”Bosättare jagar palestinska barn”

En man i 25-årsåldern kommer ut i ankomsthallen på Arlanda flygplats. Det är Gustav Karlsson. Han har just släppts ut ur ett israeliskt fängelse. Trots att han suttit inlåst i över två veckor ser han förvånansvärt pigg och rakryggad ut. Välkommen hem!

– Det är naturligtvis skönt att vara hemma, säger han. Jag ser fram emot att träffa familj och vänner. Men jag ångrar verkligen inte att jag åkte ner. Jag ville göra något aktivt. Viljan att påverka och göra skillnad är viktigare än mitt personliga öde.

Så talar en kommunist och sann palestinavän. I vintras åkte Gustav Karlsson till Hebron på Västbanken för att vara observatör och mänsklig sköld. Hans engagemang och långa omtumlande berättelse är värd att lyssna på och ta lärdom av.

– Palestinafrågan har alltid varit viktig för Kommunistiska Partiet, fortsätter han. Jag var nere för första gången för några år sedan. Jag ville se hur situationen ser ut med egna ögon och har hela tiden tänkt på att åka tillbaka.

Verksamheten organiserades av International Solidarity Movement, ISM. På plats genomgick Gustav Karlsson en två dagars kurs i icke-våld. Han fick en kort introduktion om juridik, kultur och media. Att agera mänsklig sköld är helt frivilligt men innebär också en viss risk.

– ISM jobbar på att få ner så många observatörer som möjligt till Palestina, förklarar Gustav Karlsson. I praktiken handlar det om att ta på sig en reflexväst och placera sig på platser och i situationer där palestinier kan råka ut för våld. Vår blotta närvaro är tänkt att få ner våldsnivån.

Palestinska Hebron på Västbanken är en delad stad. Den ena halvan lyder under den israeliska armén, den andra administreras av den palestinska myndigheten. För att röra sig mellan de olika områdena är det nödvändigt att passerar vägspärrar och checkpoints.

– Den palestinska stadsdelen är full av liv och rörelse, berättar Gustav Karlsson. Den israeliska är som en spökstad. Omkring 500 bosättare har tagit plats i centrum och många av de ursprungliga palestinierna har tvingats fly och ge sig av.

Den israeliska närvaron har kantats av våld. I mitten av 1990-talet gick en bosättare in i en moské och sköt ihjäl 29 värnlösa personer. Massakern följdes av oroligheter med ytterligare dödsoffer. Den israeliska armén har infört utegångsförbud i flera omgångar.

– Som överallt på Västbanken handlar det om en kamp om land, understryker Gustav Karlsson. Israelernas strategiska mål är att ta hela området genom successiv inflyttning. Palestinierna jagas iväg genom systematiska trakasserier.

Han fortsätter med att ge en rad exempel på hur de israeliska bosättarna dagligen utsätter den palestinska befolkningen för misshandel, stenkastning och vandalisering av egendom. Genom att göra livet obehagligt drivs palestinierna på flykt.

– Bosättarna bedriver kampanjer, säger Gustav Karlsson. De går in på palestinsk mark, slår ner en fåraherde, skjuter en hund eller en människa. Det händer att de skär av vattenledningar och förgiftar brunnar. Till slut tröttnar palestinierna och ger sig av.

Formellt sett är bosättningarna illegala, både enligt israelisk och internationell lag. Men genom ett informellt samspel mellan bosättare och israeliska myndigheter kan israelerna ändå flytta fram sina positioner steg för steg.

– De israeliska bosättarna kan inte straffas för brott mot palestinierna, påpekar Gustav Karlsson. De är omringade av soldater men dessa ingriper enbart mot palestinier. De lever under olika lagsystem. Bosättarna går under civil lag, palestinierna under militär lag.

Gustav Karlsson och hans medobservatörer från ISM koncentrerade sig på den israeliska delen av Hebron. Deras arbete gick ut på att närvara, observera och dokumentera då det uppstod konflikter mellan den palestinska civilbefolkningen, bosättarna och militärerna.

– Soldaterna vill ingjuta respekt och lydnad hos de palestinska skolbarnen, menar Gustav Karlsson. De tillämpar en godtycklig taktik och verkar arrestera enligt kvoter. En gång när vi kom till en skola tog de 27 stycken barn. De misshandlades och hölls kvar några timmar.

En dag när observatörerna följde några palestinska elever hem från skolan attackerades de av israeliska bosättarungdomar. De senare kastade träpåkar på barnen. Det blev tumult och soldaterna kom springande.

– Först grep de tre palestinska pojkar i tolvårsåldern, berättar Gustav Karlsson. Men eftersom vi var flera internationella aktivister som gick emellan lyckades en av pojkarna undkomma. Soldaterna slår inte om de vet att de är filmade. Ingen vill bli upplagd på YouTube.

Gustav Karlsson var dagligen med om liknande incidenter under den två och en halv månad långa vistelsen i Hebron. Det som var speciellt för den här gången var att han själv blev konfronterad och gripen av soldaterna.

– Det finns alltid en risk att man själv kan få en snyting eller bli arresterad, konstaterar han. Det beror på vilka soldater som är på plats. Just den här dagen var de nog lite trötta och dåliga eftersom de hade festat och firat någon slags högtid kvällen innan.

Under själva gripandet uppträdde soldaterna mycket aggressivt. Gustav Karlsson lät sig inte provoceras och gjorde sitt bästa för att lugna ner situationen. Men när han skulle förflyttas från en polisbil till ett militärfordon skärptes läget.

– De stötte mig i bröstet med sina automatvapen, vittnar han. En soldat osäkrade och mantlade så att en kula kom upp i loppet. De skrämdes och hotade att skjuta mig. De knuffade runt mig och släpade mig på marken.

Gustav Karlsson fick ögonen förbundna och försågs med handfängsel. Efter mycket om och men hamnade han till slut på en polisstation. Där vidtog förhör. Han blev på falska grunder anklagad för att ha misshandlat en soldat och tagit dennes vapen.

– Allt var påhittat, försäkrar Gustav Karlsson. De körde mig till och med till flyg-platsen för att få mig att skriva under en massa papper och erkänna. De försökte få en anledning att deportera mig. Men jag vägrade. Jag hade ju inte gjort något fel och det visste de.

Gustav Karlsson ville bli rentvådd och få sin sak prövad i en domstol. Till sin hjälp hade han en palestinsk advokat som åtog sig fallet. Men de israeliska myndigheterna föredrog att placera honom i ett migrations-fängelse.

Fängelsevistelsen är i sig värd en berättelse. Tillsammans med tolv andra interner blev Gustav Karlssons placerad i ett rum på sex gånger åtta meter. Hela tiden fick han ha handfängsel, även runt fötterna. Totalt rymde fängelset omkring 800 fångar.

– Vi låg staplade i våningssängar, berättar han. Om natten blev vi angripna av vägglöss, men det var inget vi kunde göra. Man blev alldeles sönderbiten. Vi fick dela på en dusch och toalett. Ett gallerfönster fanns högst upp.

Ett hundratal medfångar fanns på Gustav Karlsson avdelning, eller block som det heter på fängelsespråk. Några timmar om dagen fick de ”gå ut” på rast. Rastutrymmet bestod av en stor sal med armeringsjärn och galler som tak. Här var det hela tiden fullt med människor.

– Trots de svåra omständigheterna var det ändå en förvånansvärt bra stämning, säger Gustav Karlsson. Vi hjälpte varandra med mat och mobiltelefon. Vi fick tillräckligt med mat även om den inte var särskilt bra. Ändå gick jag ner sex kilo under vistelsen.

Fängelset tillhörde den israeliska migrationsmyndigheten. Den största gruppen fångar var papperslösa arbetare, en del var flyktingar, andra kriminella som redan avtjänat sina straff och väntade på att utvisas.

– I början trodde jag att jag skulle komma ut ganska fort, minns Gustav Karlsson. Men sen började jag tro att jag skulle tvingas sitta ett tag. Jag började stadga mig. Jag visste ingenting. En gnagande känsla fanns av att jag var bortglömd. Ingen som brydde sig.

Men så, efter sexton långa dagar, fick han reda på att han skulle åka därifrån. Han fördes till flygplatsen av civilklädda säkerhetsvakter och placerades på ett plan till Warszawa i Polen. Därifrån kunde han fortsätta hem till Sverige. Många erfarenheter rikare.

– Palestinierna är extremt tacksamma och glada för att vi kommer ner och visar vårt stöd, avslutar Gustav Karlsson. Det är klart att det är förknippat med en viss fara. Men det är det absolut värt. Att jag är portad från Israel i tio år framåt har mindre betydelse.