Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kommunistiska Partiet, Gislaved

USA:s taktiska reträtt

Den krigsnegativa hemmaopinionen och en splittrad borgarklass har fått Barack Obama att pröva en ny taktik i Mellanösternpolitiken. Kemvapenöverenskommelsen i Syrien och närmandet till Iran är exempel på detta.


I sitt tal inför FN:s generalförsamling förra veckan framförde president Barack Obama den klassiska doktrinen om att USA har rätt att ingripa militärt i Mellanöstern när dess intressen så kräver, varvid man åsidosätter FN-stadgan och dess grundläggande regler. I talet sade han hotfullt att USA ”är redo att använda alla delar av vår makt, inklusive den militära för att garantera våra grundläggande intressen”.

Doktrinen med upprepade militära interventioner är legio och ligger i botten av USA-imperialismens politik och är Obamas grundläggande linje. Men linjen har stött på patrull och USA:s hittills varande taktik för Mellanöstern har hamnat i ett läge där det krävs en taktisk omdisposition.

Det är en omdisposition som har flera orsaker. USA har de militära musklerna för att anfalla Syrien med kryssningsmissiler och bombplan. Men ett nytt öppet imperialistiskt krig fodrar en viss acceptans i den allmänna opinionen.

Endast tio år har gått sedan Irakkrigets upptakt då många människor lurades av lögnerna från de amerikanska och brittiska etablissemangen. Att än en gång ljuga för att få stöd för ett krig, och riskerna att lögnerna så småningom avslöjas, skulle på sikt kunna vålla politiska problem på hemmaplan och leda till en allmän politisk förtroendekris, vilket i förlängningen riskerar spilla över på den inrikespolitiska arenan.

Detta var en viktig faktor till att det brittiska parlamentets majoritet gick emot krigsivraren och premiärministern David Cameron. Även ett antal konservativa ledamöter gick emot honom, och en stor del Labours valmanskår skulle inte gå på lögner liknande dem som den tidigare premiärministern Tony Blair saluförde 2003.

Men även den amerikanska krigströttheten och allmänna skepticismen spelade in, vilket fick Obama att be kongressen om krigsbefogenheter för att undvika att framtida kritik skulle riktas mot honom.

Samtidigt har krigens resultat varit minst sagt diskutabla ur amerikanskt perspektiv. Irak har idag en regering som står nära Iran samtidigt som det sekteristiska våldet nått oanade höjder. Afghanistan blev inte den framgång som utlovades 2001. Libyen slits sönder av stridande fraktioner och dess oljeutvinningen är en bråkdel av vad den var innan Muammar Gaddafi störtades.

Överallt där imperialismen intervenerat i Mellanöstern och Nordafrika och krossat olika sekulära krafter har samtidigt extrema islamistiska rörelser stärkts.

Det var under dessa förhållanden som USA-imperialismen stannade upp och tog till sig det ryska förslaget om överlämnande av de syriska kemiska vapnen. Det kom lägligt för Obamaadministrationen, som inte ville dras in i ett krig vars långsiktiga utgång var omöjlig att överblicka.

Därför talas nu om ”diplomati” och ”politisk lösning” i ett syriskt krig som USA har finansierat, uppmuntrat och levererat vapen till. Obama nämnde i sitt tal att man ska ”prova” den diplomatiska lösningen, vilket är ett av många alternativ, samtidigt som han lämnar vägen öppen för ett anfall om ett tillfälle skulle öppna sig. Men det var inte bara skepticismen hos allmänheten som avgjorde – en sådan kan imperialisterna genom mediekampanjer splittra och mer eller mindre tysta ifall borgarklassen skulle vara enig.

Men i detta fallet var borgarklassen splittrad, där en stor del ansåg att försöket att krossa det syriska styret med hjälp av islamistiska extremister utgör en äventyrspolitik som kan slå tillbaka mot de egna intressena.

Med den nya taktiken har USA kommit på kollisionskurs med Israel, vilket inte är första gången.

För Israel är inställningen klar. Det är bättre att al-Qaidagrupper tar över och Syrien faller sönder i interna strider än att leva med ett Syrien under Assad som är allierat med Iran, Hizbollah, Ryssland och i viss mån styret i Irak. Denna uppfattning framförs öppet av israeliska talesmän. Nyhetssidan DEBKA, som står Israels militär nära, uttrycker besvikelse över att de senaste amerikanska utspelen hindrar Israel från att anfalla Iran eller Syrien.

Att islamistiska al-Qaidagrupper vandaliserar judiska gravar, som i Aleppo, hindrar inte den sionistiska staten att hellre se ett al-Qaidastyre än en sekulär och antiimperialistisk regering i Damaskus. Vilket är ett talande exempel på att konflikten inte främst handlar om religion eller etnicitet utan i grunden är politisk.

Denna temporära omkastning av USA:s politik följdes upp när utrikesminister John Kerry träffade sin iranske motpart, Javad Zarif 26 september. Mötet ägde rum inom ramverket P5+1-gruppen, det vill säga de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Tyskland. Gruppen skapades 2006 för att förhandla med Iran om dess nukleära program.

Dagen efter att utrikesministrarna mötts talade presidenterna Obama och Hassan Rouhani i telefon i 15 minuter. Få uppgifter har kommit ut om samtalet, men Rouhani sade att det behandlat den nukleära frågan.

Den snabbhet med vilken den syriska krisen och det överhängande hotet av ett USA-anfall har avlöst av förhandlingar med Iran är ett tydligt bevis på att det är Iran och inte Syrien som är främsta måltavla i den amerikanska politiken. Två veckor tidigare hade Obama mer eller mindre hotat med anfall mot Iran eftersom ett nukleärt rustat Iran utgör ”ett större hot”.

Talet om Irans nukleära program har givetvis andra bottnar. USA-imperialismen har aldrig förlåtit den smäll den fick när marionetten Shah Mohammad Reza Pahlavi störtades i den folkliga revolutionen 1979. Den islamiska republiken har sedan dess stått i vägen för USA:s hegemonisträvanden samtidigt som Iran självt har stora olje- och gasfyndigheter.

Det verkar som initiativet från Irans nye president stöds av de verkliga makthavarna i landet, inklusive ayatolla Ali Khamenei. En av Irans målsättningar i det diplomatiska spelet är att mildra västvärldens ekonomiska krigföring, vilken drabbat befolkningen hårt med nästan halverad oljeexport samtidigt som landet är utestängt från det internationella finanssystemet.

Att det omedelbara hotet om krigshandlingar ersätts av diplomati är en positiv händelse, men i grunden ser västvärlden Iran som en fiendestat även om man i en del fall haft gemensamma intressen.

Utan att mekaniskt dra några paralleller så är det libyska fallet talande. Trots samarbete och diplomati slog imperialismen till när den interna splittringen i Libyen bjöd på en möjlighet. Det kan ske även mot andra länder som väst närmat sig.