Blev Kofi Annan avsatt för sin hållning i Syrien-konflikten?
Författaren och Mellanösternkännaren Staffan Beckman skriver om FN-medlaren Kofi Annans avgång samt imperialismens ständiga försök att bli av med de regimer som försöker föra någon form av självständig politik.
Kanske ska det visa sig att Kofi Annan inte avgick utan blev avsatt. För att han tvärsemot USA:s och dess allierades intressen verkligen försökte medla – det vill säga att han fortsatte att ge legitimitet åt Assadregimen genom att se den som en part i målet.
Att han avgick strax efter att Obama helt öppet deklarerat USA:s stöd till ”rebellerna” var naturligtvis ingen slump – men det kan förstås också ha varit Annans eget val: i och med att USA slutade hyckla försvann förutsättningarna för hans typ av medling.
I själva verket har det ju från början handlat om USA-imperialismens och den arabiska reaktionens strävan att bli av med den sista arabiska, någotsånär självständiga regimen i detta område med dess enorma oljetillgångar, dess strategiska läge mellan tre världsdelar och närheten till det allt starkare Ryssland – och de syriska sambanden med såväl Ryssland som Iran och Hizbollah.
Dessutom är ju Syrien granne med kolonialstaten och USA-basen Israel – som däremot tvingats acceptera en tillbakadragen roll under såväl ”den arabiska våren” som reaktionens motoffensiv; i stället har Turkiet fått chansen att på en gång visa sin nytta som Natoland och stärka förbindelserna med de mest reaktionära, sunnimuslimska regimerna.
En gång fanns det antiimperialistiska regimer i både Egypten, Syrien och Irak. De var delar av en rörelse i ”tredje världen” som försökte utnyttja motsättningarna under det kalla kriget och fick betydelsefullt stöd från Sovjetunionen.
De kallades ”nationella regimer” för att de eftersträvade sina länders (eller arabvärldens) självständighet, skapade sekulära stater och inte minst nationaliserade sina viktigaste, inhemska tillgångar (som Suezkanalen i Egypten och oljan i Irak).
Ibland kallades de ”småborgerliga” regimer (vilket väl egentligen inte existerar) därför att de partier/militärapparater som dominerade dem var nästan lika rädda för arbetarklassen och kommunister som för imperialismen.
Man kan också se dem som ett slags ”tredje världs-socialdemokrater” (eller ibland -fascister) – och de ofta ganska starka kommunistpartierna i dessa stater vacklade mellan att stödja regimerna (vilket Sovjetunionen önskade) och utveckla sitt revolutionära arbete.
Den egyptiska antiimperialistiska regimen störtades genom Israels anfallskrig 1967 och en USA-vänlig statskupp efter presidenten Gamal Abdul Nasaers död. Den alltmer fascistoida (men ändå anti-imperialistiska) regimen i Irak krossades av USA som raserade landet till oigenkännlighet – så som man nu uppenbarligen också vill göra i Syrien (men den här gången ”utan att offra amerikanska liv”).
Redan vid mitten av 1800-talet bildades ”hemliga sällskap” i Damaskus för att förbereda en revolt mot den månghundraåriga turkiska ockupationen.
Under första världskriget befriades Damaskus-Syrien bara för att ögonblicket efter, tillsammans med i stort sett hela östra arabvärlden, reduceras till brickor i Englands och Frankrikes kolonialvälden.
Då som nu var ”demokratisering” imperialisternas täckord. Av det som invånarna själva betraktade som en sammanhängande enhet avstyckades Palestina och Libanon; bara folkligt motstånd hindrade Frankrike att göra ett lapptäcke av det Syrien som var kvar.
Som bekant är det inte så enkelt för ett land att bygga och behålla självständighet under imperialismens epok. CIA, Shin Beth, etc hittar hela tiden människor att utnyttja.
Som värst lyckades en israelisk spion bli syrisk minister. Följden blir naturligtvis en utbyggd säkerhetstjänst och militarisering till priset av begränsningar i den borgerliga demokratin.
Men är det inte en demokratisk vinst att som de antiimperialistiska syriska regimerna ha lyckats hindra en uppsplittring efter etniskt-religiösa gränser, att ha fått människor att fortsätta att leva tillsammans som de gjort hur länge som helst, att ha lyckats utveckla och behålla ett sekulärt, stegvis moderniserat, någotsånär ekonomiskt självständigt samhälle, att (hittills?) ha kunnat sätta stopp för reaktionärt politiserad, rabiat, diktatorisk, USA-allierad islam..?
Är det inte typiskt att Obamas utspel kom sedan det blivit allt svårare att beskriva ”rebellerna” som demokrater – då han blivit tvungen att understryka att det handlar om amerikansk – imperialistisk – politik?
Staffan Beckman