Hoppa till huvudinnehåll
Av

Bolivia: ”Nu är det vi ’Los Indios’ som bestämmer”

Söndag 12 oktober går Bolivia till val för att utse president och kongressledamöter. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har intervjuat Katu Arkonada, politisk rådgivare till den bolivianska regeringen.


”Glöm inte att du alltid måste komplettera Lenin med Gramsci. Fienden måste besegras, för att tala med Lenin. Gramsci å sin sida sa att motståndaren måste man införliva, men motståndaren har inte införlivats som en organiserad motståndare, utan som en besegrad fiende”.

Katu Arkonada citerar gärna den bolivianske vicepresidenten Alvaro Garcia Linare. Hans ord är för övrigt vänsterregeringen Evo Morales taktik och strategi sedan flera år. När Proletären talar med Katu Arkonada återstår det bara två veckor till det bolivianska valet.
Vem är den ”införlivade” och ”besegrade fienden”? frågar jag.

Katu Arkonada svarar att bland kandidaterna för regeringspartiet MAS, Rörelsen till Socialism, finns flera som 2008 stod på andra sidan barrikaderna. De var till och med beredda att delta i en väpnad kontrarevolution med stöd av USA för att störta president Evo Morales.

– Vicepresidenten frågar sig: ”Hur breddar du basen för det politiska projektet genom att införliva andra sociala sektorer för att förstärka förändringsprocessen, men utan att överge principerna i det politiska programmet och utan att du förlorar den starka kärnan inom partiet”? Jag kan konstatera att MAS inte har gjort några politiska kompromisser i sitt projekt. I valet ställer de upp ensamma, de har inte ingått någon pakt med andra partier eller personligheter. Men det finns personer som har anslutit sig till MAS och som också kandiderar i en del provinser.

De har insett att den politiska oppositionen är helt maktlös inför de exempellösa ekonomiska och sociala framgångar vänsterregeringen har haft sedan den tillträdde den 1 januari 2006. Valresultaten har bara förbättrats och nu ställer Evo Morales upp för tredje gången. Opinionsundersökningarna visar på en promenadseger, igen.

Katu Arkonada är inte bolivian utan bask. Jag träffade honom 2012 när han var hemma i Bilbao, Baskien, och föreläste om marxismens klassiker och hur de kan tillämpas på den aktuella situationen i Baskien. Den baskiska vänstern har också varit mycket framgångsrik sedan 2011.

Han har arbetat under Bolivias viceminister för Strategisk planering och det bolivianska utrikesministeriet och är medlem av det internationella Nätverket för intellektuella i försvaret av mänskligheten. Sedan 2009 bor och verkar han i Bolivia.

• Varför kommer Evo Morales att vinna en tredje mandatperiod?
– Om det är någon som representerar den hittillsvarande kampen från de sociala rörelsernas sida så är det Evo Morales. Han representerar de sociala folkliga klasserna och han utgör en del av dessa. Bolivianen ser i Evo sig själv. I går, klockan 05.00, innan solen hade gått upp, stod han och delade ut flygblad vid biltullen mellan La Paz och El Alto. Det är inte ”President Evo” utan ”Kandidaten Evo”.

– För Evo var tiden inget problem, för han går upp redan klockan 04.00 på morgonen och börjar sitt arbetspass klockan 05.00 i presidentpalatset, precis som när han föddes och växte upp i gruvregionen Oruro eller senare i regionen Cochabamba, säger Arkonada med beundran i rösten.

I valrörelsen 2005 underströk både Morales och vicepresident Linera arbetet med att avkolonialisera Bolivia, en primär uppgift innan det strategiska målet att bygga den materiella basen för socialism.

• Hur långt har denna avkolonialisering gått?
– Den nya ekonomiska modellen är vad man kan säga epokförändringen i Bolivia, återerövrandet av staten och fördelningen av rikedomarna. År 2005 utgjorde det statliga produktiva inslaget bara fem procent. I dag är det 35 procent.

– De sociala investeringarna 2005 uppgick till 629 miljoner dollar. 2013 uppgick de till 3781 miljoner dollar (27602 miljoner kronor). De delas upp nästan helt jämnt mellan sociala politiska reformer och infrastruktur och produktiv utveckling.

När Evo Morales vann valet hösten 2005 var många vänsterintellektuella skeptiska till talet om ”avkolonialisering” av Bolivia innan det skulle vara möjligt att gå vidare mot en kapitalistisk etapp och därefter mot socialism. En av kritikerna var den i USA och Latinamerika kände professorn och marxisten James Petras. Han menade att Evo Morales var en av många socialdemokrater som inte vågade ta striden med imperialismen och de transnationella trusterna som opererade i Bolivia. Katu Arkonada delar inte den ståndpunkten:

– Evos valprogram hade två grundläggande frågor i valrörelsen 2005. De var nationalisering av energisektorn och utlysande av val till en församling som skulle utarbeta en ny författning. Evo vann valet och installerades den 1 januari 2006 på presidentposten. Redan 1 maj 2006 genomförde Evo nationaliseringen av energisektorn, både olja och gas (Bolivia har de näst största gasresurserna efter Venezuela på den amerikanska kontinenten). I augusti samma år utlyste han valet till den konstituerande församlingen.

Enligt Katu Arkonada var dessa två områden de strategiska nyckelsektorerna i avkolonialiseringen av Bolivia. Det gav regeringen en juridisk bas för att gå vidare för att erövra den materiella basen för regeringens planerade delreformer. Raffinaderier och andra anläggningar som nationaliserades ockuperades militärt den 1 maj 2006 och arbetarna fick en nyckelställning i att försvara den första etappen av den kommande folkmakten.

Kampen om statsapparaten blev också både blodig och komplicerad, framfört allt i ekonomiska aktiva och starka regioner som Santa Cruz och Tarija, där landets bördiga lågland respektive energitillgångar återfinns. I dessa regioner hade den höger-extrema oppositionen ett stort inflytande över städer och guvernörsposter som de kontrollerade. Via sina USA-stödda och finansierade ”civilkommittéer” försökte de 2008 att rulla tillbaka historien genom att mobilisera och konspirera mot vänsterregeringen. Men kuppförsöket slogs ned genom ett skickligt spel från Morales och en folklig mobilisering mot kuppmakarna.

– I dag kan vi säga att regeringen har en total kontroll över statsapparaten, över militär och polis, även om det inom polisen finns en del element som kan orsaka väsen, men inget allvarligt.

Att regeringen gjorde helt rätt när den nationaliserade energiresurserna illustreras av den positiva ekonomiska utverklingen. Bolivias BNP, förklarar Katu Arkonada, har ökat från 9525 miljoner dollar år 2005 till 30 381 miljoner dollar 2013.

– Det har inneburit att BNP per capita har ökat från 1010 år 2005 till 2757 dollar år 2013.

Bolivia, som med Haiti delade den föga hedervärda platsen som det fattigaste landet i Latinamerika 2005, har ökat minimilönerna från 63 till 173 dollar. Arbetslösheten i städerna har minskat från 8,1 till 3,2 procent, den lägsta i Latinamerika.

– Detta har gjort att andelen fattiga har minskat från 38,2 procent 2005 till 21,6 procent år 2012. Klassklyftorna har gått samma väg. År 2005 var skillnaderna mellan landets tio procent rikaste respektive fattigaste 128 gånger, en siffra som har reducerats till 46 gånger. År 2025 är målet satt till 0 procent extremt fattiga.

Men förbättringarna mäts inte bara i personliga ekonomiska förbättringar. I hela Latinamerika är grundläggande rättigheter som rätten till utbildning, hälsovård, rinnande vatten och avlopp inte alltid så självklara.

– MAS valprogram talar om att i städerna ska alla ha rinnande vatten och elektricitet och 80 procent avlopp. På landsbygden, där dessa investeringar är mycket dyrare, ska 90 procent ha vatten och 60 procent avloppssystem, en enorm social revolution. År 2005 hade bara 44 000 hushåll en central anslutning till hushållsgas. Idag är det 450 000 och målet, i MAS valprogram, är att genomföra en miljon anslutningar fram till år 2020.

Den politiska oppositionen är en brokig samling på högerkanten och de är helt chanslösa. Enligt det mest erkända opinionsinstitutet Ipsos får Evo Morales 59 procent. Hans närmaste rival, företagsledaren Doria Medina får 13 procent. Jorge Quiroga, som en gång efterträdde kuppgeneralen Hugo Banzer när denne avled i cancer, får bara åtta procent.

Till skillnad mot Venezuelas arbetsgivarkonglomerat och dess improduktiva reaktionära borgarklass, har de bolivianska kapitalisterna insett att de under denna demokratiska och nationella revolution kan tjäna pengar. Bolivia har aldrig tidigare haft en så stark politisk och ekonomisk stabilitet.

Katu Arkonada säger att den bolivianska högern är helt kraftlös och splittrad. Men han tror att den efter USA:s påtryckningar kan komma att visa upp en enad fasad i valet 2015, som i Venezuela.

– Förmodligen får vi se en boliviansk variant av Venezuelas högerledare Henrique Capriles. Bolivianerna är på sin vakt för de har många års erfarenhet av vilka medel högern är beredd att ta till när läget skärps.

Enligt Katu Arkonada har Evo Morales tagit ett kraftigt nackgrepp om den ekonomiska eliten. Den kan inte agera hur som helst. Ett exempel var när presidenten utfärdade ett dekret om en trettonde månadslön. I Bolivia och Latinamerika utbetalas vanligtvis en extra månadslön i juni, i en del länder också i december.

Morales ansåg att de privata arbetsgivarna hade fått så stora övervinster att de hade råd att betala en trettonde månadslön. När arbetsgivarföreningen protesterade uppmanade presidenten de anställda på de företag där ägaren sa att företaget skulle gå omkull, att ”ta då över företaget, det har ni rätt till, enligt grundlagen”! Det gjorde att protesterna omedelbart avtog.

– Eftersom majoriteten av företagarnas främsta mål är pengar, och då de aldrig har gjort så stora vinster som nu, håller de sig lugna och avvisar all slags äventyrlig opposition, säger Katu Arkonada.

Bolivia var tidigare en utpost för USA där Pentagon avsatte och tillsatte sina generaler som det behagade det militära Sydkommandot i Panama. Det var här som Che Guevara avrättades på order av CIA-officeren Felix Rodriguez på plats i Bolivia. Den 8 oktober 1967 sköts Che efter att ha tillfångatagits två dagar innan.

Bolivia i dag är raka motsatsen mot Bolivia 1967. Då var den starke mannen i landet inte kuppgeneralen som hade ockuperat presidentpalatset utan USA-ambassadören. I dag är Bolivia medlem i ALBA, Bolivarianska alliansen för vårt Amerika som bildades på initiativ av Fidel Castro och Hugo Chavez.

Efter att Evo Morales med en knuten näve hade svurit presidenteden 1 januari 2006, reste han norrut, inte till Washington som sina företrädare utan till Havanna, där han sammanträffade med Fidel Castro. Bolivia har sedan det datumet svurit den antiimperialistiska eden.

Men redan i juli 2002, under det sociala forumet i Buenos Aires, Argentina, stod Evo Morales i talarstolen och uppmanade de tusentals församlade från hela världen att ”skapa två, tre många…Kuba”, en parallell till vad Che sa 1966; ”Skapa två, tre… många Vietnam, det är parollen”.

– I dag har Bolivia både politiska förbindelser och handelsrelationer med en rad folk och stater i världen. En rad internationella konferenser om ursprungsbefolkningarna i världen, om klimatförändringen, en antiimperialistisk tribunal och i juli genomfördes en internationell facklig konferens i Bolivia. Regeringen Morales tog också initiativ i FN alldeles nyligen till att diskutera de så kallade ”Gamfonderna” som ställt Argentina mot väggen och kräver miljardsummor men som i botten är en politisk utpressning mot regeringen i Buenos Aires.

– Evo Morales är oerhört envis och stark för det flyter Aymarablod i hans vener och det folket stred i 500 år mot kolonialismen och dess arvtagare, säger Katu Arkonada. Evo ser Fidel som sin politiske farfar och Chávez som sin far. Han vet att imperialismen inte vilar en sekund, att om Venezuela skulle falla står med all säkerhet, för sina politiska och ekonomiska framgångar, Bolivia på tur.

I Bolivia har det genomförts närmare 80 statskupper. Evo Morales påminner då och då sina landsmän om att det enda landet i världen där det inte genomförs statskupper är USA. För där finns ingen ”USA-ambassad”.

Den 9 mars 2009 tröttnade vänsterregeringen i La Paz på USA:s permanenta fräcka inblandning i Bolivias inre angelägenheter. Evo Morales kastade ut USA-ambassadören Philip Goldberg. Förra året kastade han också ut USAID, som Morales säger är en förtäckt civil CIA-filial.

– Utan tvivel är den politiska oppositionen stödd och finansierad genom olika kanaler. Det brukar vara så kallade NGO:s och alla påstår de sig verka ”för demokrati, pressfrihet eller mänskliga rättigheter”. Det är rollen som de brukar iklä sig för att ta emot donationer, summerar Katu Arkonada som är optimistisk inför valet 12 oktober.

Evo Morales å sin sida sammanfattade också Bolivias nya position i världen med orden: ”Tidigare bestämde ’Los Gringos’, nu gör vi det, ’Los Indios’!
Dick Emanuelsson
Fakta

Bolivia: ”Nu är det vi ’Los Indios’ som bestämmer”

Val av president och kongress
  • I valet söndag 12 oktober väljs president och vicepresident, 130 ledamöter av deputeradekammaren samt 36 ledamöter av senaten.
  • I händelse av att ingen presidentkandidat får majoritet äger en andra valomgång rum i december 2014.
De politiska partierna
  • Movimiento al Socialismo, MAS (Rörelsen till Socialism): Kandidater är sittande presidenten Evo Morales och hans vice, Alvaro Garcia Linera. Stöds av den samlade sociala och folkliga rörelsen.
  • Movimiento Sin Miedo, MSM (Rörelsen utan rädsla): Presidentkandidat är före detta borgmästaren i La Paz, Juan del Granado som var allierad till Evo Morales fram till 2009. Samlar delar av städernas medelklass.
  • Unidad Demócrata (UD): Ställer upp med Samuel Doria Medina, företagare och center-höger. Stöds av Rubén Costas, guvernör i länet Santa Cruz med direkta förbindelser till CIA. Costas var en av de drivande bakom kuppförsöket 2008.
  • Partido Demócrata Cristiano (PDC): Kristdemokraterna ställer upp den nyliberale högerkandidaten Jorge ”Tuto” Quiroga. Han är en ständigt resande talare för den latinamerikanska högerextrema eliten med stöd av andra högerpersonligheter som Jose Maria Aznar och Mario Vargas Llosa. Bedriver en systematisk psykologisk krigföring mot ALBA, och främst Venezuela, Kuba och vänstern i största allmänhet.
  • Partido Verde, PVB (de gröna): Ställer upp med indianledaren Fernando Vargas Mosua. Undersökningarna ger partiet bara en (1) procent.