Därför vinner IS ny mark – fakta det talas tyst om i väst

Publicerad 27 maj 2015
De historiska lämningarna i Palmyra. Både väst och Gulfstaterna är medskyldiga till att Islamiska staten erövrar ny mark i Syrien och Irak.
De historiska lämningarna i Palmyra. Både väst och Gulfstaterna är medskyldiga till att Islamiska staten erövrar ny mark i Syrien och Irak.

Islamiska staten (IS) vinner mark. Den historiska staden Palmyra i Syrien är under den brutala terrororganisationens kontroll. Detsamma gäller den irakiska staden Ramadi. Varför går det inte att stoppa IS? Det finns förklaringar, som medier och politiker i väst helst inte talar om.

Den svenska medierapporteringen kring Islamiska statens framgångar följer ett sedan länge etablerat mönster.

När IS förra veckan intog den historiska ökenstaden Palmyra talas det om att den syriska armén hindrade civila att fly och kanske medvetet lät staden falla i terroristerna händer.

”Och varför bombade inte syriska regimen sönder IS från luften?” frågar Svenska Dagbladets Gunilla von Hall retoriskt och svarar att det nog handlar om psykologisk krigföring. Om att Syriens ”regim” väljer att låta de skräckinjagande IS-terroristerna förstöra delar av världens kulturarv, för att få omvärldens stöd och behålla makten.

När IS intog irakiska Ramadi var tongångarna andra. Inga medier i väst anklagade den USA-ledda flygbombarkoalitionen i Irak för att medvetet ha underlåtit att slå ut IS styrkor innan de tog över staden.

Inte heller har någon ifrågasatt varför USA valde att inte ”bomba sönder IS från luften” innan de nådde syriska Palmyra.

Världens största och mest avancerade krigsmakt kan via satellit följa alla trupp-rörelser på marken. Samma krigsmakt har i nio månaders tid bombat mål på syrisk mark när den ansett det vara lämpligt. Vad hindrade dem denna gång, om det är så lätt att slå ut IS?

Det finns flera orsaker till att Islamiska staten fortsatt står stark.

En är att terrororganisationens har en stabil inkomstkälla genom oljeexporten via Turkiet och genom bidrag från finansiärer i Gulfstaterna. Dessa inkomster är grunden till att IS kan avlöna sina krigare och bygga sin statsliknande maktapparat.

En annan orsak är att USA:s intåg som krigförande part kraftigt ökat tillströmningen av jihadistkrigare utifrån. Inte heller denna verksamhet där Turkiet fungerar som transitland har stoppats.

En avgörande orsak som det talas tyst om är att en rad västländer och Gulfstater genom sitt agerande i Syrien stärker Islamiska staten och därmed bidrar till dess framgångar i regionen.

Detta är i sig inget nytt. Utan anfallskriget mot Irak 2003 och utan vapenleveranser till extremister i Syrien hade den grupp som idag är känd som Islamiska staten troligen aldrig sett dagens ljus.

Men faktum är att IS avancemang på senare tid underlättats av att andra rebellgrupper genomfört en gemensam storskalig offensiv mot den syriska regeringsarmén, IS främsta fiende på syrisk mark.

Detta är inte sagt för att förminska kurdiska Folkets försvarsstyrkors (YPG) avgörande insatser i nordvästra Syrien mot IS och likasinnade grupper. Men i landet som helhet är det den syriska armén som burit och bär huvudbördan i kampen mot terrorismen. Det är armén som förlorat tiotusentals soldater i det fyra år långa kriget.

Problemet är att den syriska armén inte kan koncentrera sina styrkor på att bekämpa IS då den tvingas strida på flera fronter.

Under april och maj har en koalition av jihadistrebeller gått på offensiven i både norra och södra Syrien. Den av FN terroriststämplade al-Nusrafronten spelar en central roll tillsammans med flera andra extrema islamistgrupper.

Att offensiven organiserats och stötts utifrån är allmänt känt. Både svenska och internationella medier lyfte tidigt fram Saudiarabiens, Turkiets och Qatars roll, alla tre med nära band till USA.

Brittiska The Guardian ger 24 maj mer detaljer kring den utländska inblandningen. I mars i år tog den nytillträdde saudiske kungen Salman initiativ till att lägga tidigare motsättningar åt sidan och tillsammans med de turkiska och qatariska ledarna arbeta fram en gemensam plan för att stödja rebellernas krig mot Assadregeringen och armén.

Efter att planerna förankrats hos USA började Natomedlemmen Turkiet och de två kungadiktaturerna agera. En saudisk stats-tjänsteman berättar för The Guardian om snabba leveranser av nya kraftfulla vapen, bland annat den USA-tillverkade antitankmissilen TOW. Så möjliggjordes extremistrebellernas blodiga framfart.

En högst relevant fråga är vad som hade hänt om dessa väpnade grupper inte hade fått detta massiva stöd utifrån och den senaste offensiven aldrig hade ägt rum. Hade den syriska armén då haft kraft att rädda Palmyra och dess invånare från IS terror?

Det är en frågeställning som etablissemanget i Sverige inte låtsas om. Inte heller reses frågan om vad som hade hänt om västvärlden och Gulfen aldrig börjat stödja de väpnade grupperna på syrisk mark och därmed aldrig berett väg för terroristerna i IS.

Det mesta talar för att dagens fruktansvärda krig i så fall aldrig ens hade brutit ut.