Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesskribent

Ockupationen och våldet


Attacken i synagogan i Jerusalem förra veckan blev genast en världsnyhet. Två unga palestinier gav sig på bedjande judar med kniv, yxa och pistol. Det hela slutade i ett ohyggligt blodbad. Fem israeliska medborgare dödades innan de två förövarna sköts ihjäl.

Vad var det som fick två människor, 23 och 30 år gamla, att med berått mod ta sig till en annan stadsdel och där försöka döda så många de hann med? Vad var det som fick dem att göra något som de visste innebar att de offrade sina egna liv?

Svaren hittar vi i den vardag som sällan blir världsnyheter. I den vardag som formas av en våldsam, brutal och rasistisk ockupation. Svaren hittar vi hos ett palestinskt folk vars desperation och hopplöshet växer över en situation som bara förvärras.

”Vi har prövat allt. Vi har prövat förhandlingar. Vi har prövat demonstrationer. Vi har prövat goda relationer med judarna. Vi har prövat så mycket. Och ingenting – ingenting – leder till en förändring och stoppar denna verklighet av apartheid.”

Citat kommer från en medlem i den palestinska befrielserörelsen PFLP och återges av Amira Hass, den enda israeliska journalist som levt på ockuperad mark och länge skildrat ockupationens vardag.

Orden uttrycker en utbredd känsla bland palestinierna. I 66 år har flyktingarna och deras efterkommande väntat på att få återvänta till den mark de fördrevs från när staten Israel bildades. I 47 år har samma stat ockuperat Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem.

I decennier har västvärlden vurmat för fredsförhandlingar och talat om en lösning på konflikten medan Israel på marken gjort allt för att omöjliggöra en framtida palestinsk statsbildning.

Idag är Västbanken sönderstyckad av apartheidmuren och de ständigt växande bosättningarna. Gaza ligger i ruiner efter Israels senaste angreppskrig som kostade över 2000 palestinier livet. Och i Östra Jerusalem drivs palestinierna sakta men säkert bort från sina hem och sina marker.

Vad de än gör så möts de med våld och förtryck i dess mest brutala form. Är det något att förvånas över att ockupationens våld föder våldsamma motreaktioner?

Attacken i synagogan i Jerusalem var inte en isolerad händelse. De senaste månaderna har spänningarna i Jerusalem vuxit och både palestinier och israeler har dödats i sammanstötningar och hämndaktioner.

”Jerusalem brinner”, säger den före detta israeliske soldaten Eran Efrati som numera är aktivist mot ockupation. I en intervju för US-amerikanska Democracy Now ger Eran Efrati en bakgrund till det eskalerande våldet. För israelerna i Jerusalem har livet under de tio år som gått sedan den andra intifadan upplevts som relativt lugnt.

”Men palestinierna har aldrig upplevt dessa lugna år. De har alltid levt i fruktan. De har hela denna tid attackerats av polisen och armén – och sedan i somras, av civila [israeler], av mobbar som går på gatorna för att lyncha folk.”

Två dagar innan synagogaattacken hittades en 32-årig palestinsk busschaufför hängd i en bussdepå i nordöstra Jerusalem. Självmord, hävdar israeliska myndigheter men det tror varken familjen, arbetskamrater eller palestinier i allmänhet. Bilder på kroppen som blivit offentliga sägs visa tydliga spår av tortyr.

En av 32-åringens arbetskamrater menar att mordet är en del av den ständigt pågående vardagsterrorn. Till webbtidningen Middle East Eye säger han:

”De är emot oss. De vill inte att några palestinier ska leva på denna mark. De vill fördriva hela folket… Vi arbetar för det judiska folket, och hjälper dem, hela tiden, dag och natt. Men israelerna – och det är inte bara bosättarna, utan också regeringen – de driver dem att döda oss och förstöra våra hus. Det är regeringens systematiska politik mot det palestinska folket.”

Allt tyder på att konfrontationen i Jerusalem kommer att öka.

Den israeliska regeringen under premiärminister Benjamin Netanyahu valde som så många gånger tidigare att utöva kollektiv bestraffning mot familjerna till de två palestinierna som genomförde synagogaattacken. Tolv av deras släktingar greps under våldsamma former. Flera misshandlades svårt.

Samtidigt deklarerade de israeliska myndigheterna i Jerusalem att de godkänner byggandet av 78 nya bosättarbostäder på ockuperad mark i anslutning till staden.

Den hårdnande politiken riktas också mot de 1,7 miljoner palestinier som är israeliska medborgare. Efter ett stormigt möte i söndags röstade en majoritet av ministrarna i Israels regering för att skriva om grundlagen och än tydligare lyfta fram att Israel är en stat för det judiska folket.

Att göra detta framstår som så provokativt att det också möter motstånd från det israeliska etablissemanget. Israel är redan den enda judiska staten, unik i slag, påpekar Jeff Barak, tidigare chefredaktör för den israeliska högertidningen Jerusalem Post. Enligt honom finns ingen poäng med grundlagsändringen – om inte syftet är att 20 procent av Israels invånare ska känna sig ovälkomna i sitt eget land.

Några dagar efter synagogaattacken talade US-amerikanska CNN med Mohammed Abu Jamal, pappa till en av de två förövarna. Han kollapsade när han fick höra vad hans son gjort.

Den chockade och sörjande Mohammed riskerar snart att bli hemlös då myndigheterna beslutat att riva familjens hus som straff. På frågan vad som kan ha fått hans son att göra vad han gjorde svarar Mohammed:

”Kanske var det allting. Vi vill ha fred. Vi vill leva tillsammans. Men vi accepterar inte att pressas in i ett hörn och behandlas som slavar.”