En skammens klimatkonferens

Klimatkonferensen i Doha blev en skammens konferens. Först för det provokativa beslutet att förlägga konferensen just till Qatar där överklassens luftkonditionerade lyxliv ger ett koldioxidutsläpp om hela 44 ton per år och invånare! (Detta enligt statistik från Globalis som för några andra länder ger motsvarande siffror: USA 17 ton, Kina 6 ton, Sverige 5 ton, Kuba 3 ton och Brasilien 2 ton per år och invånare.) Qatar är dessutom helt beroende av inkomster från olja och gas och har intresse av att förbrukning och priser hålls på en hög nivå.

Men framförallt blev det en skammens konferens eftersom världens ledare inte lyckades eller snarare inte ville enas om några som helst bindande förpliktelser. Och trots att det är mer bråttom än någonsin att minska utsläppen av växthusgaser är politikernas passivitet både utmanande och fullständigt oansvarig.

Situationens allvar kan inte vara obekant för någon politiker. Alldeles innan konferensen har ett antal rapporter och händelser gett tydliga varningssignaler. Flera av rapporterna kom från oväntat håll, från organisationer som vanligtvis slår vakt om kapitalismen och de rikas intressen.

Först ut var Världsbanken som varnar för att tvågradersmålet inte kan hållas, snarare pekar utsläppssiffrorna nu på en global temperaturhöjning på hela fyra grader till år 2060! En så snabb uppvärmning har inte skett under de senaste 20 miljoner åren och konsekvenserna kan bli allvarliga framför allt för jordens fattiga befolkning och för invånare i världens kuststäder.

Tidigare i jordens historia har skillnaden mellan en istid och en värmeperiod varit cirka fem grader och den förändringen har tagit upp mot 10.000 år. Nu sker ökningen hundra gånger snabbare!

Nästa rapport kom från den internationella energimyndigheten IEA som i sin årliga Energy Outlook slår fast att med den olja, skiffergas och kol som världen tar ut kommer växthuseffekten öka med 3,6 procent årligen. Också den internationella revisionsbyrån Price Waterhouse Cooper slår fast att de totala utsläppen ökar.

Revisionsbyrån säger att allt pekar mot en sex graders temperaturhöjning. Och i ett preliminärt pressmeddelande meddelar så Världsmeteorologiska organisationen, WMO, att år 2012 med all sannolikhet kommer att bli ytterligare ett i raden av åren 2001-2011 som varit de varmaste som observerats.

Läget är alltså sådant att koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att öka i oförminskad takt. Den är nu nästan 40 procent högre än i förindustriell tid. Detta förstärker växthuseffekten och den globala temperaturökningen närmar sig nu en grad.

Det arktiska istäcket under sommaren är mindre än någonsin samtidigt som avsmältningen från både Grönlands och Västantarktis glaciärer ökar. Havsnivån stiger snabbare än väntat med tre mm per år i stället för två som man hittills trott och i Sibirien börjar permafrosten tina.

Hittills är förändringarna långsamma, ofta smygande kvantitativa förändringar. Men risken är att dessa slår om i kvalitativa förändringar, att oåterkalleliga självförstärkande processer startar när albedoeffekten minskar och den tinande permafrosten avger ytterligare koldioxid och metan. Därtill minskar havets förmåga att binda koldioxid när vattnet blir varmare.

Den stigande temperaturen gör att allt mer energi finns tillgänglig i hav och atmosfär och detta orsakar allt fler extrema vädersituationer. Stormar, skyfall och översvämningar på några håll, extrema värmeböljor och torka på andra.

Amerikanerna borde ha orkanen Sandy i färskt minne och precis under klimatkonferensen drog en förödande orkan in över Filippinerna med upp mot tusen dödsoffer och hundratusentals hemlösa som följd. Den filippinske representanten på konferensen i Qatar föll i gråt då han för jordens sju miljarder människor krävde av världens ledare ”inga fler förseningar, inga fler ursäkter”.

På den förra konferensen, i Durban i Sydafrika, lyckades man inte nå fram till några gemensamma, fördjupade eller bindande åtaganden för världens länder. Istället klumpade man ihop de olösta frågorna i det så kallade Durbanpaketet som skulle lösas nu i Qatar.

Frågorna gällde bland annat Kyotoprotokollets förlängning och den så kallade gröna klimatfonden som innebär en kompensation till de fattiga länderna. Dessutom skulle man staka ut en färdplan mot en ny rättslig överenskommelse. Kyotoprotokollet löper nämligen ut nu i år och de pengar som utlovats till de fattiga länderna har antingen tagits från ordinarie, redan utlovad hjälp eller helt enkelt fryst inne.

Men redan starten blev dålig. Bara några dagar efter Durban hoppade Kanada av Kyotoprotokollet och USA har sagt att de inte tänker ratificera avtalet. I Vita Huset är klimatfrågan lågprioriterad och Obama har deklarerat att ekonomi och jobb går före klimat.

Också i Kina går tillväxten före och även om man satsar stort på solenergi så öppnas ändå ett nytt kolkraftverk i veckan. De kinesiska myndigheterna tar itu med lokala miljöproblem som orsakar protester, men klimatfrågan är inte lika prioriterad.

I USA och Kanada börjar man nu utvinna olja och gas ur skiffer och sandavlagringar. Utvinningen i sig är både smutsig och energikrävande och kan åter placera USA bland de ledande oljeproducenterna i världen.

Vid klimatmötet i Qatar har stämningen varit trög och kraftlös. När man till sist, på övertid nådde fram till en överenskommelse så innebar den bara ännu ett förlorat år i klimatarbetet och kan närmast beskrivas med liknelsen om berget som födde en mus.

Kyotoprotokollet förlängs visserligen, men det är fullständigt otillräckligt eftersom numera bara omkring 15 procent av världens utsläpp täcks av protokollet. I övrigt saknar överenskommelsen helt och hållet ambitioner och kommer knappast att leda till några förbättringar av klimatarbetet det närmaste året, endast till intet förpliktigande löften om nya samtal.

Arbetet vid klimatmötet har paralyserats av motsättningar mellan fattiga och rika länder om vem som ska stå för kostnaderna för nödvändiga åtgärder och för de skador som redan orsakats av uppvärmningen.

Utvecklingsländerna känner sig svikna av västvärlden eftersom utlovat bistånd uteblivit. Varken EU eller USA har höjt sina ambitioner och inte ens Qatar som ju toppar världens utsläppslista har givit några löften om minskningar. EU har agerat splittrat och Polen har varit en av bromsklossarna i förhandlingarna. Det är illavarslande eftersom nästa års klimatmöte ska hållas i Warszawa.

Man kan naturligtvis hävda att vi alla har ett ansvar i klimatfrågan, men det ansvaret är i så fall mycket olika fördelat.

Miljöpåverkan skiljer i hög grad både mellan rika och fattiga människor och mellan rika och fattiga länder. Också historiskt är ansvaret olika då västländerna under de senaste hundra åren släppt ut en stor del av den koldioxid som nu orsakar den stigande temperaturen.

Frågan rymmer stora klassmässiga och fördelningsmässiga aspekter. Det är en mycket liten, rik elit som står för och tjänar på en stor del av utsläppen. Några få procent av jordens befolkning orsakar hälften av koldioxidutsläppen.

Den svenska regeringen har agerat kraftlöst under Qatarkonferensen. Miljöminister Lena Ek är besviken över resultatet, medan miljörörelsen reagerar med indignation och ilska.

På hemmaplan har miljö- och klimatarbetet stagnerat. Regeringen borde ta ett större ansvar.

Även om de svenska utsläppen i en global jämförelse är små kan Sverige genom satsningar på en hållbar energiförsörjning, ett på sikt fossilfritt transportsystem och en utveckling av grön teknik skapa meningsfulla arbeten samtidigt som det genom sitt föredöme skulle kunna stärka Sveriges röst i klimatförhandlingarna.

Bo Brinkhoff