Vem bär ansvaret för terrorn i Syrien?

Publicerad 13 juni 2012
USA har genom Saudiarabien i många år stött oppositionella i Syrien. Idag levereras vapen och annan utrustning till diverse religiösa extremister.
USA har genom Saudiarabien i många år stött oppositionella i Syrien. Idag levereras vapen och annan utrustning till diverse religiösa extremister.

Terrorn mot det syriska folket är en tragedi. I väst utpekas regimen som skyldig. Men tystnad råder om att USA och Saudiarabien i många år stött islamistiska extremistgrupper – mot Bashar al-Assad och andra ”fientliga” krafter i Syriens närområde. Proletären sätter in dagens syriska konflikt i ett större sammanhang.

Fakta och bakgrund
USA och al-Qaida
  • Att USA medvetet stödjer grupper med band till al-Qaida kan kanske framstå som ett häpnadsväckande påstående med tanke på vad som hände 11 september 2001. Men historiskt sett är ett sådant samarbete inget unikt.
  • Usama bin Ladins terrornätverk skapades med stöd av USA, Saudiarabien och Pakistan i slutet av 1980-talet. al-Qaidas uppgift var att locka militanta islamister världen över till Afghanistan för att strida mot de sovjetiska ockupationstrupperna.
  • Imperialismen har under 1900-talet flitigt utnyttjat islamistiska rörelser för att bekämpa både borgerligt nationalistiska rörelser och den revolutionära vänstern i arabvärlden.
  • Men sådana allianser kommer och går. Ena stunden tjänade al-Qaida USA:s intressen för att i nästa stund bli huvudfienden för det världsomspännande kriget mot terrorismen.
Nygamla vänskapsband
  • Efter den arabiska vårens omvälvningar har banden åter stärkts mellan USA och diverse islamistiska rörelser som tidigare hörde hemma i
    fiendelägret.
  • Det gäller Muslimska brödraskapet i Egypten, Ennahda i Tunisien och de al-Qaidainfluerade grupper som spelade en framträdande roll i störtandet av Libyens Muammar Gaddafi.

”Seymour Hersh rapporterade redan i mars 2007 att USA godkänt att Saudiarabien ger ekonomiskt och logistiskt stöd till arbetet för att försvaga Syriens president Bashar al-Assad.”

Under de senaste månaderna har terrorn mot det syriska folket trappats upp. Självmordsbombningar, avrättningar, kidnappningar och massakrer tillhör vardagen i vissa våldsdrabbade provinser. När en samstämmig västvärld lägger skulden på den syriska regimen är det inte bevisen som talar, utan politiska intressen. Det handlar om att skapa en opinion för ett regimskifte – framtvingat med våld om så krävs.

Ofta förmedlar medierna påståenden från ”oppositionella syrier” och ”människorätts-observatörer” utan kritisk granskning eller värdering. Det är som om lärdomarna från tidigare krig inte existerar.

Knappt tio år har gått sedan bluffen om massförstörelsevapnen, ihärdigt understödd av irakiska oppositionella, användes för att legitimera angreppskriget på Irak.

Nästan lika icke existerande är granskningen av den roll som västvärlden och Gulfstaterna spelar i Syrien och i den pågående maktkampen i regionen.

I mars 2007 publicerade den internationellt prisade journalisten Seymour Hersh en artikel med rubriken ”The redirection”, Omdirigering, i tidningen The New Yorker. Artikeln uppmärksammades i medier världen över. Fem år senare har utvecklingen bekräftat mycket av det som Hersh avslöjade.

Rubriken syftar på hur den dåvarande Bushadministrationen bytte fokus i kriget mot terrorismen. al-Qaida var inte längre huvudfienden. Det nya stora hotet mot USA ansågs istället vara ”shiaextremismen” i form av Iran, libanesiska Hizbollah, irakiska Sadrrörelsen och Syrien.

Man bör notera att George W Bush redan ett par månader innan Hersh artikel publicerades använde begreppet ”shiaextremismen” i sitt tal till nationen. Ordvalet är viktig, för det visar på en central del i USA:s Mellanösternpolitik. Det handlar om imperialismens klassiska taktik, att härska genom att söndra. Och söndrar i denna region gör man genom att underblåsa sekteristiska (etnisk-religiösa) motsättningar.

Genom intervjuer med en rad personer i den amerikanska, saudiska och libanesiska makteliten beskriver Seymour Hersh USA:s nya politiska linje, som formats i samarbete med Israel och Saudiarabien.

I sin iver att bekämpa ”shiaextremismen” och dess starka makt, Iran, har Bushadministrationen börjat stödja grupper som den tidigare bekämpat. Om det är några som avskyr ”shiaextremismen” och shiamuslimer i allmänhet, så är det de som bekänner sig till extrema riktningar inom sunniislam, som salafism (bokstavstroende) eller wahhabism (en gren inom salafismen).
Hersh summerar den nya strategin:

”[Den] har fört USA närmare en öppen konfrontation med Iran och, i delar av regionen, drivit den till en sekterisk konflikt mellan shiamuslimer och sunnimuslimer… I Libanon har administrationen samarbetat med Saudiarabiens regering, som är sunnitisk, i en hemlig operation vars syfte är att försvaga Hizbollah, den shiitiska organisation som backas upp av Iran. USA har också deltagit i hemliga operationer mot Iran och dess allierade Syrien. En bieffekt av dessa aktiviteter har blivit stärkandet av sunniextremistiska grupper som omfattar en militant syn på Islam och är fientliga till Amerika och sympatiserar med al-Qaida.”

Saudiarabiens roll är central. Medan stora delar av det saudiska folket lever under fattiga förhållanden, badar landets härskande kungafamilj i oljepengar. Saudiarabien är dessutom wahhabismens hemland, varför banden till extrema sunnirörelser världen över är starka.

Hersh skriver i mars 2007 att USA godkänt att Saudiarabien ger ekonomiskt och logistiskt stöd till arbetet för att försvaga Syriens president Bashar al-Assad. Redan då framhöll USA:s allierade i Libanon att Muslimska brödraskapet är den syriska oppositionsrörelse som USA borde satsa på.

Fem år senare är brödraskapet den kraft som står i spetsen för Syriens nationella råd (SNC). Och nu kan man till och med i Washington Post läsa om hur Gulfstaterna betalar och USA samordnar stödet och vapenleveranserna till den väpnade oppositionen.

2007 var det inte i Syrien utan i grannlandet Libanon som det pågick en öppen kraftmätning. Den svaga proamerikanska och prosaudiska libanesiska regeringen Hariri pressades hårt av en inhemsk massrörelse ledd av det shiitiska Hizbollah.

Hur bekämpa Hizbollah och återta initiativet? Den lösning man fann var att strö pengar över och ge vapen till sunniextrema rörelser, bland dem en grupp vid namn Fatah al-Islam. Både amerikansk och brittisk press rapporterade vid denna tid att USA anslagit 60 miljoner dollar till ett hemligt program för att stärka Hizbollah-fientliga grupper. Precis som i fallet Syrien spelade saudierna en viktig roll i utförandet av planen.

Hersh intervjuade en högt uppsatt person i den libanesiska regeringen som erkände:

”Vi har en liberal attityd som tillåter al-Qaida att ha närvaro här”.

Den brittiske tidigare underrättelseagenten Alastair Crooke och andra varnade för faran med att beväpna ”fiendens fiende” och ge dem en fristad på libanesisk mark.

Två och en halv månader efter att Hershs artikel publicerats besannades farhågorna. De oberäkneliga extremisterna gick över gränsen för vad som kunde tolereras.

Det var i mitten av maj 2007 som Fatah al-Islam barrikaderade sig i det palestinska flyktinglägret Nahr el-Bared utanför staden Tripoli i norra Libanon. Den välbeväpnade gruppen hade ett halvår tidigare slagit sig ner i lägret. Där försökte de tvinga palestinierna att följa en strikt tolkning av sharia.

Fatah al-Islams medlemmar kom från flera olika arabländer. En del av dem hade tidigare stridit i Irak under de värsta åren av sekteristiskt våld mellan sunniter och shiiter och mellan muslimer och kristna.
Vad som utlöste konfrontationen var att Fatah al-Islam angrep en armépostering utanför flyktinglägret. Flera libanesiska soldater dödades när de låg och sov.

Armén tog till det tunga artilleriet och börja beskjuta lägret. De 30.000 palestinierna i flyktingstaden tvingas fly undan striderna. Trots att Fatah al-Islam bara bestod av några hundra personer tog det tre månader innan den libanesiska armén vunnit striden. Flyktinglägret låg dock i ruiner.

I juli 2008 gjorde Seymour Hersh en uppföljande artikel om USA:s hemliga operationer i Iran. Enligt Hersh källor satsades 400 miljoner dollar på att bland annat stödja regimfientliga terroristgrupper.

En av dessa var den sunnitiska, al-Qaidainfluerade organisationen Jundullah. I oktober 2009 genomförde gruppen sin mest omtalade attack mot ett möte mellan shiitiska och sunnitiska stamledare i östra Iran, nära gränsen mot Pakistan. 42 personer dödades. Bland dem flera officerare i det iranska revolutionsgardet.

På frågan om varför USA stöder sådana organisationer är Hersh tydlig i en intervju för amerikanska radiostationen NPR.

”Det strategiska tänkandet bakom denna hemliga operation är att provocera fram så mycket problem och kaos att den iranska regeringen gör misstaget att ta till aggressiva åtgärder, vilket ger intryck av ett land i akut kaos. Sedan har du vad Vita huset kallar ’casus belli’, en anledning att attackera landet”.

Byt ut Iran i citatet ovan mot Syrien så har du dagens situation. Allt som sker ska naturligtvis inte med automatik skyllas på extremister och terrorister understödda av USA och Gulfstaterna. Men man bör ha ovanstående i åtanke när rapporterna om massakrer och andra våldsdåd strömmar in.

Det är inte bara de syrier och exilsyrier som Proletären intervjuat de senaste månaderna, som hävdar att det bland de oppositionella ”rebellerna” finns sunnitiska extremister som terroriserar civilbefolkningen.

En av Syriens mest kända oppositionella, den Parisbaserade advokaten Haytham Manna, talesperson för Nationella koordinationskommittén för förändring (NCC), riktade nyligen skarp kritik mot Frankrike och arabländerna eftersom de stödjer religiösa fundamentalister istället för den sekulära oppositionen.

Flera kristna ledare som varit på plats i Syrien har vittnat om extremisternas våld. Nyligen berättade den franske katolske biskopen Philip Tournyol Clos för Vatikanstatens nyhetsbyrå Fidez om hur rebellerna i Homs fått nästan alla kristna att fly staden.

”Sunni-salafistiska stridande fortsätter att begå brott mot civila och under tvång rekrytera stridande. De fanatiska sunniextremisterna kämpar ett heligt krig, särskilt mot [de shiitiska] alawiterna.”

Detta borde inte vara så kontroversiellt. Två av Obamas ministrar, Hillary Clinton och Leon Panetta, har erkänt att al-Qaida är verksamma i Syrien. Dock utan att nämna USA:s roll för deras existens.

I de stora medierna kan det ibland sippra igenom en alternativ bild av skeendet. Som att det kan vara terroristgrupper som massakrerat civila i Hula. Att det kan vara al-Qaida som spränger bilbomber i städerna.

Men då hävdas det att regimen ändå är ansvarig, eftersom varje lands regering har ansvar för befolkningens säkerhet.

I fallet Syrien blir det absurt. Först skickar USA och dess allierade vapen till oppositionella. Sedan pressar samma stater på för att den syriska armén, i enlighet med Kofi Annans fredsplan, ska lämna städerna och stänga in sig i kasernerna – något som lämnar fältet fritt för rebellerna.

Vilket ansvar har Syrien? Vilket ansvar har imperialismen?