Demokratin urholkas när klassklyftorna växer

”Vi kan ha demokrati, eller vi kan ha rikedom koncentrerade i händerna på ett fåtal, men vi kan inte ha båda.” Orden kommer från Louis Brandeis, stridbar domare i USA:s högsta domstol i början av 1900-talet.

Citatet återges i den internationella hjälporganisationen Oxfams rapport Working för the few som presenterades för några veckor sedan. Oxfam gör en sammanställning av de ökade inkomst- och förmögenhetsklyftorna världen över.

Huvudpoängen är att de allra rikaste inte bara blir rikare. De äter sig även in i politiken, korrumperar demokratin och driver igenom beslut som ensidigt gynnar dem själva. Detta skapar en ond cirkel. Ojämlikheten cementeras och förs vidare till kommande generationer.

USA är världens rikaste land och kapitalismens centrum. Sedan slutet av 70-talet har förmögna privatpersoner, lobbygrupper och storföretag skaffat sig ett allt större inflytande över landets politik.

Följden har blivit att fackföreningarna har försvagats, minimilöner och sociala rättigheter har urholkats eller helt tagits bort. Samtidigt har skattetrycket minskat och kryphålen i lagen blivit fler. När finansmarknaderna har avreglerats har ojämlikheten spätts på ytterligare.

Oxfam skriver: ”Eftersom skatten på kapital är lägre än på inkomst betalar miljoner arbetande amerikaner högre skatt än de rika.”

Utvecklingen har sammanfallit med den största förmögenhetskoncentrationen sedan den stora depressionens dagar på 1930-talet.

Inledningsvis tog de rikas förmögenheter stryk av finanskrisen 2008. Men de repade sig snabbt sedan räkningen skickats till resten av folket. Den rikaste procenten av amerikanerna har roffat åt sig 95 procent av tillväxten sedan 2009. 90 procent har fått det sämre.

I USA har de allra rikaste mer än fördubblat sin andel av landets inkomster på 30 år. Hade inkomstfördelningen legat kvar på samma nivå som 1980 hade de övriga 99 procenten av amerikanerna haft 6000 dollar mer att röra sig med år 2012.

Situationen ser inte mycket bättre ut i Europa. Ojämlikheten har förstärkts av de sista årens tuffa åtstramningspaket. Trots omfattande folkliga protester, har finansmarknaderna lyckats pressa fram dessa i eurokrisens spår. Politiken har inte lett till ekonomisk återhämtning.

Som av en händelse sammanfaller i grova drag värdet av de tio rikaste européernas förmögenheter (217 miljarder euro) med värdet av alla stimulansåtgärder (200 miljarder euro), framför allt riktade till EU-ländernas finanssektor åren mellan 2008 och 2010.

Skattetrycket har minskat parallellt med att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har ökat. Oxfam refererar till undersökningar som visar att marginalskatterna har sänkts i 29 av 30 undersökta länder. De rika tjänar mer pengar men betalar mindre i skatt.

Till detta ska även läggas en omfattande skatteflykt. Oxfam räknar att värdet av de rikedomar som idag undanhålls världens skattebetalare i olika skatteparadis motsvarar 18500 miljarder dollar. Det överstiger värdet av USA:s årliga BNP på 15800 miljarder dollar.

Men det är inte bara i den traditionellt rika världen som klyftorna växer. Ett motsvarande mönster står även att finna i folkrika tillväxtekonomier som Indonesien, Kina, Indien, Pakistan och Nigeria.

I Indien, med över en miljard invånare, har antalet dollarmiljardärer ökar från 6 till 61 inom loppet av ett decennium. Liksom i många andra länder hör förmögenhetsökningen ihop med omfattande korruption och kryphål i skattelagstiftningen.

Det behöver inte vara så här. Oxfam ger några, men kanske inte alltid helt övertygande, exempel. Ett av dessa är efterkrigstidens USA, som liksom Sverige präglades av långtgående klassamarbete. Arbetarnas löner steg vilket gav storföretagen en god marknad för sina varor.

Ett intressantare fall är istället den nu pågående utvecklingen i Latinamerika. Här har utgångspunkten varit mycket stora klassklyftor. Trots detta har det senaste decenniets satsningar på hälsovård, utbildning och fattigdomsbekämpning givit en positiv effekt.

Latinamerika är den enda kontinent som går mot ökad jämlikhet i dagens värld. Oxfam anger flera konkreta politiska åtgärder från olika länder som bidragit till detta:

• Direkt progressiv inkomstskatt. Ger både skatteintäkter och jämnare inkomstfördelning.
• Ökade offentliga utgifter för hälsa och utbildning.
• Storskaliga, om än temporära, inkomst-överföringar till den fattigaste delen av befolkningen.
• Ökade minimilöner och anställningsmöjligheter.

Oxfam avslutar sin på det stora hela välskrivna och angelägna rapport med att vädja till världens ledare på miljardärsforumet i Davos om en annorlunda politik. En betydligt bättre idé vore att organisera den hårt arbetande majoriteten för ett helt annat samhällssystem.