”Skräcken lever kvar bland Gazaborna”

– Dygnsrytmen har återgått till det normala, och jag har sedan några dagar kunnat sova igen. Det känns mycket bättre nu, säger Mona el-Farrah när vi når henne på telefon i Gaza city.

Förra gången Proletären talade med henne stod den palestinska landremsan under konstant beskjutning. Då var det få av Gazas invånare som fick några längre stunder av nattsömn.

• Hur är situationen efter att vapenvilan trätt i kraft?
– Den första reaktionen är lättnad över att det är över. Samtidigt är människor sorgsna över alla dödade och skadade och över förstörelsen, svarar Mona el-Farrah.

Som vicepresident för Röda halvmånen i Gaza har hon de senaste dagarna varit ute på fältet för att bedöma behovet av social och psykosocial hjälp efter det brutala angreppet. Mona el-Farrah berättar att hon mött många traumatiserade familjer.

– Min främsta oro gäller barnen. Jag har sett skräcken i ögonen hos de människor jag mött under fältbesöken. Jag är säker på att vi efter denna attack kommer att se ett ökat antal fall av posttraumatisk stress, särskilt bland barn.

Hon påminner om hur intensiv och kraftig beskjutningen från Israel var. Ljudet av bombningarna kunde höras så långt som fem kilometer bort.

– Hela mitt hus skakade när de bombade två kilometer från mitt hem, säger hon.

Nu krävs stora insatser från Röda halvmånen och andra humanitära organisationer som är verksamma Gaza. Mona el-Farrah lyfter fram ett projekt som syftar till att hjälpa barnen med hjälp av lekar, dans och tecknande.

– Nu när de kommer tillbaka till skolan står vissa bänkar tomma då deras klasskompisar dödats. Det är tufft för barnen.

Men Mona el-Farrah lyfter också fram en annan sida, Gazabornas vägran att låta sig tryckas ner av Israel. De står upp trots den israeliska krigsmaktens återkommande angrepp. Trots att Gaza förvandlats till världens största utomhusfängelse. Trots 45 år av ockupation.

– Redan under de första timmarna efter att vapenvilan trätt i kraft var renhållningsarbetare ute på gatorna för att röja upp, berättar Mona el-Farrah.

– Folk försöker vara optimistiska. Men det finns en oro över att den bräckliga vapenvilan inte kommer att hålla.

• Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hävdar att kriget var en seger för den israeliska armén.
– Han säger så för att försöka få fler röster i valet. Det var ingen seger för Israel. Raketerna fortsatte hela tiden att komma från Gaza.

Det finns röster i Israel som har andra uppfattningar än Netanyahu. Fredsaktivisten Uri Avnery skriver i en analys att den part som gått stärkt ur angreppet är Hamas, som fått ökat folkligt stöd samt politisk uppbackning från övriga Mellanöstern.

– Jag håller med om det. Hamas har stärkt sina relationer med Egypten, Turkiet och andra krafter i regionen. För min del är jag inte glad över denna utveckling.

Mona el-Farrah syftar på den politiska förskjutning som skett i regionen. Förr var Hamas en del av en ”motståndsaxeln” mot Israel som gick från Iran via Syrien till libanesiska Hizbollah och palestinska Hamas. Under konflikten i Syrien har Hamas allt mer distanserat sig från sina tidigare vänner. Hamas, med rötter i Muslimska brödraskapet, har istället vänt sig till de regerande grenarna av brödraskapet i Egypten och Tunisien.

– USA stöder Israel, men USA stöder också Hamas nya vänner. Det är något skumt bakom detta. Jag gillar det inte…

Det storpolitiska spelet bakom kulisserna är dock inget som diskuteras brett i Gaza. Invånarna är glada över att det är slut för denna gång, och över att Israel mötte massivt motstånd.

– Folket känner att det är en seger för motståndet, som består av många fler politiska fraktioner än Hamas. Men jag menar att det är de civila palestinierna, de som betalar priset för konflikten och håller fast vid sina rättigheter, som är de verkliga hjältarna.

Innan vi slutar vill Mona el-Farrah lyfta fram det hon ser som den enda vägen till fred.

– Om Israel vill ha säkerhet för sitt folk måste det börja med rättvisa och säkerhet för det palestinska folket i Gaza. Netanyahu borde tänka på en långsiktig lösning. Om Israel fortsätter att angripa Gaza så här skapar det bara en grogrund för nya cykler av våld och mer hat mot den israeliska armén.