Den finansiella kartan ritas om

Det finns all anledning att ta det uppskruvade tonläget mot Putin och Ryssland på allvar. Krigsrisken ökar. De infekterade motsättningarna underblåses av politiker, militärer och media för att bereda vägen för ett svenskt Nato-medlemskap.

Putin gör inte som västvärlden säger. Hans land har både kärnvapen och lukrativa naturtillgångar. Men trots den hårda retoriken är det uppenbart att USA inte ser just Ryssland som något avgörande ekonomiskt hot mot den västerländska civilisationen.

Den amerikanska världsbilden finns tydligt formulerad i Nationella underrättelserådet, NIC:s, rapport Global Trends 2030 – Alternative Worlds som släpptes för något år sedan. Som officiellt dokument är det rimligt att anta att den är väl förankrad i USA:s statsapparat.

Rapportens underförstådda slutsats är att Kina och Indiens uppgång utgör den geopolitiska utmaningen i vår tid. USA och västvärlden tappar i relativt inflytande. Ryssland är och förblir däremot en svag spelare på den globala arenan.

NIC utgår från ett maktindex baserat på indikatorer som BNP, teknikutveckling befolkningsstorlek och militärutgifter. Givet dessa passerar Kina EU inom något år och USA inom loppet av två decennier. Folkrika Indien hinner ikapp USA innan 2050.

Enligt samma index kan OECD-länderna känna sig akterseglade mot resten av världen redan idag. Kurvorna pekar åt samma håll, om än inte lika dramatiskt, ifall faktorer som utbildning, hälsa och politisk stabilitet räknas in i NIC:s maktindex.

Tillväxtekonomiernas uppgång är i hög grad driven av västerländska företag vilka tjänar stora pengar på kinesiska och indiska arbetare. Vinsterna hamnar hos ägarna i USA och Europa där dollarmiljardärerna bara blir fler och fler. Utvecklingen mynnar ut i en geopolitisk paradox.

Den ökade ekonomiska aktiviteten medför på sikt även ökade intäkter och resurser för den kinesiska och indiska staten. Kina sitter idag på en tredjedel av världens valutareserv. Pengar som kan användas till investeringar, infrastruktur och upprustning av försvaret.

Vid sidan av och sammanflätad med de utländska storbolagen finns det också en betydande nationell kapitalism i tillväxtekonomierna. Det gäller särskilt i Kina. De inhemska företagen kan vara såväl privata som statliga. Några av dem räknas redan till de mäktigaste i världen.

Så toppar i dagsläget fyra kinesiska affärsbanker tidskriften Forbes lista över världens 2000 största företag. Fem kinesiska och fem amerikanska bolag slåss om topp 10. Forbes har vägt samman och jämfört företagens intäkter, profiter, tillgångar och marknadsvärde.

Två tredjedelar av de 100 största företagen hör hemma USA, EU eller Japan. En femtedel i något av BRICS-länderna. Vändningen mot Asien blir dock tydligare om samtliga 2000 företag tas med i jämförelsen. Kina har totalt 232 företag på listan, Ryssland endast 27.

Kapitalismens olikmässiga utveckling utmanar redan idag efterkrigstidens ekonomiska världsordning. Denna vilar ytterst på USA:s status som supermakt och baseras på byggstenar som Världsbanken, IMF, WTO, G7-klubben och dollarns ställning som världsvaluta.

USA och de rika västländerna har länge kunnat styra globala investeringsflöden och tvingat enskilda länder till en nyliberal ekonomisk politik med hjälp av Världsbanken och IMF. Båda institutionernas huvudkontor ligger i Washington.

Nu trycker Kina och andra utvecklingsländer på för att får ett större inflytande i dessa. Ett förslag om att justera medlemsstaternas relativa röstandelar lades fram 2010. Men den amerikanska kongressen har hittills lyckats att blockera reformerna.

2014 tog Kina istället initiativ till AIIB, Asiatiska banken för investeringar i infrastruktur. Bankens huvudkontor är förlagt till Peking men de flesta asiatiska länder, inklusive Indien och Ryssland, har redan anslutit sig. Brasilien och Sydafrika är också med.

USA och Japan intog från början en skeptisk attityd då den nya banken ansågs utmana de etablerade institutionerna. Men trots amerikanska protester begärde även Storbritannien och flera andra europeiska stater, däribland Sverige, att få komma med i AIIB under vintern 2015.

”Vi är på vår vakt mot en trend till konstant anpassning till Kina. Det är inte det bästa sättet att hantera en uppåtstigande makt” förklarade en amerikansk regeringsföreträdare i Financial Times och beklagade att Storbritannien tagit beslutet ”utan konsultationer med USA”.

Västländernas exklusiva rikemansklubb G7 tappar i betydelse. Som en direkt följd av finanskrisen 2008 tvingades G7 bereda plats för G20 där även de nya tillväxtekonomierna är med. Dessutom är ryssarna är inte längre välkomna i G7 (tidigare G8).

Skapandet av G20 har inte hindrat Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika från att bilda ett helt eget forum, BRICS. Samarbetet har bland annat resulterat i NDB, Nya utvecklingsbanken, vilken formellt börjar sin verksamhet under sommaren 2015.

NDB:s huvudkontor kommer att ligga i Shanghai men dess förste ordförande kommer att vara en ryss och dess president en indier. Med denna andra utvecklingsbank skapas ytterligare ett finansiellt maktorgan fristående från Världsbanken och IMF.

De nya bankernas kapital kommer att behövas. Kina har dragit igång flera gigantiska infrastruktursatsningar i Asien under samlingsnamnet Den nya sidenvägen. De sträcker sig över land och vatten och omfattar såväl snabbtåg, motorvägar, hamnar och gasledningar.

Kinas offensiva strategi ritar om den näringspolitiska kartan över den euroasiatiska landmassan. Till Kinas förmån. I de offentliga projektens spår förväntas följa privata investeringar. Med sina initiativ får Peking makt att styra var de ska hamna.

Världshandelsorganisationen WTO var tänkt som kronan på verket i den nyliberala världsordningen med frihandel på USA:s, västvärldens och de multinationella storföretagens villkor. Därför sågs det som en framgång för amerikanskt politik när Kina kom med 2001.

Men, det har inte riktigt gått som det var tänkt. Idag är Kina världens största handelsnation räknat på varor. Andra utvecklingsländer har satt sig på tvären och förhandlingarna inom WTO har kört fast. Ett avgörande möte kommer att hållas i Nairobi i december 2015.

De stolta proklamationerna om frihandel är inte mer värda än att de kan överges om egna intressen är hotade. Den amerikanska politiken går nu ut på att skapa regionala handelsblock som kan hålla de nya tillväxtekonomierna stången.

Obamaadministrationen är i full färd med att förhandla fram ett handelsavtal, TTP, med elva andra stater runt Stilla havet. Nära allierade som Japan, Sydkorea och Taiwan är med. Däremot lyser både Kina och Indien med sin frånvaro.

Ett motsvarande avtal med likartade geopolitiska syften är det aktuella transatlantiska investerings- och handelsavtalet, TTIP. Genom att slå sina påsar ihop hoppas EU och USA att kunna bevara sin gamla maktställning i världen.

Men det är tveksamt om de kommer att lyckas. Redan 1996 inledde Ryssland, Kina och tre före detta Sovjetrepubliker i Centralasien ett militärpolitiskt samarbete inom ramarna för Shanghais samarbetsorganisation, SCO.

Med tiden har SCO fördjupats och utvidgats. Fler asiatiska stater har kommit med som observatörer. På toppmötet i Tadzjikistan 2014 upptogs Indien, Pakistan, Iran och Mongoliet som fullvärdiga medlemmar. Indiens utrikesminister Sushma Swaraj kommenterade:

”SCO:s toppmöte äger rum vid en avgörande tidpunkt i världspolitiken, då många nationer är ställda inför våld och konflikter. Vi måste kollektivt reflektera över alla dessa händelsers djupa geopolitiska betydelse.”

Det är oklart om hon syftade på Ukraina, IS eller någon annan konflikt. Det militärpolitiska samarbetet inom SCO har långt kvar innan det når upp till den omfattning som kännetecknar Nato. Den västliga alliansen står för över hälften av världens samlade militäruppgifter.

En som oroar sig över den västerländska civilisationens framtid är den evige karolinen Carl Bildt. I maj månad deltog han i ett seminarium om Kina, västvärlden och det globala ledarskapet i Timbros regi. Han avslutade sitt anförande med de allvarsamma orden:

”Förändringarna av det internationella systemet, gradvist och under en lång period av tid, kommer att vara mycket substantiella. Om de inte hanteras riktigt kan de leda till militär konfrontation.”

Ett annat sätt att se på saken är att bejaka den västerländska kapitalismens relativa försvagning. Den förmår vare sig att föra världen eller den västerländska civilisationen framåt. Kris och tillbakagång talar snarare för att ersätta den med något helt annat; socialism.