Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Socialismen bygger på kärlek till folket”

Det socialistiska Kubas prioriteringar är väsensskilda från det nyliberala kapitalistiska Sveriges. Det blir tydligt när deltagarna på Kommunisternas studieresa till Kuba besöker ett äldreboende och sjukvårdskliniker. Detta är den tredje artikeln från studieresan.


Med säker hand rattar vår chaufför Felix den nya fina bussen genom Villa Claras intensivt trafikerade smala gator.

Den gassande augustisolen ger husfasadernas bleka pastellfärger ett fint lyster. De skiftande färgerna framhäver också hur tätt sammanpackade byggnaderna är.

Ofta har varje hus bara ett fönster och en dörr och de vanligen gallerförsedda fönstren har inget glas utan de stängs med trä-luckor. Mestadels har byggnaderna bara en våning och därtill kanske en takterrass, några med två eller möjligen tre våningar.

På en av dessa gator bromsar Felix in och parkerar. Vi går ur den luftkonditionerade bussen och möts av en tryckande värme som förstärker obehaget av avgaserna från den täta trafiken. De urgamla bilar som fortfarande är förhärskande i Kuba saknar avgasrening, ett exempel bland många på de negativa effekterna av USA:s handelsblockad.

Lite till mans undrar nog vi åtta i studiegruppen från Kommunistiska Partiet var äldreboendet som vi ska besöka är beläget. För svenska ögon skvallrar ingenting om att här skulle kunna finnas en sådan institution.

Men så ser vi att dörren är öppen till ett av husen med vitmenad flagande fasad och att därinnanför skymtar vita rockar. Vi stiger in och välkomnas i det lilla spartanskt möblerade hallrummet av äldreboendets chef, som själv är läkare, och en handfull medarbetare.

En kort introduktion berättar att här bor 20 pensionärer och från morgon till kväll är ytterligare 20 som bor hemma inskrivna på dagverksamhet. Hemmet tar emot kvinnor som fyllt 60 år, verksamheten är könsseparerad. Ett krav för att få flytta in är att personen inte är dement.

Vi guidas vidare och bländas av det intensiva solljuset som flödar över en delvis taktäckt innergård. I skuggan sitter de gamla i bekväma vilstolar. Under det utskjutande taket massor av dörrar som leder till små sovrum.

På sju-åtta kvadratmeter ryms en enkel säng, ett litet bord och en stol, i några rum en elektrisk fläkt, ett skåp för kläder och personliga tillhörigheter. För ögat är standarden långt från vad som bjuds på ett svenskt äldreboende, eller eget boende som det så vackert heter i den nyliberala vokabulären hemmavid.

Men varför jämföra med den materiella standarden i det högt utvecklade kapitalistiska Sverige? Är inte en jämförelse med övriga Latinamerika eller andra av kolonialism och imperialism utsugna länder långt mer adekvat? På sätt och vis ja, men samtidigt känns det högst adekvat att skärskåda utfallet av de politiska val som görs i länder med socialistisk respektive kapitalistisk ekonomi.

Så är äldreboendet i Villa Clara tydligt personaltätt. Under dagtid finns här åtta anställda som arbetar direkt med omhändertagandet av 40 gamla. Olika yrkeskategorier som läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden, arbetsterapeuter, psykolog. Därtill kringpersonal i kök och vaktmästeri. Nattpersonalen för 20 boende består av imponerande fem personer. Här finns dygnet runt en sjuksköterska på plats.

Väckning för frukost sker klockan 06:00, morgonnyheter och fika klockan nio som följs av musik eller någon fysisk aktivitet. Här finns också plats för utflykter till museum, biltur till stranden, deltagande i pensionärsklubbar och träffar med folk från andra äldreboenden, gärna med manliga boende. Vila och bad 14:30. Sedan mat och ofta domino, ett populärt spel som praktiseras av kubaner i alla åldrar. 17:30 middag, därefter tv, musik och mer domino. Klockan 21 är det dags för mediciner och sänggående sker 22:00.

Skillnaden mot svenska förhållanden är påtaglig. Bortom upprepade skandaler i svensk åldringsvård med undernäring och blöjvägning som skräckexempel tänker vi på avdelningar med bara en undersköterska i tjänst nattetid, ofta kopplad till en grannavdelning med samma bemanning och där sjuksköterska kan nås på telefon.

Också på dagtid en allt snävare bemanning, inte sällan med inhyrd personal, och som en konsekvens av underbemanning måste de gamla tidigt i säng, ibland redan under sen eftermiddag. För att inte tala om understimulans på dagarna framför tv:s reklamkanal som en följd av underbemanning.

Tankarna om konsekvenser av det nyliberalt systemskifte som tränger på när vi besökare anvisas enkla trästolar i skuggan på äldreboendets innergård. De gamla damerna i Villa Clara, merparten av de boende är mellan 80 och 94 år, presenterar ett program för de svenska gästerna.

Någon läser en dikt men störst intryck gör kvinnan som med klar röst sjunger den i Kuba välkända ”Glöm mig inte Lubita”, skriven av revolutionshjälten Juan Almeida som sedermera blev en av landets vicepresidenter. Almeida var en av få svarta som stred med Fidel Castro redan i attacken mot Moncada 1953. Han var en av blott tolv som överlevde landstigningen med Granma. Innan avfärden till Kuba för att ta upp kampen mot Batistas diktatur skrev Almeida den känslosamma sången till en kvinna han mött i Mexiko.

Under ledning av en ung kvinna i personalen ställer sig i tur och oordning alla boende upp och uttrycker med gester vad de känner inför de utländska gästerna. Uttrycksfullt och värdigt men också med en inte så liten glimt i ögonen ger dessa pensionärer uttryck för en innerlig värme över språkbarriären.

En värme som vi så ofta kunde förnimma under fjorton dagar i Kuba. Det handlar då inte enbart om hur gruppen av besökande kommunister bemöts, utan främst om möten vi själva bevittnar kubaner emellan.

Som här bland pensionärerna i Villa Clara och då inte minst mellan boende och personal. Eller som på de fabriker och sjuk-vårdskliniker vi besöker där inte minst relationen anställda emellan, hög som låg, är så tydligt kamratligt varm.

Men det handlar också om upplevelser i de slitna kvarteren i centrala Havanna där vårt hotell är beläget och där vi på kvällarna bevittnar hur människor efter jobbet umgås på och invid gatan på ett socialt och kamratligt sätt.

I Kuba känns Sverige inte bara fysiskt långt borta. Stämningen i samhället är till delar väsensskild från hemma. Nog anar vi ett samband mellan samhällsstämning och samhällsstruktur.

Inte är det en tillfällighet att i Sverige lämnas gamla ensamma i hemmet under nästan dygnets alla timmar. Hemtjänsten hinner knappt lämna det ljumma matpaketet innan hen måste skynda till nästa adress.

Trygghet är inte längre beteckningen på mänsklig kontakt utan namnet på ett larm. Tecken i tiden på hur det nyliberala tänket i vårt land har trängt in i och förändrat inte bara samhällets överbyggnad utan också dess funktioner och mänskliga relationer.

Men säger vän av socialistisk ordning. Är det inte just det som nu också sker i Kuba, när staten har introducerat privat ägande av produktionsmedel? Hur kan socialister från Kommunistiska Partiet i Sverige bortse från sådana fakta?

Adekvata frågor, där svaren måste sökas i den rådande verkligheten. I ett Kuba vars ekonomi på grund av USA:s förödande handelsblockad redan på 1960-talet kom att knytas hårt till realsocialistiska Comecon-blocket vilket efter Sovjetunionens fall för 25 år sedan gav förödande konsekvenser.

Samtidigt passade USA på att i det tidiga 1990-talet skärpa blockaden i uttalat syfte att knäcka det socialistiska Kuba och dess invånare. Vilket drabbade handeln till och från Kuba och som i sin tur ledde till att Kubas bruttonationalprodukt, BNP, föll med 35 procent på tre år.

Särskilt hårt drabbades jordbruksproduktionen som minskade med 47 procent. Landet kunde inte föda sina medborgare med inhemska jordbruksprodukter. Kaloriintaget sjönk till drastiska nivåer och folket i Kuba led nöd.

Vi återkommer till detta i senare artiklar och konstaterar att sedan dess har landet lyft sig ur den så kallade specialperioden. Men, som alla vi möter i ansvarig ställning betonar, i en alldeles för långsam takt.

Efter omfattande diskussioner inför partikongressen 2011 där över åtta miljoner av landets elva miljoner invånare deltog beslutades om begränsat privat ägande. Liknande diskussioner sker inför Kubas Kommunistiska Partis nästa kongress som hålls i april 2016 då de ekonomiska förändringarna ska värderas.

– Vi ska ständigt utvärdera vårt agerande och Kubas ekonomiska modell, förklarar Juan Valdés Figueroa från Centralkommitténs internationella avdelning vid vår träff under studieresans första dag.

– Vår socialism är byggd på grundtanken om kärlek till folket. Om solidariteten mellan folken världen runt.

Så är också den verklighet vi möter i det socialistiska Kuba vad gäller samhällets prioriteringar väsensskild mot det nyliberala kapitalistiska Sverige.

När det socialistiska blocket i Östeuropa föll samman hade vårt land en sjukvård som nästan helt var offentligt ägd. Numera drivs snart hälften av alla vårdcentraler och en allt större del av äldreomsorgen med profiten som ledstjärna.

Då för 25 år sedan var Sverige på god väg att bygga upp en väl fungerande primärvård där målet var en distriktsläkare på 1500 invånare. Ett mål som aldrig uppnåtts.

Istället har i privatiseringarnas tidevarv fasta läkartjänster ersatts av från bemanningsföretag inhyrda läkare, ofta utan specialistkompetens i allmänmedicin och läkartätheten har försämrats då det i vårt land råder konstant brist på distriktsläkare.

Timmarna innan besöket på äldreboendet i Villa Clara besökte studiegruppen en hälsoklinik, som är ett mellanting mellan sjukhus och svenska vårdcentraler. Några dagar tidigare gjordes ett likande studiebesök på en hälsoklinik i centrala Havanna.

På Kubas hälsokliniker erbjuds en lång rad medicinska specialiteter och till dem är kopplade små mottagningar ute i bostads-områden bemannade med läkare och sjuksköterska, och ibland flera yrkeskategorier som tandläkare. Då varje sådan mottagning i Kuba betjänar 1000 invånare är läkartätheten här betydligt bättre än i Sverige. Utbildningstiden för läkare och sjuksköterskor är minst lika lång som i vårt land.

I Kuba drivs sjukvård, äldreomsorg och skola, de för varje samhälle centrala välfärdstjänsterna, helt och hållet i samhällets regi. Ett medvetet val, för i det socialistiska Kuba finns en medvetenhet om att om vård, skola och omsorg ska kunna möta behoven hos arbetare och vanligt folk så måste samhällets välfärdsinstitutioner göras lättillgängliga och hålla en god standard, vilket kräver hög personaltäthet. Det får kosta att prioritera välfärd.

– Viktigast för oss är det förbyggande arbetet. Där är närheten till folket avgörande. Våra distriktsläkare bor i området och känner dess befolkning förklarade chefläkaren i på kliniken i Havanna.

I Kuba finns det tid för läkaren att göra hembesök, tid att utbilda folket, tid att ge grundläggande råd och tid till uppföljning av insatserna. Det är grundläggande folkhälsa och det ger resultat.

Inom sjukvården, där Kuba har nått remarkabla framsteg, är traditionella mått som barnadödlighet och livslängd i paritet med eller bättre än i många kapitalistiska länder. Vilket är unikt i Latinamerika. Orsaken är i grunden den långsiktiga satsningen på folkhälsa.

Visst är vårdinstitutionernas lokaler betydligt mer slitna och av lägre standard än i Sverige. Inte heller är den medicinska utrustningen i primärvården av sista snitt. Vilket till inte liten del beror på blockaden.

Så snart det i sjukvårdsapparater eller i mediciner finns någon del som ursprungligen kommer från USA så förhindras Kuba från import. En blockad som USA succesivt har skärpt de senaste 25 åren.

Så står många medicinska maskiner obrukbara på sjukhus och vårdinstitutioner i Kuba. Visst är kapitalismen hjärtlös!

Kontrasten mellan kapitalistiska USA:s förhållningssätt och det socialistiska Kubas är slående, övertydlig. Det fattiga Kuba, vars invånare kämpar för att höja den allmänna levnadsstandarden i landet, tvekar inte att stödja andra länder. Över 50000 kubaner finns ute i välfärdsarbetet i länder världen runt.

De deltar i kampen mot Ebola i Afrika, mot sjukdomar och fattigdom i Haiti. De bygger vårdcentraler i Venezuela och bemannar läkarstationer i Brasiliens djungler.

Här ges inget utrymme för privat affärsverksamhet. Istället för egennyttan är solidariteten och den proletära internationalismen ledstjärnan i Kubas internationella relationer.

Efter ett varmt avsked och tack till de gamla damerna går den svenska studiegruppen ut genom äldreboendets slitna dörr. Tillbaka i den behagliga kylan i den moderna bussen byggd i Kina skickar vi en tanke till alla dessa gamla som lever hela sina liv i den tropiska värmen. Inte ens på natten någon svalkande luftkonditionering. För sådan ”lyx” som är vardag i den rika världen finns det i Kuba ännu inte ekonomiskt utrymme.

Men kanske är det så att den mänskliga värmen, gemenskapen och solidariteten kompenserar bristen på materiell lyx.

Medan chauffören Felix åter låter bussen glida ut i trafiken minns vi några ord från Juan Valdés Figueroa vid Centralkommitténs internationella avdelning:

– Grundvalen för det nya samhälle som vi bygger är kampen mot egoism.
Fakta

”Socialismen bygger på kärlek till folket”

Exempel på Kubas sociala utvecklingsnivå 2013
• Arbetslöshet: 2,7 procent • Barnadödlighet: 4,2 per tusen levande födda • Förväntad levnadslängd: 78,45 år; för kvinnor 80,2 år • Genomsnittlig skolutbildning: 12,8 år • Arbetare med universitetsutbildning: 19 procent