Antiimperialism eller bombvänster?

Proletären granskar (v)änsterns svek i frågan om kriget

Publicerad 26 september 2012
Vänsterpartiet röstade för beslutet att skicka Jas-plan, som stöd till Natos krig mot Libyen. Över ett år efter att rebellerna bombades till makten råder fortsatt kaos i landet.
Vänsterpartiet röstade för beslutet att skicka Jas-plan, som stöd till Natos krig mot Libyen. Över ett år efter att rebellerna bombades till makten råder fortsatt kaos i landet.

Med det imperialistiska angreppskriget på Libyen och den pågående konflikten Syrien har stora delar av vänstern övergett krigsmotståndet. Det tidigare principiella ställningstagandet mot imperialistiska krig, och det oavsett imperialismens försök att maskera dem med tal om ”humanitär intervention” eller ”införande av demokrati”, är borta. Det har ersatts av en öppet pro-imperialistisk linje. Dagens situation påminner om arbetarrörelsens svek för snart ett sekel som bidrog till slakten av miljoner unga i Första världskriget. I ett block av artiklar granskar Proletären den nygamla ”bombvänstern”.

Fakta och bakgrund
Ja till Libyenkrig
  • ”Jag välkomnar resolutionen och för att upprätthålla den måste man slå ut mål som flygplatser.”
  • Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly uttalar i Flamman 14 mars 2011. Ohly är positiv till den resolution i FN:s säkerhetsråd som används för att legitimera Natos angreppskrig på Libyen. Drygt två veckor senare röstar Ohly och merparten av hans partikamrater i riksdagern för att Jas-plan ska göra insats för Nato i kriget.
Positivt resultat
  • ”Men jag tror att den svenska insatsen bidrog till att rädda livet på libyer. ”
  • Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde Flamman 29 september 2011. Han menar att det trots allt kom något gott ur Natokriget mot Libyen. Antalet döda enligt officiellt libysk statistik beräknas till cirka 30.000.
Markering mot Ryssland och Kina
  • ”I EU-parlamentet presenterade GUE-gruppen en resolution som försvarade Rysslands och Kinas veto i säkerhetsrådet och tonade ned kritiken mot regimen i Damaskus. Vänsterpartiets EU-parlamentariker gav den dock inte sitt stöd.”
  • Hans Linde är upprörd efter att Ryssland och Kina stoppat försök att få igenom en FN-resolution mot Syrien – med målet att ta till än mer kraftfulla åtgärder.

”Med Libyen inträdde en kvalitativ förändring. För första gången stod Vänsterpartiet öppet på krigshetsarnas sida.”

Inför första världskriget 1914 svek den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Tyskland, Storbritannien och Frankrike alla tidigare löften om att bekämpa krigen. Socialdemokraterna slöt istället upp bakom de nationella borgerliga etablissemangen i den egna länder, och bidrog därvid till det imperialistiska folkmord som kallas Första världskriget.

Även om 98 år har gått sedan Första världskrigets utbrott så bör alla progressiva människor fråga sig om inte Vänsterpartiet hamnat i samma moraliska moras som de tyska socialdemokraterna, när dessa 1914 röstade för kriget i det tyska parlamentet.

Vi i Kommunistiska Partiet har ända sedan vårt grundande hävdat att Vänsterpartiet är ett opportunistiskt parti, en socialdemokratisk variant som strävar att administrera det bestående samhället. Anpassar man sig till det borgerliga systemet i inrikespolitiken kommer som ett brev på posten även en anpassning i den utrikespolitiska linjen.

På 1980-talet slöt V upp bakom Carl Bildts ubåtskommissions rapporter om de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. Partiet satte fingret i luften, kände vart vindarna blåsade och vågade inte gå emot den bluffpropaganda som drevs.

V tog också sin hand snabbt från Kuba i samband med realsocialismens sammanbrott och förväntade sig att något liknande skulle hända där.

Efter 11 septemberdåden och USA:s anfall på Afghanistan var från Vänsterpartiet från början med på att sända svensk trupp till Afghanistan, bara det var kvinnor med. Sedan ångrade partiet sig. Men då var det för sent, de svenska soldaterna var redan på plats och en del av den Natoledda krigsinsatsen.

Dessutom accepterade Vänsterpartiet att Sverige blev medlem i Natos partnerskap för fred och man motsatte sig inte EU:s sanktioner mot Zimbabwe, som syftar till att straffa landet för dess jordreformer.

På senare år har Vänsterpartiet hamnat i konflikt med Nicaragua och den av sandinisterna ledda vänsterregeringen. Vänsterpartisten Eva Zetterberg var åren 2003-2008 Sveriges ambassadör i landet, och då representerade hon även EU, som motsätter sig den progressiva regeringen.

Samtidigt har det gått att samarbeta med Vänsterpartiet i ett antal konkreta frågor, som fredsfrågan, där det som kallas vänster i vid mening samlats för att till exempel demonstrera mot Natoövningar på svenskt territorium. Vi kunde samarbeta med Vänsterpartiet i kampen mot USA:s uppladdning mot Irak och under senare år har samarbete skett med Vänsterpartiet kring Ship to Gaza. Förr kunde vi även samarbeta kring frågan om ett utträde ur EU.

Detta har kunnat ske samtidigt som Vänsterpartiet i ett antal frågor glidit och intagit samma linje i utrikespolitiken som hela det svenska etablissemanget intar.

Med Libyenkriget inträdde en kvalitativ förändring. För första gången i Vänsterpartiets historia stod man öppet på krigshetsarnas sida. Alla förenklade bilder av konflikten i Libyen svaldes med hull och hår, och i vissa lägen var V mer aktivistisk än Carl Bildt.

Tillsammans med krafter i Socialistiska partiet utmålade V de så kallade rebellerna i Benghazi till heroiska hjältar à la franska Pariskommunens kommunarder. Rebellernas verkliga program och övergrepp mot Libyens svarta och Gaddafianhängare tonades ned.

På våren 2011 röstade Vänsterpartiet i riksdagen för svenskt deltagande i det folkrättsvidriga kriget och placerade sig därmed till höger om Sverigedemokraterna, som motsatte sig svensk insats.

Några månader senare korrigerades linjen något. Nu ville V att den svenska insatsen i imperialismens krig skulle avslutas. Fast då var det för sent, den svenska borgarklassen och dess allierade i USA hade fått Vänsterpartiets godkännande. Vad V sedan ansåg brydde man sig inte om.

Med inställningen till Libyenkriget hade därmed Vänsterpartiet och dess eko i det lilla Socialistiska partiet anslutit sig till sitt eget lands borgarklass, på samma sätt som socialdemokratin i Europa gjorde 1914.
Genom sitt ställningstagande i frågan Libyen och Syrien befinner sig Vänsterpartiet i motsättning till progressiva länder som Venezuela, Kuba och Nicaragua, men även till länder som Brasilien och Indien. Det är länder som oavsett social och ekonomisk ordning i den internationella storpolitiken söker ett mer demokratiserat förhållande länder emellan.

Genom att sluta upp kring det svenska Natoetablissemanget tar Vänsterpartiet den rika världens sida i konflikten med länder som Brasilien och Indien. Man har dessutom kommit i motsättning och står till höger om det EU-finansierade Europeiska vänsterpartiet, som i sina resolutioner om Syrien inte varit lika krigsaktivistiskt som Vänsterpartiet.

Granskar man Vänsterpartiet agerande i Syrienfrågan och ser partiets ställningstagande finner man att Vatikanens nyhetsbyrå Fides har mer sansade analyser om läget i Syrien än vad Hans Linde, V:s utrikespolitiske talesman, och andra vänsterpartister har. Genom att följa påvarna i Washington och Nato så har Vänsterpartiet även hamnat till höger om den verklige påven i Rom.

Man måste fråga sig varför stora människomassor protesterande mot Irakkriget medan protesterna mot svenskt deltagande i Libyenkriget var små?

Svaret som måste ges är att så länge de europeiska borgarklasserna var splittrade – vare sig Tyskland eller Frankrike var med på banan – så fanns det en politisk acceptans att kunna vara emot krig och intervention som i fallet med uppladdningen mot Irak. Det gavs ett visst utrymme både politiskt och socialt att vara mot krig.

I dagens läge, snart tio år senare, så har de europeiska borgarklasserna frivilligt underordnat sig den amerikanska politiken. Washington dikterar och EU viftar på svansen. Politiken gentemot Libyen och Syrien men också mot Iran är i huvudsak koordinerad och sammanflätad. Därför ges ingen politisk acceptans eller för den delen social acceptans att gå emot imperialismen och demoniseringskampanjerna.

Opportunisterna i Vänsterpartiet, slår ihop klackarna och rättar in sig i ledet. I går var det Libyen, i dag hetsar man mot Syrien samtidigt som man inte motsätter sig den omfattande ekonomiska krigföringen mot Iran.

I Vänsterpartiets uttalanden om Syrien kritiserar man krigsaktivisten Carl Bildt från höger.

Samma Vänsterparti som med blixtens hastighet slöt upp bakom Natos krig i Libyen och i den europeiska så kallade vänstergruppen i EU-parlamentet propagerade för flygförbudszon och andra militära Natoåtgärder har aldrig någonsin propagerat eller krävt militära åtgärder mot ockupationsmakten Israel.

Vänsterpartiet har under de senaste årtionden varit i en process där man till slut hamnat som ett renodlat imperialistiskt parti. Man sitter i knäet hos den svenska borgarklassen.

Sverige har blivit ett av de mer aktivistiska länderna inom EU. Det som är borgarklassens linje är de borgerliga partiernas och socialdemokratins linje, och det som är socialdemokratins linje är numera också Vänsterpartiets linje. Därför har Vänsterpartiet hamnat till höger i internationell politik.

Därav uppslutningen kring Natos krig mot Libyen och den undergrävande verksamheten gentemot Syrien.

Ett Vänsterparti som till 95 procent är beroende av partistöd biter inte den hand som föder det, ett parti helt utan egen press ligger helt i händerna hos borgarklassen.

Skulle ett under inträffa och Vänsterpartiet skulle hamna i motsättning gentemot borgarklassen så riskerar Vänsterpartiet hetsas ur riksdagen, gå miste om tiotals miljoner i partistöd samt inte få framträda tv och radio. Därför flyter Vänsterpartiet med krigshetsarna.

Folken i Tyskland, Frankrike och England fick för snart 100 år sedan lära sig läxan av att sluta upp i krigshetsen. Dagens Vänsterparti med Jonas Sjöstedt och Hans Linde i spetsen har inget lärt av historien. Vänsterpartiet har genom sin proamerikanska politik hamnat i motsättning till folkmajoriteterna i världen.