Varför vann Donald Trump?

Publicerad 17 november 2016

Hur ska kommunisterna se på presidentvalet i USA och Donald Trumps seger? Om detta höll Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson en inledning på partistyrelsens möte den 12 november. Följande är en redigerad version av denna inledning.

Bilder
  • Barack Obama utlovade förändring. Men han gjorde inget för att reparera den skada som George W Bush ställt till med.

”Om Trump är det politiska priset vi tvingas betala för att besegra Clintons nyliberalism, låt så vara.”

Dödsdömde aktivisten
Mumia Abu Jamal

Först några fakta för att få proportioner på valresultatet. Till att börja med fick Trump, precis som vid George W Bushs valseger år 2000, färre röster än sin huvudmotståndare. Det slutgiltiga resultatet är ännu inte klart men Hillary Clinton har i nuläget 800000 fler röster än Trump. Samtidigt har Clinton tappat över fyra miljoner röster jämfört med Barack Obama i valet 2012.

Valdeltagandet ser ut att ha sjunkit några tiondels procent jämfört med 2012. Det uppskattas ha varit 58,1 procent.

Till detta ska läggas de sex miljoner amerikaner som fråntagits sin rösträtt på grund av att de dömts för brott. Florida, en så kallad swing state, står för 27 procent av det totala antalet som berövats sin rösträtt. Mer än var femte afroamerikan i Florida har berövats sin rösträtt.

Lika höga siffror ser vi i Tennessee och Virginia, och i Kentucky är det mer än var fjärde afroamerikan som på detta sätt saknar rösträtt.

För att bedöma politiska strömningar i ett land bör man även ta med alla de människor som lever och verkar i landet, men som inte är medborgare och därför inte får rösta. I USA är detta antal cirka 20 miljoner människor eller 7-8 procent av befolkningen, och då pratar vi inte om de illegala invandrarna.

I vissa delstater är denna procentandel betydligt högre. Som i Kalifornien där nästan 17 procent av befolkningen inte är medborgare, i Texas 13,5 procent, i Nevada 13 procent och i Florida 11 procent.

Totalt innebär det alltså att långt under hälften av befolkningen i USA finns bland de röstande i presidentvalet. Donald Trump fick med andra ord inte ens en fjärdedel av befolkningens röster, vilket inte skiljer honom från tidigare presidenter, men vi ska ha med oss detta när vi pratar om politiska strömningar.

Över till valresultatet. Jag läste en artikel av manusförfattaren och debattören Jeremy Pikser. Han beskrev den parlamentariska utvecklingen i USA sedan 1960-talet på följande sätt:

Lyndon B Johnson genomför ett folkmordskrig i Vietnam, men tanken att Richard Nixon skulle kunna vinna presidentvalet 1968 anses omöjlig.

Nixon vinner och det blir värre än någon kunde tänka sig.

Jimmy Carter lovar en ny era av ärlighet och alla hederliga människor jublar när han vinner 1976.

Carter gör ingenting för att reparera den skada som Nixon gjort. Han stödjer shahen av Iran, finansierar islamistiska fundamentalister i Afghanistan med mera. Men ingen trodde att ett högerspöke som Reagan skulle ha en chans att bli president.

Reagan vinner. Det blir mycket värre än någon kunde tänka sig. Värre än Nixon.

Efter parantesen Bush den äldre lovar Bill Clinton en ny era av progressiv politik till förmån för vanligt folk. Alla hederliga människor jublar när han vinner valet 1992.

Clinton gör ingenting för att reparera den skada som Reagan och Bush skapat, utöver att föra en politik som gynnar den översta procenten. Clinton avreglerar finanssektorn, privatiserar fängelsesystemet, svälter ihjäl en halv miljon irakiska barn. Men tanken på att George W Bush och de högerspöken som står bakom honom ska kunna vinna valet år 2000 anses otänkbar.

Bush vinner och det blir mycket värre än någon skulle kunna förutse. Mycket värre än Reagan.

Barack Obama utlovar hopp, framtidstro och förändring. Hela världen jublar när han vinner.

Obama gör ingenting för att reparera den skada som Bush ställt till med. Fredspristagaren Obama satsar mer på kärnvapen än någon av sina föregångare, han bombar sju länder, han stänger inte Guantanamo och han utökar drönarkrigföringen där han själv agerar åklagare, domare och bödel. Bankcheferna från 2008 sätts inte i fängelse utan blir istället ministrar. Obama kampanjade mot frihandelsavtal 2008, men är den president som verkligen drivit på för TTIP och TPP.

Lägg där till Obamas bailouts av storbanker, den skenande skuldsättningen både offentlig och privat, massdeportationer av latinamerikanska invandrare, polisens mördande av svarta, satsningen på fracking och Obamacare som endast omfattar 15 av de 50 miljoner som saknar försäkring blir i praktiken en reform för statliga subventioner åt försäkringsbolag och läkemedelsbolag snarare än en sjukvårdsreform.

Men ingen tror att ett högerspöke som Donald Trump ska ha en chans att vinna presidentvalet 2016.

Det är en förenklad, men trots allt ganska riktig beskrivning av de gångna 50 årens parlamentariska utveckling i USA. Detta radband av lögner tillsammans med det faktum att finanskapitalet och det militärindustriella komplexet har skaffat sig ett ännu starkare grepp om den politiska apparaten ligger givetvis bakom den enorma folkliga misstron mot den politiska makten.

Kommentariatets hobbypsykologiska förklaringar om växande hat och ilska och arga vita män kan vi lämna därhän. Desto viktigare de ekonomiska och politiska orsaker som ligger bakom den massiva ilskan. En ilska som inte alls bara kan reduceras till Trumps valseger. Pratet om missnöjesval som något negativt utgår från att normalläget hos människor skulle vara liknöjdhet.

Bara några fakta:

• USA har genomgått en massiv avindustrialisering. Tillverkningsindustrin hade 1980 27 procent av de privatanställda. Idag är den siffran runt 10 procent.

• Trots den omfattande monopoliseringen är USA fortfarande ett småborgerligt land utanför storstäderna där småhandlare och mindre industrier och verksamheter är avgörande och bärare av den amerikanska dröm som säger att om du startar eget och jobbar hårt kan du komma upp dig. Denna dröm har blivit en mardröm under nyliberalismens årtionden. Ta bara exemplet Walmart, affärskedjan som slår ut och deklasserar småbourgeoisin i parti och minut. Med resultatet att sex medlemmar i familjen Walton, som äger affärskedjan, har en gemensam förmögenhet som är lika stor som 40 procent av den amerikanska befolkningens.

• Nollräntepolitiken som gynnar finanskapitalet genom att de kan belåna sig ännu mer och spekulera med lånade pengar har samtidigt inneburit nolltillväxt för 50 miljoner pensionärer som räknat med att kunna leva på sina besparingar. Samtidigt har pensionerna sjunkit, finanskraschen gjort bostäder värdelösa och medicinpriser skjutit i höjden, delvis på grund av Obamacare.

• Under krisen har nästan alla amerikaner fått det sämre eller sett sina inkomster stagnera. Samtidigt har storföretagens vinster fördubblats och Dow Jones-börsen tredubblat sitt värde. 97 procent av all BNP-tillväxt sedan 2010 har tillfallit den rikaste procenten, som Donald Trump tillhör. Resultatet av denna massiva ansamling i samhällstoppen är att 0,1 procent av USA:s befolkning äger lika mycket som 90 procent.

• Samtidigt växer klyftorna mellan maktcentrat och övriga landet. Tre av fyra av de rikaste distrikten i USA ligger i närheten av Washington DC. I Washington DC fick Clinton 93 procent av rösterna och Trump bara 4 procent, inte konstigt att kommentariatet och eliten inte trodde att Trump hade en chans.

Även inom etablissemanget i Republikanerna var motståndet mot Trump stort, något som bara gynnade Trump. Men nu lär vi se en mängd Canossavandringar till Trump Tower från republikanska toppar.

Att döma av valresultatet skär Trumps stöd rätt igenom klasserna. Det som sticker ut är att det är småstäder och landsbygd som valt Trump och att han lyckats mobilisera stora delar av den vita arbetarklassen och småbourgeoisin.

Bakom finns givetvis den regelrätta misshandel som den kapitalistiska krisen utsatt dessa för. Men också de identitetspolitiska storstadsdemokraternas oförmåga att nå dessa grupper.

Många spekulerar i att om Bernie Sanders stått mot Trump så hade republikanerna förlorat. Det går givetvis aldrig att veta, men just Clintons korruption och oförmåga att prata klasspolitik har varit till Trumps absoluta fördel, vilket han villigt har erkänt själv.

Författaren och debattören Jean Bricmont, som skrev boken Humanitär imperialism, skrev tidigare i år en intressant artikel om Trump och den liberala intelligentsian. Där tar han upp varför Demokraterna förlorat mycket av sitt stöd inom den vita arbetarklassen.

Bricmont skriver att ”budskapet [från Demokraterna och den intellektuella vänstern] till den vita arbetaren som mist sitt jobb som en följd av utlokaliseringar, som inte har något annat alternativ än att jobba som pizzabud, är att han borde vara förtjust över att kunna leva i en mångkulturell värld, där man kan ta en bit sushi, lyssna till afrikansk musik och resa på semester till Marocko. Han blir tillsagd att absolut inte komma med några rasistiska, sexistiska eller homofoba kommentarer, att homoäktenskap innebär ett enormt framsteg och att idealsamhället inte innebär relativt jämlika villkor för alla, utan snarare ett samhälle där alla har lika chans att slå sig fram och där det inte sätts någon gräns för ekonomisk ojämlikhet så länge denna inte härrör ur diskriminering av minoriteter. Allt är väl så länge det finns ett försvarligt antal kvinnor, svarta och homosexuella bland miljardärerna”.

Jean Bricmont fortsätter: ”Det dolda föraktet för den vita kristna majoriteten, som förmodats vara evigt privilegierad till följd av födselns nycker, i en tid när den i själva verket befinner sig i total upplösning, undergående ekonomisk och moralisk kris, detta kunde inte undgå att leda till en motreaktion.”
Bricmont skrev detta den 30 mars i år. Nu har denna motreaktion tagit sig till Vita huset.

Trumps seger kan förhoppningsvis vara den sista spiken i identitetspolitikens likkista. Eller som den amerikanske dödsdömde politiska aktivisten Mumia Abu Jamal kommenterade valet: ”Om Trump är det politiska priset vi tvingas betala för att besegra Clintons nyliberalism, låt så vara.”

Demokratiska partiet har sedan länge förberett marken för det som nu sker. Parallellerna till den svenska socialdemokratin och Vänsterpartiet är uppenbara. Demokraterna har inte drivit klassfrågor över rasgränserna. De har istället förespråkat svart mobilisering och organiserat partier och politik utifrån etniska gränser. För att garantera röster till partiet och representation av svarta kandidater eller andra etniska grupper.

Detta gäller alla utom den vita arbetarklassen, som betraktats som valboskap som alltid kommer att rösta på Demokraterna i en evig tacksamhet över New Deal på 1930-talet. Men New Deal-reformerna är avskaffade, jobben utflyttade, den vita arbetarklassen osynliggjord av en storstadsfokuserad och korrumperad politikerklass och rent av betraktad som fienden av en intellektuell identitetspolitisk vänster.

Efter Trumps seger har media, inte minst här i Sverige, spelat upp samma skådespel som efter Brexitsegern. Det felröstande folket beskrivs som outbildade och dumma rasister, de är bakåtsträvande och inskränkta.

Givetvis finns det gott om reaktionärer och rasister i USA, men vallokalundersökningarna säger även något annat om de politiska stämningarna i USA.

Enligt vallokalundersökningar anser 75 procent att ”USA behöver en stark ledare för att ta tillbaka landet från de rika och mäktiga”. 72 procent sluter upp bakom uppfattningen att ”den amerikanska ekonomin är riggad till fördel för de rika och mäktiga”. 68 procent anser att ”de traditionella partierna och politikerna inte bryr sig om vanligt folk”. 76 procent anser att ”mainstreammedia är mer intresserade av att tjäna pengar än berätta sanningen”. Och en bra bit över hälften anser att de har fått det ytterligt svårt att klara sig i livet och att de inte känner igen sig i det land som USA har blivit.

Så ser det alltså ut bland de som röstade i valet. Sannolikt är sifforna ännu högre bland alla de som inte röstade, som vände ryggen åt spektaklet utifrån insikten att Wall Street styr över Main Street oavsett vem som sitter i Vita huset.

Det tragiska är att det är miljardären Donald Trump som lyckats använda dessa utbredda uppfattningar som vind i sitt politiska segel.

Vad som kommer att hända under Trumps presidentskap återstår att se. Men hur Trump ser på sin egen roll tror jag är klart. När Trump var på jakt efter en vicepresident vände sig hans stab till en av hans forna utmanare. De erbjöd honom vice presidentskapet och att han skulle få ta hand om inrikes- och utrikespolitiken. Han svarade: ”Om jag tar inrikes- och utrikespolitiken, vad ska Trump göra?” Och fick svaret: ”He’s gonna make America great again”.

Trump har gjort sig en ekonomisk karriär på att sätta sitt namn på byggnader som han själv inte äger och driver. Möjligen tänker han sig ett liknande presidentskap.

Man drar osökt parallellen till Ronald Reagan, som i mångt och mycket var en staffagefigur. Reagans uppgift var att personifiera den amerikanska drömmen, en landsfader som strödde käcka oneliners omkring sig och spred trygghet, samtidigt som kapitalisterna förstörde landet och krigshökarna i Pentagon krigade på.

Bakom Reagan fanns etablissemanget av krigshökar och finanskapitalister. Något liknande lär vi nog se när Trump de kommande månaderna ska bygga sitt lag. Vicepresidenten Mike Pence, som är en ultrakonservativ typ ur det republikanska partiets etablissemang, ger nog en fingervisning om att det inte kommer ske några radikala förändringar på regeringsnivå.

Häromdagen uttalade sig Bernie Sanders
i en ganska lång intervju i CNN. Istället för att råskrika om fascism sade Sanders att han bejakar den ilska inom arbetarklassen som framkom i valet och att han kommer att stödja Trump i den mån han menar allvar med att förbättra livssituationen för vanligt folk, rensa upp i korruptionen, bryta finanskapitalets makt över politiken och satsa på infrastruktur och samhällsbygge. Men att han med all kraft kommer att bekämpa Trump om han försöker utnyttja ilskan till att spela ut folk mot varandra.

Jag vet inte hur mycket man ska förlita sig på Sanders. Han gjorde trots allt gemensam sak med Hillary Clinton. Men han bars ändå fram av miljoner amerikaner på en politik där han vågade prata klass och utmana eliterna.

Och jag menar att hans sätt att närma sig valresultatet är riktigt och något vi här i Europa kommer att få lära av när det ser ut som om Trumpliknande rörelser och partier kommer ta över regerings- och presidentposter framöver.