Öppning för politisk lösning i Syrien?

Publicerad 26 augusti 2015
IS-soldater i syriska Raqqa. Organisationens växande herravälde har ökat intresset i väst för att hitta en politisk lösning på konflikten. Men ännu är freden långt borta.
IS-soldater i syriska Raqqa. Organisationens växande herravälde har ökat intresset i väst för att hitta en politisk lösning på konflikten. Men ännu är freden långt borta.

Utvecklingen i Syrien spretar. Å ena sidan pågår en diplomatisk offensiv för att finna en väg ur den fasansfulla konflikten och förena regering och opposition mot Islamiska statens expanderande terrorvälde. Å andra sidan fortsätter stödet utifrån till de rebeller som bekämpar regeringsarmén och därmed försvagar kampen mot IS.

Låt oss börja med den intensifierade diplomatin. Det har de senaste månaderna tagits flera initiativ och hållits åtskilliga möten om Syrienkonflikten i de länder som på något sätt är inblandade.

Ryssland är en nyckelspelare i processen att finna en politisk lösning. Utrikesminister Sergej Lavrov och andra ryska regeringsföreträdare har rest runt i Mellanöstern och bjudit in till samtal i Moskva. Bland dem som besökt den ryska huvudstaden finns Saudiarabiens utrikesminister och den utlandsstödda oppositionen, Syriska nationella koalitionen.

Från diplomatkällor och Mellanösternexperter beskrivs en ökad öppenhet inför dessa initiativ. En förklaring till det är de förödande följder som Syrienkriget fått i form av stärkta terroristgrupper, ökad instabilitet i regionen och en flyktingkatastrof som alltmer tränger sig på Europa.

Att Islamiska staten, Jabhat al-Nusra och övriga al-Qaidainspirerade grupper i Syrien och grannlandet Irak vuxit fram som ett resultat av västvärldens, Turkiets och

Gulfstaternas agerande är ett faktum. Så länge deras huvudsakliga roll var att strida mot den syriska regeringsarmén och slå sönder Syrien tjänade dessa grupper västimperialismens intressen.

Men med Islamiska statens upprättande av ett kalifat i delar av Syrien och Irak har situationen förändrats. Ett starkt IS med ambitioner att expandera kalifatet har blivit ett hot mot västvärldens och dess allierades intressen i Mellanöstern.

Det är mot denna bakgrund som Ryssland börjat få gehör i arbetet för en politisk lösning på konflikten och skapandet av en front mot IS inom och utom Syrien.

Ett tecken på att tidigare stängda dörrar öppnats på glänt är att den syriska regeringen välkomnats för samtal i ”fiendeland”. Den syriske utrikesministern Walid Muallem reste i början av augusti till Oman. Det var Syriens första officiella besök i någon av Gulfstaterna sedan 2011.

President Bashar al-Assads säkerhetsrådgivare Ali Mamlouk rapporteras också ha gjort resor till bland annat Saudiarabien, det land som ihärdigast backat upp extremistrebellerna i Syrien.

FN:s säkerhetsråds uttalande om Syrien från den 17 augusti ska ses som en del i de något öppnare stämningarna i väst inför en förhandlingslösning. Uttalandet utgör ett stöd till FN-sändebudet Staffan de Misturas pågående arbete utifrån den fredsprocess som initierades i Genève 2012.

Venezuela framförde som enda medlem i säkerhetsrådet sitt avståndstagande från delar av uttalandet. Bland annat framhåller Venezuela att skrivningarna om tillsättandet av en övergångsregering kränker Syriens suveränitet och ignorerar den roll som landets nuvarande regering har i kampen mot terrorismen.

”Om Assadregeringen besegras kommer IS svarta fana att vaja över Damaskus”, varnade Rafael Ramírez, Venezuelas representant i säkerhetsrådet. Rafael Ramírez poängterade att stödet utifrån till terroristgrupper i Syrien måste upphöra.

Venezuelas invändningar är befogade. Det finns i det storpolitiska spelet kring Syrien en stor risk för att de länder som från första stund varit inblandade i konflikten också försöker diktera dess lösning – ovanför huvudet på det syriska folket och dess legitima regering.

Men FN-uttalandet framhåller på samma gång principer som är nödvändiga för att få ett slut på det fasansfulla kriget, finna en politisk lösning för framtiden och förenas mot IS och terrorismen.

I uttalandet fastslås att det måste till en ”syriskledd politik process” för en politisk övergång som möter det syriska folkets behov och ger folket möjlighet att ”självständigt och demokratiskt forma sin framtid”.

Den syriska oppositionens ständiga krav på att Bashar al-Assad och andra nuvarande ledande politiker ska utestängas från framtida positioner finns inte med.

Det är en viktig markering. För om andra länder börjar bestämma vilka som ska kunna väljas till politiska poster i Syrien så vore det att frånta det syriska folket rätten att ”självständigt och demokratiskt forma sin framtid”.

Oppositionen påstår fortsatt att det är de och inte Assadregeringen som har folket bakom sig. Om det finns minsta sanning i detta så borde de rimligen inte ha något emot att i ett kommande val låta syrierna fritt välja sina ledare.

Eller beror deras fixering på Assad på att de själva liksom som alla seriösa Syrienkännare inser att den sittande presidenten har en folklig förankring som ingen oppositionsledare kan mäta sig med?

Viktigt i uttalandet från säkerhetsrådet är att det följer tidigare FN-resolutioner och stämplar inte bara IS utan också Jabhat al-Nusra och andra al-Qaidagrupper som terrorister. I texten framförs kravet att alla parter måste engagera sig för få ett slut på dessa gruppers terroristhandlingar.

Det är en skrivning som riktar sig mot Turkiets, Saudiarabiens och andra inblandade staters agerande. Men det reser också krav på den syriska oppositionen och dess väpnade grupper. I ”befriade områden” står ju dessa sida vid sida med al-Qaida.

Den ökade diplomatiska aktiviteten är ett faktum. Att fler är beredda att åtminstone diskutera en politisk lösning på den syriska tragedin är positivt. Dödandet, förstörelsen och den växande flyktingkatastrofen måste få ett slut.

Men hindren är många. Hur få till stånd en politisk lösning när den syriska oppositionen fortsatt hävdar att Assadregeringen är ett större problem än Islamiska staten? Hur skapa fred när stödet utifrån till de väpnade grupper, inklusive de som FN stämplar som terrorister, fortsätter och striderna trappas upp?

De senaste månaderna har den syriska armén pressats hårt i olika delar av landet. En av de hotade städerna är Latakia vid Medelhavskusten, dit hundratusentals syrier flytt för att söka skydd undan väpnade rebeller. Men arméns möjligheter att försvara invånarna mot IS och övriga extremister försvåras av den utländska inblandningen.

Samtidigt som USA gav stöd åt FN-uttalandet om en politisk lösning satsas hundratals miljoner dollar på att i Turkiet utbilda en ny påstått ”moderat” rebellstyrka. Förra månaden sändes en första trupp på 54 man till Syrien.

Även om uppgiften enligt USA är att bekämpa Islamiska staten har dess befälhavare inte samma ensidiga fokus. I uttalanden från gruppen kallad Division 30 sägs att man ser al-Qaidagruppen Jabhat al-Nusra som sina bröder och står tillsammans med dem mot både Assad och IS.

Två USA-allierade stater som genom sina krigshandlingar försvårar kampen mot terrorismen är Turkiet och Israel.

Efter att Turkiet officiellt anslöt sig till kampen mot IS i juli började Natolandet istället bekämpa terrororganisationens motståndare. Upprepade attacker har genomförts mot kurdiska PKK:s styrkor i norra Irak. Dessa har tillsammans med de kurdiska YPG-styrkorna i norra Syrien gjort viktiga insatser för att slå tillbaka IS. Men i denna strid väljer Turkiet att agera som Islamiska statens flygvapen.

Israel har under de gångna åren utfört upprepade bombningar mot militära och civila mål i Syrien. Förra veckan genomfördes nya attacker på syrisk mark.

I denna region vid gränsområdet mot det ockuperade Golan är det terroristgruppen Jabhat al-Nusra och dess allierade som drar nytta av de israeliska attackerna mot den syriska armén. Här intar Israel rollen som al-Qaidas flygvapen.

Varje initiativ för att få ett slut på konflikten och som garanterar syrierna rätten att forma sin framtid är positivt.

Men så länge vissa makter fortsätter att underblåsa kriget är den efterlängtade freden omöjlig.