Premiär för Kuba på amerikanskt toppmöte
När de nord- och latinamerikanska staterna samlas till toppmöte i Panama 10-11 april kommer Kuba för första gången att medverka, trots USA:s protester. Mötet markerar ett nederlag för initiativtagaren USA som nu försöker misskreditera Kuba genom att bjuda in dissidenter.
Den 10-11 april möts de 35 självständiga nord- mellan- och sydamerikanska staterna på toppmöte i Panamas huvudstad Panama City. För första gången sedan den uppmärksammade handskakningen i Sydafrika, vid Nelson Mandelas död, kan Raul Castro och Barack Obama återigen stå öga mot öga. De latinamerikanska staterna har nämligen unisont krävt att Kuba ska bjudas in.
Kravet på att bjuda in Kuba utmanar USA:s roll som stormakt i regionen. Summit of the Americas, ungefär Amerikas toppmöte, kom nämligen till på initiativ av USA självt i början av 1990-talet. Syftet var att samla de ”demokratiska” staterna (det vill säga i princip alla utom Kuba) och att förhandla fram frihandelsavtal på USA:s villkor.
Redan på tidigare toppmöten har de latin-amerikanska länderna utmanat USA. Förslaget om frihandelsavtal, som skulle inkludera alla länder utom Kuba, har lagts på is. Inför mötet i Panama hotade de latinamerikanska staterna med bojkott om inte Kuba bjöds in. Inte ens det USA närstående värdlandet Panama gick att övertala.
Därmed stod USA och Barack Obama inför ett svårt val. Skulle Obama själv avstå från att medverka, och därmed hamna utanför det amerikanska samarbetet som USA själva tagit initiativ till, eller skulle Obama medverka på mötet och tvingas stå sida vid sida med den stat som man hela tiden försökt hålla utanför och rent av direkt försökt störta under åratal.
I båda fallen skulle det innebära ett anseendemässigt, diplomatiskt och utrikes-politiskt misslyckande för Barack Obama. En av de som redan i september förra året beskrev det dilemma USA står inför var Richard Feinberg, professor i internationell politisk ekonomi som ingick i Bill Clintons presidentadministration som tog initiativ till de amerikanska toppmötena.
”USA står inför ett tufft val: antingen ändra sin Kuba-politik, eller genomgå en diplomatisk kollaps gentemot Latinamerika”, skrev han i en längre analys för det liberala affärsmagasinet Americas Quartely.
Ett halvår senare öppnade USA upp just för normaliserade relationer med Kuba. Inte av någon plötslig välvilja, utan för att alternativet var att frysas ut från den amerikanska gemenskapen ännu mer. Genom normaliserade relationer, skriver Richard Feinberg, kan USA delta i toppmöten med Kuba utan att helt förlora anseendet.
Samtidigt visar USA:s skärpta ton mot Venezuela att det inte är någon ny mjuk sida som visas upp. Taktiken är att med morot och piska försöka splittra den latinamerikanska enheten.
De försiktiga försöken att normalisera relationerna med Kuba var förstås inte helt okontroversiella hos de reaktionära exilkubanerna i Miami eller hos de hårdföra hökarna i Washington. Därför meddelade Barack Obama att toppmötet borde bjuda in ”inte bara ledarna” utan även det ”civila samhället” i Kuba.
Det ”civila samhället” avsåg inte fackföreningarna, massorganisationerna, kulturföreningarna, sportföreningarna eller andra grupper som utgör en så viktig del av det kubanska samhället, utan de små dissidentgrupperna som verkar på Kuba, betalade av USA.
Att dissidentgrupperna inte har något stöd eller inflytande i det kubanska samhället är USA självt medvetet om.
I ett hemlig-stämplat diplomatmeddelande som läckt ut på Wikileaks, författat 2009 skrev högste chefen på USA:s intressekontor i Havanna, Jonathan Farrar, följande:
”Vi ser väldigt lite bevis för att huvudfåran av dissidentrörelsen möts av stor förståelse bland vanliga kubaner. Informella undersökningar som vi har gjort bland dem som ansöker om visum och bland flyktingar har visat att dessa inte har någon som helst kännedom om dissidentledare eller deras agendor […] Även om dissidenterna själva inte vill erkänna det, är de inte särskilda kända i Kuba utanför den utländska diplomat- och presskåren.”
I samma meddelande skriver Farrar också att dissidenterna består av starka egon som främst arbetar med att försöka få pengar från bland annat just USA.
Det är alltså detta ”civilsamhälle” som USA vill ska medverka på toppmötet i Panama City.
I Kubas delegation ingår redan representanter för det verkliga civila samhället, totalt runt 300 civila organisationer. Istället kommer några av dissidenterna att delta på konferenser vid sidan av toppmötet eller närvara som ”journalister”.
USA framstår som allt mer isolerat på de båda amerikanska kontinenterna och lär fortsätta sina försök att med olika medel vinna inflytande i Latinamerika. Än så länge ser varken morot eller piska ut att hjälpa.