OS-fest – men inte för alla
Efter helgens fantastiska OS-guld i skidstafett för både herrar och damer är det lätt att man faller in i OS-yran. De prestationerna, spänningen och glädjen är något alla som vill borde ha fått se.
Tyvärr är det inte så. OS och andra stora internationella mästerskap benämns ofta som en idrottsfest, frågan är bara vem får gå på festen?
Innan OS i Sotji hojtades det på debattsidor och i tv-soffor om att arrangemanget borde bojkottas. Lena Adelsohn Liljeroth, kultur- och idrottsminister, och Birgitta Ohlsson, EU-minister, tillhörde de som uttryckte att just detta OS borde bojkottas.
Man ska ha med sig att ingen av dem protesterade eller försökte skapa en opposition mot utnämnandet av Sotji som värdnation för de olympiska vinterspelen 2014.
Men även en blind höna kan hitta korn. För visst har de rätt i att idrott och politik hör ihop. Det var väldigt tydligt när omvärlden, inklusive idrotten, bojkottade apartheidregimen i Sydafrika.
Men den idrottsliga bojkotten förändrar ju inget i sig. Där handlar det om symbolik. För att en bojkott ska bidra till en förändring så krävs det en politisk och framförallt en ekonomisk bojkott.
Men ingen av de som hävdar att OS i Sotji borde bojkottas vill införa någon ekonomisk eller politisk bojkott för att få bort den homofoba lagstiftningen i Ryssland. Om de hade menat allvar med protesterna mot den så hade de varit tvungna agera mot liknande lagstiftning i Ungern, Litauen och USA.
OS i Sotji är det i särklass dyraste olympiska spelet. Det finns inga exakta uppgifter på vad det kostat men det ligger runt 340 miljarder kronor. VM i fotboll för herrar i Brasilien beräknas hittills ha kostat 95 miljarder kronor. Det är krav på arenor, infrastruktur och boenden som gör att kostnaderna skenar.
Internationella mästerskap handlar därför inte längre bara om idrottstävling. De har blivit big business.
Att idrotten har blivit så kommersialiserad bidrar till allt mer problem. Kommersialisering leder till mer dopning och fusk.
Inom fotbollen stängde man förra året för första gången av spelare på grund av matchfixning. Som en följd av medlemskapet i EU kan Sverige inte längre stänga marknaden för spel. Utländska spelbolag gör det möjligt att spela på allt lägre nivåer. Fotbollsspelarna som blev avstängda spelade för en klubb i division tre.
Tidigare år har man alltid kunnat se en ökad tillströmning av barn till de idrotter som det har gått bra för i mästerskap. Utöver fotboll brukar tillströmningen märkas i de sporter som det rapporteras mest om i media.
Det vore därför inte konstigt om vi om några år kan läsa om nya talanger i längd-skidor. Frågan är om det kommer bli så efter OS i Sotji.
För första gången så har IOK bortsett från sina egna principer gällande vilka som ska ha möjlighet att följa OS via tv. Återigen så handlar det om pengar. IOK:s stadga lyder:
”IOK vidtar alla nödvändiga åtgärder för att garantera den mest fullständiga rapporteringen i olika medier och det största antalet åskådare i världen för de olympiska spelen.”
Kort och gott det är IOK:s ansvar att så många som möjligt ska kunna se sändningarna från OS. För att göra OS tillgängligt för så många som möjligt borde SVT ha fått köpa rättigheterna. Istället valde IOK att pressa upp priset i den fria konkurrensen om tv-rättigheter, och i Sverige blev det istället Viasat som sänder från Sotji.
Inte nog med att det för första gången gör att det är reklamavbrott i sändningarna. Det är också så att svenskarna därmed måste betala för att kunna se OS.
Visst sänds mycket i TV3 och TV10, men till skillnad från TV6 så ingår varken 3:an eller 10:an i grundutbudet. Det som sänds i 3:an och 10:an är mestadels tävlingar där Sverige är med. Inte så konstigt, Sverige drar ju störst tv-publik och därför är dessa tävlingar mest intressanta för reklamsändningar.
Pengarna för tv-rättigheterna är i princip hela IOK:s inkomst. Så rent ekonomiskt gör IOK en stor vinst på att sälja till kommersiella kanaler. Samtidigt så gräver man på lång sikt OS grav. Om inte fler barn och ungdomar väljer att börja idrotta så har man på sikt förvandlat idrotten från något som alla människor har en egen relation till någon som bara berör de närmast sörjande.
Priset för dessa mästerskap är högt, inte bara sett ur en rent ekonomisk synvinkel. Med de höga kraven på arenor, boenden, kommunikationer och säkerhet blir priset gigantiskt högt. Både för skattebetalarna i värdnationen och för de arbetare som bygger upp OS-byarna.
För VM i Qatar beräknas priset vara 4000 döda arbetare. Inför VM i Brasilien 2014 har man med militär och polis skövlat bostäder i kåkstäderna. Inför OS i Sojti så anställdes runt 70 000 migrantarbetare, flera av dem har inte fått sina löner utbetalda.
Om man fortsätter att göra varje mästerskap större och allt mer kommersiellt är det sådana rapporter vi måste vänja oss vid.
Självklart ska internationella mästerskap kunna arrangeras över hela världen och i de allra flesta nationer.
Men för att inte fler människoliv ska offras för att vi ska kunna se en fotbollsmatch, en OS-stafett eller en bågskyttetävling måste FIFA:s och IOK:s krav på arrangemangen sänkas.
Standarden bör anpassas till det land som står som värdnation har. Då kan det bli den idrottsfest som det borde vara och inte ett skyltfönster för korruption och hänsynslöst utnyttjade.
Ingrid Frejd
Ordf Proletären FF