Är det Putins fel att våldet i Syrien ökar?

Riksledamöter blundar för vilka som stöder rebellernas terror

Publicerad 26 september 2012
Oppositionella väpnade män som lagt beslag på en bostad i Aleppo. Många invånare har fördrivits från sina hem.
Oppositionella väpnade män som lagt beslag på en bostad i Aleppo. Många invånare har fördrivits från sina hem.

Sju riksdagsledamöter kräver att Rysslands Putin ska sluta stödja den syriska regimens våld. Men de säger inte ett ord om att Gulfens kungadiktaturer eller Nato backar upp de väpnade grupper som terroriserar syriska civila.

Bilder
Fakta och bakgrund
”Rebeller bakom Hula-massakern”
  • Massakern i Hula, som nämns i brevet till Putin, skedde 25 maj i år. 108 personer dödades varav 49 barn.
  • I de första medierapporterna i väst pekades regimen ut som skyldig. Men snart började vittnesmål dyka upp som gav en helt annat bild. Den 7 juni publicerades en stor tysk dagstidning, Frankfurter Allgemeine Zeitung en artikel som menade på att det troligen var de oppositionella väpnade grupperna som kallblodig tog livet dessa människor.
  • De dödades inte av beskjutning på långt håll av arméstyrkorna utanför staden. Offren fick halsarna avskurna när staden fortfarande var under rebellernas kontroll.
  • De dödade var inte vilka som helst. Familjerna tillhörde antingen den shiamuslim-ska alawitiska minoriteten, som president Assad tillhör, eller så var de kända som anhängare av regimen.
  • Läs mer på www.proletaren.se/rebeller-bakom-hula-massaker

Striderna i Syrien eskalerar. Massvis av människor dödas eller drivs på flykt. En fråga många ställer sig i denna tragiska situation är: Kan vi göra något för att motverka våldet och bidra till fred?

Det kan vi, tänkte medlemmarna Riksdagsnätverket för demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien. Den 12 juni i år, drygt två veckor efter den fruktansvärda massakern i Hula, skrev de ett allvarsamt brev till – Vladimir Putin.

Men varför vänder de sig till Rysslands president?

Jo, brevskrivarnas utgångspunkt är att det är den syriska regimen som är skyldig till alla övergrepp. Vilket får nätverkets ordförande Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, att summera brevet med följande ord:

”Rysslands aktiva stöd till den syriska regimen, i FN och det faktum att de fortsätter att förse den syriska militären med vapen är oacceptabelt med tanke på den allvarliga utvecklingen av situationen i Syrien.”

De sju riksdagsledamöterna bakom brevet representerar alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna. Att borgerliga politiker köper Natos världsbild och hetsar mot Ryssland förvånar inte. Moderaterna och Folkpartiet skulle ju helst vilja ansluta Sverige till den västliga krigsalliansen.

Men hur kommer det sig att representant för Vänsterpartiet skriver ett brev som lika gärna kunde komma från krigsivraren Hillary Clinton? V är ju ändå ett parti som i sitt program talar om att vår tid kännetecknas av ”en allt mer aggressiv imperialistisk expansion”.

Man behöver inte ha läst de många vittnesmål från syrier som vi publicerat i Proletären för att förstå att den officiella version vi matats med sedan våren 2011 inte stämmer.

Det har under lång tid funnits etablerade västliga medieröster – amerikanska New York Times, brittiska The Guardian, tyska Der Spiegel eller vatikanska Fides – som gett en mer nyanserad bild. Inte minst har de tydligt visat på att den andra sidan, rebellerna, begår grova förbrytelser mot de människor de säger sig vilja befria från förtrycket.

Till och med i svenska medier har det under senare tid sipprat igenom rapporter som bekräftar vad den syriska regimen länge hävdat. Svenska Dagbladet har skrivit utförligt om al-Qaidainspirerade terrorister bland rebellerna. Sveriges radios utsände i norra Syrien har som många andra journalister inte kunnat undgå att träffa på grupper av utländska ”jihadister” som krigar mot Assadregimen.

Vilka krafter är det då som underblåser våldet i Syrien?

Frågan är relevant, för ska man nå en fredlig lösning så måste det först klargöras vilka som bidrar till kriget.

Låt oss titta på Rysslands roll. Den ryska statsledningen har konsekvent försvarat de olika grupper av fredsobservatörer som varit på plats i Syrien liksom Kofi Annans fredsplan. Ryssland har lika konsekvent motsatt sig försöken från krigsaktivistiska Natoländer att få igenom en FN-resolution som öppnar för militära aktioner.

Det finns inte heller bevis för att Ryssland exporterat nya vapen till Syrien att användas i de pågående striderna. Den ryska regeringen har från första stund sagt att vapensamarbetet handlar om Syriens försvar mot yttre hot.

Det finns dock andra länder som underblåser våldet, och som Amineh Kakabaveh och övriga i Riksdagsnätverket för demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien blundar för.

Natolandet Turkiet tillåter Fria syriska armén att ha sina baser och träningsläger på turkisk mark. Varför kräver inte riksdagsledamöterna av den turkiska regeringen att den slutar stödja dessa våldsverkare?

Gulfstaternas finansierar och beväpnar de syriska rebellerna. Varför kräver inte riksdagsledamöterna att kungadiktaturerna Saudiarabien och Qatar ska sluta skicka vapen som dödar och fördriver syriska civila?

USA skänker avancerad kommunikationsutrustning till de väpnade grupperna, och de tyska och brittiska underrättelsetjänsterna bidrar med information om den syriska arméns trupprörelser. Varför kräver inte vänsterpartisten Kakabaveh och hennes riksdagskollegor att västländerna ska sluta stödja dem som avvisar förhandlingar och satsar på mer krig?

Det sistnämnda måste lyftas fram. Det är de oppositionella väpnade gängen som väljer krigets väg. Den senaste tidens utveckling borde undanröja alla tvivel om det.

En knapp månad efter att Putin fick brevet från Sverige sprängdes den syriske försvarsministern och flera militära befälhavare i luften, vilket följdes av att tusentals rebeller under en tid belägrade delar av Damaskus.

När huvudstaden inte föll gick rebellerna på offensiven i norr och invaderade Syriens största stad, Aleppo. Det var inte regimen utan de utlandsstödda väpnade grupperna som tog kriget till staden. Det var de som bröt lugnet och förde med sig död, förstörelse och massflykt.

Ytterligare ett bevis för att Fria syriska armén väljer våldets väg kom den gångna helgen. Då samlades 28 oppositionella organisationer i Damaskus för att försöka få ett slut på de blodiga striderna och finna en förhandlingslösning.

Vad gjorde den väpnade oppositionen i detta läge?

Jo, mindre än ett dygn innan konferensen inleddes meddelade Fria syriska armén att dess högkvarter hade flyttats från Turkiet till syrisk mark. Befälhavaren Riyad al-Asaad uttryckte sitt hopp om att kunna genomföra ny offensiv mot Damaskus.

Vad blev reaktionerna från omvärlden? Fördömdes rebelledarens hot om att på nytt föra kriget till den syriska huvudstaden?

Naturligtvis inte. Fria syriska armén hade aldrig gjort detta utspel utan godkännande från sina utländska uppbackare.

Putins regering valde en annan väg. Ryssland deltog och uttalade sitt stöd till oppositionskonferensen, som en möjlig väg till fred och demokrati i Syrien.

En sista sak. Amineh Kakabaveh var en av fyra vänsterpartister i riksdagen som förra våren gick emot partilinjen och vägrade rösta ja till att skicka Jas-plan till Libyen. Den förklaring hon då gav var att ett deltagande i kriget vore ännu ett steg mot medlemskap i Nato. Ett deltagande vore också att gå gamla kolonialmakters ärenden i en konflikt där oljeintresset har betydelse.

Det hedrar henne att hon gick emot bombvänstern i det egna partiet.

Men varför ställer sig Amineh Kakabaveh på Natos och de gamla kolonialmakternas sida när det gäller Syrien?