Vittnesmål från våldets Syrien

Publicerad 7 november 2012
Förra veckan sprängdes en kraftig bilbomb i stadsdelen Jaramana i Damaskus. Elva personer dödades. Väpnade grupper har gjort sådana dåd till en del av vardagen.
Förra veckan sprängdes en kraftig bilbomb i stadsdelen Jaramana i Damaskus. Elva personer dödades. Väpnade grupper har gjort sådana dåd till en del av vardagen.

”Sedan våldet bröt ut är ingenting längre såsom det var.” Det säger Bashar Said, bosatt i den syriska huvudstaden Damaskus. I en längre intervju ger han sin bild av läget i landet. Invånarna drabbas av både våld och ekonomiska sanktioner. Han lägger huvudskulden på imperialismen, men pekar samtidigt på att det är en komplicerad konflikt där många frågor, inklusive fattigdom och marginalisering, spelar en roll. Enligt Bashar Said önskar merparten av det syriska folket demokrati. Men han framhåller att majoriteten av syrierna på samma gång sluter upp bakom president Bashar al-Assad mot de utlandsstödda väpnade extremisternas terror.

Bilder
Fakta och bakgrund
Syriens befolkning
  • Syriens drygt 22 miljoner invånare är fördelade på en rad olika etniskt-religiösa grupper. Den exakta fördelningen är omstridd.
  • Cirka 90 procent är etniska araber. Den största etniska minoriteten är kurder.
  • Vad det gäller religiös tillhörighet är cirka 70 procent sunnimuslimer. De största religiösa minoriteterna är shiamuslimska alawiter och ismailiter, kristna och druser.

”Bashar al-Assad har fortfarande folkmajoriteten med sig, främst eftersom han symboliserar en sekulär regim som inte tolererar extremism.”

– Jag är väldigt glad över att det finns vissa medieröster i väst som är intresserade av att berätta sanningen om vad som händer i Syrien, ett land som är utsatt för en våldsam attack från imperialismens mörkaste, grymmaste krafter.

Det är något av det första som Bashar Said framför när Proletären kontaktar honom. Vreden över den förvrängda mediebilden är en fråga som ofta återkommer i samtal med syrier, och den förstärks när de får veta vad som rapporteras i Sverige. Men det resulterar också i en vilja att bemöta den felaktiga bild som sprids.

Bashar Said kommer ursprungligen från staden Homs men bor i Damaskus, där han arbetar som översättare. Vi får kontakt med honom via hans bekanta i Sverige.

• Det har gått ett och ett halvt år sedan oroligheterna bröt ut. Kan du säga några ord om hur landet förändrats under denna tid.
– Förändringarna i Syrien är oåterkalleliga. Vi har förlorat det fridfulla och säkra liv vi haft i decennier. Att gå till jobbet eller skolan, att besöka släktingar och till och med att utföra vardagsärenden har blivit en svår uppgift. I områden som den väpnade oppositionen, eller den så kallade Fria syriska armén tagit kontroll över, har hundratusentals drivit på flykt. Det vansinniga våldet har dödat många civila. Det går inte en dag utan tårfyllda begravningar av människor som inte gjort något.

De många offren är en sida av våldet. Bashar Said lyfter också fram förstörelsen av industrier och infrastruktur. Att Aleppos industriområde vandaliserats och bränts ner av de oppositionella grupperna beskriver han som en förlust för hela landet. Också många offentliga inrättningar är förstörda.

– Ett aktuellt exempel är de väpnade gruppernas angrepp på det syrisk-franska sjukhuset i Aleppo. Det var en fruktansvärd attack som pågick i timmar innan armén befriade sjukhuset. De goda nyheterna i sammanhanget är att den offentliga sektorn trots detta fungerar och erbjuder grundläggande sjukvård gratis. Mediciner finns tillgängliga till samma priser som tidigare.

– Tusentals skolor har använts som baser i striderna mot regeringsstyrkorna och få av dessa har klarat sig. Men trots förstörelsen startade höstterminen i mitten av september med sex miljoner elever och studenter närvarande. Offentliga skolor och universitet i Syrien var och är fortsatt gratis.

Det finns ytterligare en sida av konflikten som drabbar folkflertalet. Priserna på en rad dagligvaror har fördubblats eller rent av tredubblats. Undantaget är varor som är subventionerade av staten, som bröd, socker och ris. Landet drabbades under en tid av bränslebrist, men enligt Bashar Said har detta åtgärdats med hjälp från vänligt sinnade länder.

Något som förvärrar det ekonomiska läget är USA:s och EU:s allt mer omfattande sanktioner. Bashar Said avvisar allt tal om att sanktionerna är ”smarta” och endast slår mot den syriska ledningen. Han är personligen utsatt. Politiska beslut i väst har tvingat utländska organisationer att lämna Syrien, vilket inneburit förlorade arbetstillfällen.

– Min översättningsfirma har precis som många andra verksamheter drabbats hårt. Tidigare gav EU-finansierade projekt jobb åt översättare och andra specialister. En gruppledare för ett av projekten, som var tvungen att avbryta arbetet i enlighet med EU:s beslut att bestraffa Syrien, sade till mig att sanktionerna är så smarta att de även slår mot européer som jobbar i Syrien.

• Syriens grannland Irak led under sanktioner i mer än ett decennium. Flera högt uppsatta FN-företrädare kritiserade sanktionsvapnet och beskrev effekterna av dem som ett utdraget folkmord. Ser du några paralleller mellan Irak och Syrien? Är detta ett försök att pressa syrierna så att de till slut ska acceptera imperialismens inblandning?
– Det stämmer! Sanktioner är ett omoraliskt politiskt verktyg som används av västländerna för att försöka försvaga och underordna ett land ekonomiskt och socialt innan erövringen. Fler än två miljoner irakier flydde till Syrien under den USA-ledda invasionen. Irakierna har berättat för oss om hur de led under sanktionerna innan bomb-planen slutförde uppdraget.

För Bashar Said råder ingen tvekan om att det som sker i Syrien ingår i ett större politiskt spel om kontroll över länder och naturresurser. I detta spel sträcker sig de västliga imperialistmakternas intressen långt bortom Mellanöstern. Det handlar om att motarbeta de framväxande stormakterna Ryssland och Kina.

– Västvärlden riktar in sig på de kolossala gasreserver som ligger under den centralasiatiska landmassan. Där finns källorna till den rena energin, i enlighet med Kyotoprotokollet.

Bashar Said pekar på århundraden av västlig dominans. Han framhåller samtidigt att det skett en offensiv efter Sovjetunionens och det realsocialistiska blockets kollaps 1989.

– Under de två decennier som gått har vi sett USA-ledda militära, ekonomiska och diplomatiska offensiver i alla fyra väderstreck, från forna Jugoslavien till Afghanistan, Irak och Nordafrika. Nu angrips Syrien med syftet att försvaga dess starka allierade, Iran, som ligger på vägen mot Centralasien och dess enorma rikedomar.

Till denna händelsekedja ska man lägga den ”arabiska våren” och imperialismens strävan efter att skapa ”ett nytt Mellanöstern”. Det sistnämnda var det uttryck som USA:s förra utrikesminister Condoleezza Rice använde i samband med Israels krig mot Libanon i juli 2006.

Som ett resultat av den arabiska våren har extrema sunnimuslimska rörelser, främst Muslimska brödraskapet, genom sin allians med imperialismen kraftigt flyttat fram sina positioner. Bashar Said benämner det som en smutsig uppgörelse där Muslimska brödraskapet får makt i utbyte mot att följa imperialismens vilja. Den syriska grenen av brödraskapet finns för övrigt med som en av grupperna bakom det väpnade upproret.

• Imperialismens intressen nämns inte i svenska medier. Här beskrivs det som pågår i Syrien främst som en kamp mellan en sunnimuslimsk folkmajoritet som längtar efter frihet och demokrati och en brutal, diktatorisk regim, som stöds av smala skikt av befolkningen, som den alawitiska eliten, de etniska minoriteterna, statsanställda och affärsmän.
– Det är en helt och hållet lögnaktig beskrivning. Hur kommer det sig att svensk media vet detta? Har den trovärdiga siffror eller agerar den papegoja åt arabisktalande medier som al-Jazira, al-Arabiya, BBC arabic och France 24 samt de sekteristiska hatkanaler som spyr ut sådant nonsens. Jag har alltid avskytt detta västvärldens sätt att tänka åt andra. I dessa dagar tänker vi syrier utifrån våra nationella intressen och vårt lands självständighet, inte som alawiter, sunniter eller kristna syrier.

Försöket att splittra det syriska folket enligt etnisk-religiösa linjer är något som upprör många syrier. Bashar Said menar att propagandan för att ställa sunniter mot alawiter och kristna började samtidigt som oroligheterna. För folkflertalet var de sekteristiska tankegångarna något nytt och främmande.

– Regimen under Bashar al-Assads ledning har fortfarande majoriteten av syrierna med sig, främst eftersom han symboliserar en sekulär regim som inte tolererar extremism. En stor del av sunniterna fruktar tanken på att wahhabiter eller al-Qaidamiliser ska ta kontroll över landet och utöva sin modell av demokrati, såsom de nu gör i Libyen. Om detta skulle hända, vilket vore omöjligt utan ett direkt storskaligt ingripande av Nato, så skulle Syrien förstöras och föras tillbaka till stenåldern.

Samtidigt som det finns ett starkt motstånd mot det väpnade upproret menar Bashar Said att det finns en vilja till förändring och fortsatta demokratiska reformer.

– På ett politiskt plan så finns ett brett motstånd bland alla syriska grupper, inklusive alawiterna, mot det auktoritära statsskicket. Det behöver definitivt reformeras i grunden. Men huruvida Assad är en verkligt populär ledare kan bara bekräftas genom ett rättvist och ärligt val, och ett sådant kan inte hållas under nuvarande våldsamma omständigheter.

Under lång tid var den officiella linjen i Sverige att det inte förekom något väpnat uppror, bara fredliga protester. Idag erkänns både det väpnade upproret och att det finns religiösa extremister från andra länder, så kallade jihadister, som strider i Syrien. Till och med västmakter började tala om problem med närvaron av sunnitiska extremister, det vill säga salafister och wahhabiter.

Bashar Said menar att det från första stund fanns väpnade krafter som agerade planmässigt. Han nämner demonstrationerna i Homs som exempel. Det var från början spontana protester från fattiga områden, och med stort deltagande av religiöst motiverade ungdomar. På plats fanns också män med vapen, som sköt demonstranter för att kunna hävda att den alawitiska regimen slog ner de sunnitiska massornas fredliga protester.

– Också begravningståg angreps med syftet att få upp antalet dödsoffer i nyhetsrapporteringen.

Den syriska regimen kunde tidigt avslöja spelet bakom det som pågick. Men Bashar Said poängterar att många syrier, åtminstone i början, inte trodde på denna förklaring. De litade inte på de impopulära syriska medierna, och de hade egna negativa erfarenheter av säkerhetsstyrkorna.

En bakomliggande orsak till konflikten är ett reellt socialt missnöje. Vänsterröster i Syrien, bland dem Syriska kommunistpartiet och den socialistiske ekonomiprofessorn Munir al-Hamish, har länge kritiserat den nyliberala politiken som gjort ett fåtal rika samtidigt som landsbygden utarmats och fattigdomsbälten vuxit upp runt storstäderna. Munir al-Hamish sade i våras till besökare från Sverige att unga män från dessa marginaliserade grupper utgör en rekryteringsbas för det väpnade upproret.

Bashar Said instämmer i detta. Han har själv blivit vittne till hur Syrien pressats av bland annat EU att liberalisera ekonomin.

– Som översättare har jag arbetat med flera EU-finansierade program och rest med europeiska experter till många fattiga områden och regioner i Syrien. Jag har översatt rapporter som uppmuntrat privatisering, decentralisering och en nyliberal bankpolitik och ekonomi, och som förespråkat import av produkter från Turkiet och Gulfstaterna på bekostnad av lokalt producerade produkter. Jag kan också vittna om ett lobbyarbete i det fördolda för att ändra lagstiftning som historiskt varit till förmån för arbetarklassen och bönderna och fattiga grupper.

– Det är sant att fattiga grupper lämnades i händerna på wahhabitiska och fundamentalistiska predikanter finansierade av Saudiarabien. Vid en viss tidpunkt, och efter sekteristisk uppvigling, blev dessa fattiga och socialt marginaliserade ungdomar bränsle i upproret mot regimen.

• Hur ser du på påståendet att merparten av upprorsmännen är unga syrier, och att de utländska jihadisterna bara utgör en liten del?
– De regionala makterna, ledda av USA:s säkerhetstjänst, lyckades rekrytera marginaliserade syriska ungdomar i storstäderna och på landsbygden. Men de ”lokala jihadisterna” misslyckades att förändra situationen på marken och ta kontroll över större områden. Det ökade behovet av att importera jihadister från omvärlden, för att behålla Syrien i våldets och terrorns grepp.

– Jag misstänker att de svenska medierna inte har rapporterat om de desperata uppmaningarna från moskéerna i Saudiarabien och Kuwait om att sluta upp i jihad Syrien. Om inte Turkiet, den libanesiska oppositionen och Jordanien hjälpt de tungt beväpnade heliga krigarna att gå över gränsen till Syrien, så skulle regimen enkelt ha krossat försöket till statskupp.

Den 18 juli i år invaderades Damaskus av de väpnade grupperna. Vi ber Bashar Said berätta om vad som hände när rebellerna kom till huvudstaden.

– Det sågs som en ödesstund för regimen, men blev ännu ett misslyckande för oppositionen. Bombattacken där försvarsministern och högt uppsatta officerare och säkerhetsansvariga dödades var uppenbarligen ett verk av mycket professionella underrättelseaktörer. Dådet var tänkt att knocka regimen, och med understöd av medier som proklamerade att regimens försvarslinjer kollapsat, sprida anarki hos den redan trötta befolkningen. Samtidigt fick tusentals rebeller order att invadera gatorna för att terrorisera anhängare av regimen och ockupera offentliga institutioner.

– Den 18 juli kunde rebellerna under timmarna av chocktillstånd nästla sig in i stadsdelen al-Midan, ett gammalt kvarter som tidigare sett många ”fredliga” demonstrationer. De upprättade befästningsvallar med hjälp av lokalinvånare som tillhör den väpnade oppositionen. Men majoriteten evakuerade genast. Damaskusborna, även de som är motståndare till regeringen, avskydde att se sin stad kidnappad av galna extremister.

Bashar Said menar att invånarna i huvudstaden är väl medvetna om vad ”demokratikämparna” gjort på andra platser. I Homs hävdade rebellerna att de befriade den kristna befolkningen från regimens förtryck. I verkligheten fördrevs nästan alla kristna från staden och deras bostäder och kyrkor vandaliserades. Också många ala-witiska byar har attackerats.

– De handlingar som utförts i Syrien är sådant som man annars bara kan se på skräckfilm. I motsats till vad som sägs i de västerländska mediernas rapportering så är det syrier som är motståndare till upproret som massakreras. Det gäller även sunnimuslimer som vägrar stödja jihadisterna.

Han nämner stadsdelen Jaramana i Damaskus som ett aktuellt exempel på hur invånarna som vägrar stödja upproret bestraffas. Förra veckan exploderade en bilbomb mitt bland bostadshus. Elva civila dödades och förödelsen blev stor.

Bashar Saids beskrivning av de upproriska krafterna bekräftades förra veckan av flera svenska medier. De visade bilder på oppositionella styrkor som kallblodigt avrättade tillfångatagna regeringssoldater. Den typen av rapportering är dock ovanlig.

• Under hösten har tv, tidningar och radio fyllts av reportage om hur den syriska armén, inte minst i Aleppo och vid gränsområdena mot Turkiet, angriper sin egen befolkning. Reportrar i rebellkontrollerade områden möter syrier som säger sig vara rädda för att deras hem ska bombas. Inte ens skolor och sjukhus sägs vara fredade. Vad har du för kommentar till det?
– Påståendet att regimen bombar skolor och sjukhus är totalt missvisande. Man måste inse att varje område i Syrien som de väpnade gängen ockuperar blir en stridszon. I dessa områden har skolor och sjukhus förvandlats till kommandocentraler, lagringsplatser för vapen eller fabriker för tillverkning av sprängladdningar.

– Kan någon bevisa att den syriska armén bombat någon skola eller sjukhus som inte ockuperats av de väpnade gängen? Där jag bor i Damaskus är det fullt av sjukhus och skolor. Jag kan intyga att de är säkra tack vare de säkerhetsåtgärder som vidtagits av den nationella armén.

Bashar Said konstaterar samtidigt att när städer förvandlas till slagfält så dödas också många civila, även om den syriska armén försöker undvika det. Han pekar på agerandet i Damaskus i juli som ett exempel. Innan attackerna mot de väpnade grupperna förvarnades invånarna i det aktuella området, och armén gjorde sitt bästa för att evakuera dem.

Han framhåller än en gång att de väpnade grupperna avslöjar sig själva.

– Vad som inte rapporteras i västmedia är att många anhängare till oppositionen byter uppfattning efter att de med egna ögon sett den ”demokrati och frihet” som de väpnade gäng tillför sina områden. En demokrati och frihet som inkluderar att sabotera, bränna ner och förstöra marknadsplatser, moskéer, kyrkor, fornlämningar, offentlig och privat egendom och allt som kommer i deras väg.

Konflikten har pågått i ett och ett halvt år. Den syriska regeringen och flera internationella aktörer, som Ryssland och Kina, driver på för att lösa konflikten med fredliga medel. Många oppositionella röster i Syrien säger också nej till Nato- och Gulfländernas militära inblandning och förespråkar vapenvila och dialog för att nå demokrati. Samtidigt fortsätter de imperialistiska makterna och deras vänner att understödja våldet.

• Hur ska Syrien komma ur denna svåra kris?
– Jag har om och om igen upprepat att lösningen endast kan ske genom att de lokala aktörerna sätter sig i ett rundabordssamtal för att diskutera alla frågor under ett nationellt paraply, som sätter hänsynen till Syrien före varje regional eller västerländsk agenda. Men jag inser att förutsättningarna för att sitta runt detta bord inte finns så länge de regionala makterna fortsätter att infiltrera Syrien med jihadister, vapen och annan dödlig utrustning.

Bashar Said menar att ledningen har tagit positiva steg framåt för nationell försoning och ett nytt styrelseskick, där alla politiska krafter som värnar Syrien mot utländska intressen kan delta. Han lyfter också fram det nybildade ministeriet för nationell försoning, som leds av Ali Haidar.

Haidar är en av två oppositionsledare som vid regeringsombildningen i juni i år accepterade en ministerpost, som ett första steg i arbetet med att bilda en bred koalitionsregering inkluderande andra oppositionella.
Men regeringen och den inhemska oppositionen kan för närvarande inte själva bestämma över Syriens framtid.

– Blodsutgjutelsen på gatorna i de syriska städerna kommer inte att avskräcka de imperialistiska makterna och få dem att ändra sin agenda. Den part segrar som på slagfältet kommer att diktera sin vilja. Men Syrien kommer att stå emot stormen och återuppbygga landet till det bättre. Förhoppningsvis.

Proletären har tidigare intervjuat syrier som av säkerhetsskäl inte vågat träda fram. Bashar Said vill ställa upp med namn och bild. Men han säger samtidigt att det i dagens Syrien är farligt att offentligt säga vad man tycker – om man går emot de oppositionella väpnade gängen.

Han berättar om 84-årige Elias Mansour i Homs, som förra veckan sköts i ryggen av en krypskytt. Det skedde efter att han i lokala medier öppet fördömt de väpnade gruppernas förbrytelser.

Ett par dagar innan Proletärens press-läggning får vi ett nytt meddelande från Bashar Said. Den palestinsk-syriske skådespelaren Mohammad Rifae, som öppet kritiserat Fria syriska arméns dödande, har hittats död efter att han kidnappats av väpnade upprorsmän.

Ännu ett offer, ännu en tårfylld begravning.