Hoppa till huvudinnehåll
Av

Imperialismens framväxt

För på måndag hundra år sedan, 28 juli 1914, förklarade det kejserliga Österrike-Ungern krig mot Serbien. Då tändes den slutgiltiga gnistan i en lång händelsekedja som blev till en förödande världsbrand. Första Världskriget utvecklades till en folkslakt där nästan 10 miljoner soldater dödades och 30 miljoner skadades. Här skriver Martin Hedlund Fink, dansk historiker och marxist, om kolonialismens och imperialismens framväxt inför det första imperialistiska omfördelningskriget 1914. Artikeln är tidigare publicerad i Dagbladet Arbejderen. I kommande nummer återkommer vi med artiklar om kriget och arbetsrörelsens splittring.


Den i Europa dominerande feodala samhällsstrukturen med en härskande adelsklass började brytas upp under senmedeltiden. Städerna växte i storlek och inflytande och bland hantverkare, köpmän och penningutlånare började en borgarklass växa fram. Särskilt handelshus och banker blev snart till mäktiga aktörer runt om i Europa.

Redan på 1200-talet finansierade de europeiska kungahusen och furstendömena såväl sin samhällsutbyggnad som sina krig genom lån i de stora italienska bankerna. När sedan handelsrutterna till Indien och Ostasien öppnades på 1300-talet kunde handelsmän skapa sig betydande förmögenheter genom försäljningen av importvaror till adeln och borgerskapet.

Borgarklassens framväxt medförde oftast också en betydande centralisering av makten och ett stärkande av kungarnas inflytande på adelns bekostnad. I det feodala Europa hade adeln fram tills nu varit den största maktfaktorn som kungamakten vilade på men också konkurrerade med. Med kungamaktens stärkande började kapitalet och varuproduktionen i större grad att organiseras nationellt, även om kapitalet agerande tvärs över alla typer av gränser.

Det stora genombrottet för Europas mäktigaste kungahus skedde under renässansen med de stora upptäcktsresorna på 1400- och 1500-talen. Dessa expeditioner var nästan uteslutande organiserade av kungamakten i syfte att öppna handelsvägar till Asien för att säkerställa en strid ström av eftertraktade lyxvaror till den växande europeiska marknaden.

Genom upptäcktsresorna kom insikten att världen var mycket större och mer varierad än någon i Europa tidigare kunnat ana. Här fanns nya länder befolkade av ”primitiva hedningar” som lätt kunde besegras militärt. Därmed låg vägen öppen för framväxten av såväl kolonialismen som den tidigaste handelsbaserade imperialismen.

Det kinesiska kejsarriket som vid medeltidens utgång var såväl ekonomiskt, teknologiskt som militärt överlägset de europeiska kungadömena iscensatte på 1400-talet egna upptäcktsresor. Som ett ödets ironi drog de kinesiska härskarna motsatt slutsats och Kina vände sig bort från omvärlden. Vem vet hur Kina hade utvecklats om landet vid denna tid hade slagit in på kolonialismens väg?

Under 1500-talet erövrade de mäktigaste europeiska monarkierna stora delar av den amerikanska kontinenten och etablerade handelsstationer längs den afrikanska kusten liksom på många håll i Asien. Koloniseringens första fas innebar att stora byten rövades och fördes till Europa genom en systematisk utplundring och utrotning av den lokala befolkningen.

Från det tidiga 1600-talet började de kungliga handelskompanierna att i kolonierna bygga upp en verksamhet med drift av gruvor och plantager. Arbetskraften bestod mestadels av slavar tagna som krigsfångar i Väst- och Centralafrika som av europeiska slavhandlare fraktades till kolonierna. Detta kallas för handelsbaserad imperialism därför att profiten främst skapades genom handel på europeiska marknader med exotiska varor som producerats och/eller rövats i kolonierna.

Utöver handelsbolagen och kungamakten fick också det växande finanskapitalet snabbt del av guldregnet från kolonierna. I de största handelsstäderna växte nu den första börshandeln fram och därmed också de första börskrascherna och spekulationsbubblorna, företeelser som sedan dess har kännetecknat kapitalismen.

Under 1600-talet blev en lång rad kolonialvaror som kaffe socker och tobak viktiga statussymboler för adeln och borgarklassens översta skikt på samma sätt som det tidigare handlats med silke och kryddor. De som höstade in profiterna var kungamakten, borgerskapet och finanskapitalet. Så framträdde nu i öppen dager utplundringen av kolonierna och andra dominerade områden som källa för profit, vilket är ett av de grundläggande dragen för imperialismen.

Den handelsbaserade imperialismen baserades i hög grad på förmågan att med fartyg frakta varor och människor över stora avstånd. Därför blev makten över haven den allt överskuggande faktorn i konkurrensen och kampen mellan Europas stormakter.

Att hålla en stor flotta var extremt kostsamt och även de mäktigaste rikena klarar inte att ersätta förlusten av fartyg i stora sjöslag. Ett faktum som drabbade det turkiska Osmanska riket som på 1500-talet var den dominerande stormakten i den delen av världen men vars makt över Medelhavet slogs i spillror av den Heliga ligan, en allians mellan Spanien och starka Italienska handelsstäder, i slaget vid Lepanto 1571. När koloniseringen inleddes var Spanien den mäktigaste kraften i Europa och hade havsherraväldet.

I Europa var konflikterna under renässansen tätt sammanflätade med splittringen inom den katolska kyrkan och tillkomsten av oavhängiga protestantiska kungadömen. Även om de religiösa konflikterna i sig inte orsakade de under denna tid talrika blodiga krigen fanns det ofta en religiös dimension i de motsättningar och allianser som skapades mellan Europas stormakter. Trettioåriga kriget, som 1618-1648 krigshärjade stora delar av Centraleuropa, var egentligen en imperialistisk uppgörelse mellan dåtidens två mäktigaste stormakts-allianser.

Vid denna tid förekom endast begränsade krigshandlingar i de erövrade kolonierna. Det var besvärligt att frakta renässanstidens stora härar över haven och i kolonierna lades all kraft på att utvidga det egna territoriet.

Vid 1600-talets slut kulminerade den historiska imperialismens första fas samtidigt som en ny fas började skönjas som skulle bana väg för nya produktionsförhållanden, nya motsättningar och nya krig.

Under renässansen hade vetenskapen i Europa genomgått en stadig utveckling bort från medeltidens skolastiska tillgång till vetande mot en modern, forskningsbaserad vetenskap. Det startade med astronomin som under kraftigt motstånd från en kyrka som fortfarande hade stor politisk makt gjorde upp med gamla religiösa föreställningar om jorden som universums centrum. Från mitten av 1600-talet tog den vetenskapliga utvecklingen fart på allvar med avgörande upptäckter inom matematik, fysik, kemi, biologi och medicin.

Denna utveckling möjliggjorde en teknologisk utveckling som under loppet av några få generationer fullständigt omdanade rådande samhällsstrukturer och produktionsförhållanden inom dåtidens mäktigaste imperialistiska makter. Införandet av ångkraften i produktionen och transportväsendet och utvecklandet av den industriella massproduktionen ledde till en hittills osedd ökning av storleken på profiterna och ökning av kapitalackumulationen för ägarna till dessa nya produktionsmedel som främst stod att finna inom den växande borgarklassen.

Denna kraftiga utveckling av produktivkrafterna och de därav ändrade förhållandena för människornas levnadsvillkor innebar också stora förändringar i kapitalismens och imperialismens karaktär. I hemländernas industrialiserade städer påbörjades framväxten av den moderna arbetarklassen och globalt betydde den industriella revolutionen att för första gången storskalig arbetsdelning infördes i produktionen. Tidigare hade de flesta råvaror utvunnits, bearbetats och omvandlats till användbara produkter inom samma område.

Inledningsvis skedde merparten av denna utveckling inom det brittiska imperiet. Under en lång period hade Storbritannien en särställning som världens enda industrialiserade stormakt, vars massproduktion ofta konkurrerade ut lokalt framställda produkter från andra länder.

Som ett resultat av trettioåriga kriget förlorade Spanien gradvis makt medan England och Frankrike framstod som de ledande imperialistiska stormakterna Den inbördes rivaliteten mellan dessa två makter blev också under de kommande 200 åren den viktigaste källan till spänningar och strider inom imperialismen. Båda dessa länder lade nu under sig betydande landområden och båda ländernas kungahus hävdade att ”i deras rike går solen aldrig ned”.

Men i sista ändan var dock loppet kört för Europas monarker. Borgarklassen började pressa på i sin egen längtan efter makten. Först gjorde de brittiska kolonierna i östligaste Nordamerika uppror och skapade Förenta Staterna, USA, som en oavhängig federal republik baserade på borgarklassens liberala ideologi.

Några år senare 1789 bröt upproret lös i Frankrike som inledning på en revolutionär utveckling vilken gjorde upp med de sista resterna av det feodala samhällets maktstrukturer när borgarklassen tog rollen som härskande klass. Även om den franska revolutionen till sist slutade med Napoleons diktatur och efterföljande militära mederlag så gick borgarklassens frammarsch inte att hejda.

Under loppet av 1700- och 1800-talen blev krigen mellan de imperialistiska makterna allt mer globala. Det så kallade sjuårskriget som egentligen pågick mellan 1754 och 1763 och som in begrep alla den tidens stormakter skulle med rätta kunna kallas det första världskriget då krigshandlingarna sträckte sig från Europa över hela den amerikanska kontinenten till Indien och Filipinerna. Napoleonkrigen fyrtio år senare nådde ut till kolonialmakternas mest fjärran avkrokar.

Nu kom krigen att i allt högre grad utkämpas i kolonierna och med syfte att erövra koloniserade territorier från konkurrerande imperialistiska makter. Så blev makten över haven och därmed över handels- och transportvägar en alltmer avgörande maktfaktor. Trots att Storbritannien aldrig besatt den största militära slagkraften lyckades landet genom sin oerhört starka flotta hålla ihop sitt enorma imperium och var den dominerande stormakten.

För att få en viss stabilitet mellan dessa rivaliserande stormakter utvecklades ett komplicerat nät av inbördes alliansavtal, angreppspakter och icke-angreppspakter. Alla dessa pakter formaliserade den imperialistiska maktbalansen och förhindrade ett tillstånd av konstant krig. En ”diplomatisk guldålder” som tog en ände i och med Första världskrigets utbrott.

Vid mitten av 1800-talet växte det på småriken splittrade Tyskland till en politisk, ekonomisk och militär kraft. Med kungariket Preussen som enande kraft visade Tyskland sin nyvunna kraft på slagfälten under 1860-talet i krigen mot Danmark och Österrike-Ungern.

1870 var tiden inne för en uppgörelse med Frankrike när Paris belägrades inom loppet av några få veckors krig. I den revolutionära situation som uppstod i det belägrade Paris grep arbetarklassen för första gången makten. Men den tyska härskarklassen hade inget intresse av att låta ännu en revolution segra i Frankrike och lät därför den franska övergångsregeringens styrkor dränka Pariskommunen i blod.

Samtidigt höll tyskarna en konferens i kungaslottet Versailles där ett gemensamt kejsarrike under ledning av Preussen proklamerades. Så blev Tyskland vars arméer hade den starkaste militära slagkraften i Europa en imperialistisk stormakt.

Samtidigt började USA göra sig gällande på världsscenen. Efter inbördeskriget genomgick landet under 1860- och 1870-talen en hastig industrialisering och började föra en allt aggressivare utrikespolitik. En politik som tidigare inletts genom kriget mot Mexiko men som förstärktes från 1870-talet då USA började praktisera sin nyvunna imperialistiska maktutövning mot samtliga stater på den amerikanska kontinenten.

Under andra hälften av 1800-talet trädde också Japan fram som en ny stormakt. På några få årtionden hade det Japanska samhället utvecklats från att vara en isolerad nation av feodal struktur till att bli ett modernt industrialiserat samhälle med kapitalistisk ekonomi och imperialistiska ambitioner i Asien och Stilla havet.

Den snabba industrialiseringen som särskilt Tyskland och USA genomgick under andra halvan av 1800-talet ledde till en av de värsta ekonomiska kriserna under kapitalismen. I takt med att industriproduktionen steg blev världsmarknaden allt mer instabil när den stora mängden billiga industrivaror inte kunde finna köpare. 1873 brakade finansmarknaden sönder, först i Wien och sedan i USA. Den efterföljande depressionen blev djup och varade i några länder under flera årtionden.

Den nya tidens kris drabbade Storbritannien särskilt hårt vars industri sedan årtionden i praktiken hade haft monopol. Men också i Tyskland slog krisen hårt vilket avslöjade den nya stormaktens svaghet. Tyskland var förvisso en stark militärmakt men avsaknaden av kolonier gjorde det tyska kapitalet särskilt sårbart. En annan kolonialmakt som drabbades var det tidigare så mäktiga spanska imperiet som fullständigt kollapsade när det ena latinamerikanska landet efter det andra frigjorde sig.

För de kvarvarande stormakterna blev 1870-talets kris startskottet till ännu en stor imperialistisk expansion där det primära målet var koloniseringen av Afrika. Tidigare hade världsdelen mest använts som leverantör av slavar till kolonierna men från 1880-talet invaderades Afrika systematiskt av Europas stormakter. På en konferens i Berlin 1884-85 fördelade stormakterna de enorma områdena mellan sig genom att dra räta linjer på en karta. Ännu idag kvarstår de problematiska gränser som på detta sätt skapades av kolonialismen.

Nu inträdde också en grundläggande förändring i imperialismens karaktär. Tidigare hade kolonialmakterna först och främst upprätthållit sin militära makt över kolonierna men i övrigt låtit kolonierna vara självstyrande. Under 1800-talets andra hälft började kolonialmakterna att ta direkt kontroll över driften och styret av kolonierna. Den industrialisering som försiggått i hemlandet började nu införas i kolonierna. Särskilt tydligt genom utbyggnad av järnvägar och telegrafförbindelser.

Men i ett avseende behölls de tidigare förhållandena. Den obeskrivligt grymma behandlingen av befolkningen i kolonierna, med förhållandena i Belgiska Kongo som ett särskilt rått skräckexempel, förblev ett signum för imperialismens herravälde.

Industrialiseringen kom också att sätta sin prägel på imperialismens krigföring. Först var det den inhemska befolkningen i kolonierna som i en ojämn kamp kom att utsättas för det genom kapitalismen effektiviserade industriellt framställda dödsmaskineriet.

Genom den industriella massproduktionen var det lätt att förvandla en otränad rekryt till en effektiv dödsmaskin utrustad med lättanvända skjutvapen, handgranater och maskingevär. Andra kapitalistiska produkter som kom att sätta sin prägel på det kommande världskriget var taggtråd, landminor, giftgas och långskjutande artilleri.

Utbyggnaden av järnvägar möjliggjorde snabba transporter av stora mängder trupper. Detta öppnade för stora imperialistiska härar bestående av miljontals tvångsutskrivna arbetare och bönder.

Så kunde den imperialistiska expansionen för en tid dölja de inre motsättningarna mellan stormakterna. Men under den fredliga ytan i Europa växte samtidigt spänningen mellan rivaliserande kapitalistiska allianser.

Tysklands och USA:s frammarsch hotade på allvar Storbritanniens herravälde och i Asien fortsatte Japan sin framfart genom att eftertryckligt besegra Ryssland i kriget 1904-1905.

Alliansavtalet 1907 mellan Storbritannien och Ryssland var en händelse av stor betydelse för krigsutbrottet några år senare. Tillsammans med Frankrike var nu tre gamla rivaler enade i en imperialistisk allians gentemot den andra stora europeiska militäralliansen som främst bestod av Tyskland, det förenade kejsardömet Österrike-Ungern och den relativt nya regionala makten Italien.

Motsättningarna mellan de två imperialistiska blocken var fastlåsta och det behövdes bara en gnista för att starta ett allomfattande imperialistiskt krig. Stormakterna pressades också av ett monopolkapital som såg stora profitmöjligheter i kriget. Motkraften bestod av en organiserad arbetarklass som lovat att aldrig låta sig luras med i kriget.

Den utlösande faktorn blev det makttomrum som uppstod genom det sedan århundraden försvagade turkiska Ottomanska rikets tillbakatåg från Europa vilket lämnade efter sig ett uppsplittrat och kaotiskt Balkan. Här fanns intressen att ta tillvara för de konkurrerande stormakterna och det räckte med en förändring i maktbalansen för att starta krigsbranden.

Den tändande gnistan blev skotten i Sarajevo då serbiska nationalister mördade Österrike-Ungens kronprins Frans Ferdinand 28 juni 1914. På dagen en månad senare kom den formella krigsförklaringen.
Martin Hedlund Fink