Valet i El Salvador: Tufft läge för FMLN

I San Salvadors kaotiska trafik blir vi plötsligt omkörda av en svart pick-up i hög fart. På flaket är det fullt med män i svart militärmundering, med rånarluvor och automatvapen. En obehaglig syn. Pickupen svänger in framför oss. Men det är inte vi som är målet, utan en minibuss som prejas.

Nu är båda körbanorna blockerade och vi blir från första parkett vittnen till det som händer. Männen svingar sig ner från flaket, några med vapnen riktade mot bussen och några utåt. Passagerarna beordras ut med händerna över huvudet. De ställs upp mot bussen och männen måste lyfta på skjortorna för att därefter kroppsvisiteras. De maskerade männen är specialpoliser och deras insats leder inte till något gripande denna gång.

Kriminella gäng har under årets första veckor dödat ett tiotal poliser. Många hävdar att det är för att skada den regering som sedan något år leds av vänsterpartiet FMLN.

Incidenten illustrerar också ett av landets mest diskuterade problem, det omfattande våldet. Varje dag kan man läsa om den föregående nattens mord. Antalet är nästan alltid tvåsiffrigt.

Det är i huvudsak de fattiga som drabbas, men skräcken finns främst bland de rika. Dessa skyddar sig genom att åka bil mellan jobb och sina bostäder i muromgärdade områden. De tar bilen till bevakade köpcentra, bevakade klubbar och bevakade badorter vid kusten. Väktare är förmodligen landets vanligaste jobb.

El Salvadors största problem är förstås klasskillnaderna och den utbredda fattigdomen. Det är den som är orsaken till de övriga problemen. En vän uppskattar överklassen till cirka 5 procent, medelklassen till 35 och de fattiga till 60 procent.

Den största sektorn är den informella, alltså gatuförsäljare och liknande. De flesta som har turen att ha ett jobb får slita omänskligt hårt. Kvinnorna på vårt hotell jobbar från 04 till 21 sju dagar i veckan. De har två dagar ledigt i månaden då de kan åka hem, en bussresa på fem timmar tur och retur. En av dem har en liten son på fem år, som hon alltså knappt träffar. För detta slit får de 300 dollar i månaden. Då ska man komma ihåg att priserna i butiker är i nivå med svenska. På gatan kan man förstås handla mycket billigare.

Liknande förhållanden har väktare, med 24-timmars pass. Samma gäller taxichaufförer som jobbar så mycket de bara orkar för att göra en liten förtjänst.

Men vi är här för valet 1 mars. Vi är 300 internationella valövervakare, varav drygt 20 från Sverige, bland dem flera från Kommunistiska Partiet. Också Svensk-Salvadoranska Föreningen och Svensk-Kubanska Föreningen är representerade. Den mest uppmärksammade svenska deltagaren är Vänsterpartiets riksdagsledamot Mia Sydow Mölleby.

Gatorna var draperade med partiernas flaggor och foton på kandidaterna. På tv är valreklamen förvillande lik mellan partierna. Programutbudet däremot domineras fullständigt av högern. Det gör också tidningarna. Tio partier finns, men de överlägset största är FMLN och Arena, runt vilka de andra tvingas gruppera sig.

FMLN har som politiskt parti vuxit fram ur den gerilla som stred i ett blodigt inbördes-krig fram till fredsavtalet 1992. Det 12 år långa kriget hade då kostat cirka 80 000 liv. USA gav ett helt avgörande stöd till den då regerande högern. FMLN:s ekonomiska program är inte särskilt revolutionärt, snarast likt Vänsterpartiets, men i ett Latin-amerikanskt sammanhang och med landets blodiga historia i färskt minne, måste det ändå betraktas som sådant.

Huvudmotståndaren är extremhögerpartiet Arena, grundat av Roberto D´Aubisson. Det är dödsskvadronernas och företagarnas parti. Det är partiet som bland andra otaliga mord också lät mörda landets populäre ärkebiskop Monseñor Oscar Romero 1980. Partiets främsta slogan är ”död åt kommunisterna!”.

Arenafolket är vana vid att styra. Men 2009 vann FMLN:s kandidat presidentposten. 2014 kom nästa chock för högern, när den förre gerillakommendanten Salvador Sánchez Cerén segrade. Nu var det dags för val till nationalförsamlingen, borgmästare och Centralamerikanska parlamentet. För att kunna driva sin politik behövde FMLN få fler representanter i Nationalförsamlingen.

Vi valobservatörer fick flera tillfällen att lyssna till företrädare för FMLN. Optimismen var stor; flera Arenapolitiker har nyligen dömts för knarkbrott och korruption. Sådant nämns visserligen inte i medierna, men sprids ändå. En annan orsak till optimism var den väntade helgonförklaringen av den mördade ärkebiskopen. Mordet på honom kastar en mörk skugga över Arena.

Ytterligare en anledning var att FMLN genomfört den populära reformen att låta alla barn upp till gymnasiet få skor, skoluniformer och mat i offentliga skolor. Också opinionsundersökningarna såg bra ut, framförallt i San Salvador där det pekade mot storseger. Det FMLN fruktade var oroligheter och kaos som skulle kunna störa valet.

Vi stärktes i vår optimism av högerns ständiga attacker på valmyndigheten. Dag efter dag toppade tidningarnas rubriker med våldsam kritik av denna. Högern ville kunna skrika ”valfusk” om det inte gick som man ville. Trots att nyliberalismen medfört att röstsammanräkningen är utlagd på ett privat företag.

Målet för FMLN var att öka antalet ledamöter i nationalförsamlingen från 31 av totalt 84, samtidigt som Arena skulle tappa några av sina 33. Vidare att FMLN skulle vinna fler än 94 borgmästare av totalt 262.

Flera nyheter hade införts till valet: för första gången skulle valen till kommunfullmäktige vara proportionella, tidigare tog vinnaren hem alla mandat. FMLN hade fått igenom att alla partier skulle ha minst 30 procent kvinnor som kandidater. Själva hade man 43 procent.

Ytterligare ändringar hade beslutats av den högerdominerade Högsta Domstolens konstitutionsutskott. Bara någon dryg vecka innan valet beslutades att personröstning skulle kunna göras. Men inte som i Sverige, där man kan lyfta fram kandidater i ett parti. Här skulle man kunna kryssa lite hur som helst mellan alla partiernas kandidater. Valblanketterna blev stora som lakan då alla partier och kandidater, med foto, skulle med.

Eftersom bestämmelsen kom så sent blev informationen till väljarna och utbildningen av valförrättarna klart otillräcklig. Och det i ett land där upp emot en fjärdedel inte kan läsa och skriva. Enligt FMLN syftade det hela till att skapa förvirring och beröva dem röster.

Det var inget parti som hade krävt denna reform med personval. Istället var det USA som pressat på för ett rent personvalssystem. Kuba har för övrigt ett sådant, men då kallas det diktatur.

På valdagen kunde 4,9 miljoner röstberättigade gå till 1595 vallokaler med sammanlagt 10 621 valplatser. 40 000 poliser och militärer hade posterats ut till vallokalerna. Vid varje bord skulle finnas fem valförrättare, som representerade olika partier. Dessutom kunde partierna ha valfritt antal aktivister på plats.

Natten innan valet hittade FMLN fler än 100 personer gömda i ett hus. Dessa hade körts till huvudstaden och försetts med falska papper för att rösta på Arena. De skulle få 25 dollar var. Detta avslöjades, men om det fanns fler vet vi inte.

Man måste rösta i den vallokal där man är skriven, men man kan skriva sig var man vill. Det kostar dock 10 dollar varje gång. Arena hade flyttat folk från orter där man ändå skulle förlora, till orter där det var jämt mellan partierna. ”Legalt valfusk”, kallade FMLN:are det.

Tidigt på morgonen skickades observatörerna ut till olika ställen. Min grupp var i ett av San Salvadors fattigområden. Vi pratade med folk och tittade på röstningen. Stämningen var på de flesta ställen lugn. Röstningen gick långsamt och var omständig; ID-kort skulle kontrolleras, de tre enorma valsedlarna skulle stämplas och signeras av chefen vid respektive bord, röstningen skulle genomföras i valbås, sjoken vikas och läggas i rätt låda, ett finger skulle doppas, papper signeras och ID-kort återfås.

Så höll det på fram till 17, då lokalerna stängdes. Då vidtog direkt rösträkningen vid varje valbord. Det arbetades effektivt vid några och katastrofalt dåligt vid andra. Ingen verkade veta hur man skulle räkna de valsedlar där kandidater från olika partier kryssats. Alla var också utmattade efter en lång dag.

Fortfarande, när detta skrivs tio dagar efter valet finns inga definitiva resultat. Båda sidor har utropat sig som segrare. Kritiken från framförallt högern mot valmyndigheten har nått ett crescendo. Att de själva tvingat fram de komplicerade vallagarna, att de själva privatiserat rösträkningen förtiger de.

Trots avsaknad av slutgiltiga resultat kan konstateras att FMLN:s förhoppningar inte infriats. Det pekar mot att man kommer att ha ett tiotal färre borgmästare än innan valet. I Nationalförsamlingen verkar det bli ungefär status quo. Den stora framgången är att man (knappt) vann huvudstaden med den unge affärsmannen Nayib Bukele. Om han sköter sig är det en utmärkt plattform för att ställa upp i presidentvalet nästa gång. Samtidigt tappade FMLN den näst största staden liksom många mindre orter som var gerillafästen under kriget.

Något som smärtar många i FMLN är att mördaren D´Aubissons son vann borgmästarvalet i det viktiga Santa Tecla.

Varför gick det då som det gjorde? Vi har redan nämnt Arenas totala mediedominans, överlägsna resurser, smidiga organisation och långsiktigt strategiska arbete. Arena har rådgivare från USA och Colombia. Det låga valdeltagandet, mindre än hälften av de röstberättigade, gynnar också högern.

Men FMLN måste förstås ta på sig en stor del av ansvaret. Många medlemmar klagar på toppstyrning och bristande intern-demokrati. En del av de nuvarande borgmästarna har inte skött sig, utan i vissa fall drabbats av maktberusning och tappat kontakten med gräsrötterna. Partiernas kärnväljare är trogna, men en stor del av valmanskåren röstar efter person, inte parti.

Det parlamentariska läget som varit sedan 2009, och som FMLN kämpade för att slippa, kvarstår. Det vill säga FMLN har presidentmakten, men måste hela tiden söka kompromisser och allianser i parlamentet, vilket betyder att inga radikala reformer kan drivas igenom.

Om FMLN tar till sig av kritiken och lär sig av misstagen finns stora möjligheter för det vänstergenombrott som El Salvadors många fattiga så väl behöver.

Zoltan Tiroler