 46, 2008
Fakta: Vilka är talibanerna?
Den sunnimuslimska talibanrörelsen grundades i koranskolor i Pakistan 1994 av den pakistanska underrättelsetjänsten ISI och amerikanska CIA. Deras förhoppning var att talibanerna skulle skapa ordning i det kaotiska och splittrade Afghanistan, för att möjliggöra byggandet av olje- och gasledningar från de angränsande före detta sovjetrepublikerna.
Med talibanernas intåg i Kabul 1996 blev det lugnare än på länge, vilket välkomnades av de krigströtta afghanerna. Men det islamiska emiratet Afghanistan var allt annat än ett progressivt samhälle. Talibanernas extrema tolkning av sharia blev snart ökänt för kvinnoförtrycket, de offentliga hängningarna, skäggtvånget för män och förbudet mot sport, dans och musik.
Det var inledningsvis inget som bekymrade USA. Både oljebolagen och Clintonadministrationen försökte tysta ner rapporterna om förhållandena i Afghanistan.
I slutet av 1997 bytte USA fot. Det berodde bland annat på en växande amerikansk opinion mot talibanernas styre och på att bygget av olje- och gasledningarna såg ut att gå i stöpet. Men också på att talibanerna välkomnat den allt mer USA-fientliga Usama bin Ladin och hans al-Qaida som landets gäster.
Kan man stödja talibanerna?
Kommunister och andra progressiva krafter har lite gemensamt med en reaktionär fundamentalistisk rörelse som talibanerna. Däremot stödjer kommunisterna helhjärtat ockuperade folks kamp för att befria sina länder från ockupation, och det oavsett om det är islamister, borgerliga nationalister eller marxist-leninister som leder befrielsekampen.
Idag utgör motståndet mot ockupationen av Afghanistan, precis som motståndet i Irak, en viktig kraft mot USA-imperialismen. Om inte afghanerna och irakierna bundit upp den amerikanska krigsmakten hade USA kunnat gå vidare i erövrandet av strategiskt viktiga länder.
Visst hade vi kommunister hellre sett att befrielsekampen leddes av vänsterkrafter, såsom i Vietnam på 1960- och 70-talen. Men det är önsketänkande som inte har med verkligheten i Afghanistan att göra.
I det afghanska motståndet spelar talibanerna en central roll. Som antiimperialister måste vi stödja deras rättmätiga kamp för att befria Afghanistan från USA:s och Natos ockupation. Men det betyder inte att vi står bakom varje handling talibanerna utför, och det betyder inte att vi står bakom deras övriga religiösa och politiska agenda.
Det är inte konstigare än att det libanesiska kommunistpartiet kämpar sida vid sida med Hizbollah när Israel angriper Libanon, samtidigt som kommunisterna tar avstånd från den shiamuslimska organisationens religiösa sida.
Även sekulära, demokratiska krafter i Afghanistan, som högljutt kritiserar både talibanerna och de fundamentalister som frodas kring regeringen Karzai, menar att ett slut på ockupationen är ett nödvändigt första steg.
USA:s nye president, Barack Obama, tänker trappa upp kriget i Afghanistan och skicka fler soldater. Den svenska regeringen planerar att lydigt följa USA. Men situationen är samtidigt så desperat att det redan pågår försök att få till stånd förhandlingar.
Till exempel bjöd Saudiarabiens kung Abdullahs representanter för både den afghanska regeringen och talibanerna att fira Ramadans avslutning i Mecka. Förhoppningen är att det sunnitiska Saudiarabien, som tillsammans med USA och Pakistan stödde skapandet av talibanerna, ska använda sitt forna inflytande.
Men talibanerna avvisar allt tal om förhandlingar. I ett uttalande publicerat på Voice of Jehad förklarar rörelsen sin ståndpunkt:
”Amerikanerna, britterna och Förenta nationerna ändrar nu tonläget och ropar ut att det inte finns någon militär lösning på krisen i Afghanistan, att en fredlig lösning borde sökas och att direkta samtal borde hållas med talibanerna. Om de hade tänkt på det för sju år sedan och inte genomfört invasionen av Afghanistan, inte trampat på Afghanistans helighet och värdighet, inte gjort tiotusentals oskyldiga afghaner till martyrer, inte plågat tusentals afghaner i mörka fängelser under förevändning av kamp mot terrorism, då hade sådana samtal varit mer lämpliga /…/
Det islamiska emiratet Afghanistan vill göra klart att den enda lösningen och den mest framgångsrika vägen för att lösa Afghanistans problem är att de utländska styrkorna ovillkorligen lämnar landet och respekterar Afghanistans nationella oberoende och islamiska tro. Det är endast då som fred, stabilitet och välstånd kommer att återvända till Afghanistan…”
PATRIK PAULOV
Proletären 46, 2008
Fakta: Vilka är talibanerna?
Den sunnimuslimska talibanrörelsen grundades i koranskolor i Pakistan 1994 av den pakistanska underrättelsetjänsten ISI och amerikanska CIA. Deras förhoppning var att talibanerna skulle skapa ordning i det kaotiska och splittrade Afghanistan, för att möjliggöra byggandet av olje- och gasledningar från de angränsande före detta sovjetrepublikerna.
Med talibanernas intåg i Kabul 1996 blev det lugnare än på länge, vilket välkomnades av de krigströtta afghanerna. Men det islamiska emiratet Afghanistan var allt annat än ett progressivt samhälle. Talibanernas extrema tolkning av sharia blev snart ökänt för kvinnoförtrycket, de offentliga hängningarna, skäggtvånget för män och förbudet mot sport, dans och musik.
Det var inledningsvis inget som bekymrade USA. Både oljebolagen och Clintonadministrationen försökte tysta ner rapporterna om förhållandena i Afghanistan.
I slutet av 1997 bytte USA fot. Det berodde bland annat på en växande amerikansk opinion mot talibanernas styre och på att bygget av olje- och gasledningarna såg ut att gå i stöpet. Men också på att talibanerna välkomnat den allt mer USA-fientliga Usama bin Ladin och hans al-Qaida som landets gäster.
Kan man stödja talibanerna?
Kommunister och andra progressiva krafter har lite gemensamt med en reaktionär fundamentalistisk rörelse som talibanerna. Däremot stödjer kommunisterna helhjärtat ockuperade folks kamp för att befria sina länder från ockupation, och det oavsett om det är islamister, borgerliga nationalister eller marxist-leninister som leder befrielsekampen.
Idag utgör motståndet mot ockupationen av Afghanistan, precis som motståndet i Irak, en viktig kraft mot USA-imperialismen. Om inte afghanerna och irakierna bundit upp den amerikanska krigsmakten hade USA kunnat gå vidare i erövrandet av strategiskt viktiga länder.
Visst hade vi kommunister hellre sett att befrielsekampen leddes av vänsterkrafter, såsom i Vietnam på 1960- och 70-talen. Men det är önsketänkande som inte har med verkligheten i Afghanistan att göra.
I det afghanska motståndet spelar talibanerna en central roll. Som antiimperialister måste vi stödja deras rättmätiga kamp för att befria Afghanistan från USA:s och Natos ockupation. Men det betyder inte att vi står bakom varje handling talibanerna utför, och det betyder inte att vi står bakom deras övriga religiösa och politiska agenda.
Det är inte konstigare än att det libanesiska kommunistpartiet kämpar sida vid sida med Hizbollah när Israel angriper Libanon, samtidigt som kommunisterna tar avstånd från den shiamuslimska organisationens religiösa sida.
Även sekulära, demokratiska krafter i Afghanistan, som högljutt kritiserar både talibanerna och de fundamentalister som frodas kring regeringen Karzai, menar att ett slut på ockupationen är ett nödvändigt första steg.
*
Revolutionära afghanska kvinnoförbundet (Rawa) har i 30 år ha arbetat för mänskliga rättigheter och jämställdhet. I en intervju publicerad av amerikanska Znet i augusti förklarar Rawas representant ”Mariam” synen på talibanerna och ockupationen.
”Vad med argumentet att om Nato lämnade skulle Afghanistan snabbt falla i händerna på talibanerna, vilket skulle vara värre?
– Det är sant att det skulle kunna bli värre under en talibanregim. Men vi skulle åtminstone inte vara ockuperade av en utländsk makt. Idag har vi två problem: våra egna lokala fundamentalister och en utländsk ockupant. Om Nato lämnade skulle vi ha ett problem istället för två. Rawa har ett flertal gånger förklarat att varken USA eller någon annan makt vill befria det afghanska folket från fundamentalisternas bojor. Afghanistans frihet kan endast förverkligas av det afghanska folket själva. Att förlita sig på en fiende för att bekämpa en annan är en felaktig politik vilket endast har stärkt Norra alliansen och deras herrars grepp om nacken på vår nation.”
Revolutionära afghanska kvinnoförbundet (Rawa) har i 30 år ha arbetat för mänskliga rättigheter och jämställdhet. I en intervju publicerad av amerikanska Znet i augusti förklarar Rawas representant ”Mariam” synen på talibanerna och ockupationen.
”Vad med argumentet att om Nato lämnade skulle Afghanistan snabbt falla i händerna på talibanerna, vilket skulle vara värre?
– Det är sant att det skulle kunna bli värre under en talibanregim. Men vi skulle åtminstone inte vara ockuperade av en utländsk makt. Idag har vi två problem: våra egna lokala fundamentalister och en utländsk ockupant. Om Nato lämnade skulle vi ha ett problem istället för två. Rawa har ett flertal gånger förklarat att varken USA eller någon annan makt vill befria det afghanska folket från fundamentalisternas bojor. Afghanistans frihet kan endast förverkligas av det afghanska folket själva. Att förlita sig på en fiende för att bekämpa en annan är en felaktig politik vilket endast har stärkt Norra alliansen och deras herrars grepp om nacken på vår nation.”