Hoppa till huvudinnehåll
Av
Gymnasielärare

Fri efter 16 år som politisk fånge i USA: "Jag försvarade Kubas socialism"

Fernando Gonzalez är en av de fem kubaner som begav sig till lejonets kula för att sätta stopp för exilkubanernas terror. Efter 16 år i fängelse i USA brinner han ännu av revolutionär hängivenhet. För Proletären berättar han om det nödvändiga uppdraget, men också om hur Kuba förändrats under de år han satt inspärrad.


1998 greps fem modiga kubaner i USA. Den amerikanska regeringen anklagade dem för spioneri. Men med tiden växte den internationella solidariteten för de fem.

I slutet av förra året frigavs de tre sista. Nyligen besökte en av de fem Sverige för att berätta.

– Jag känner mig mer revolutionär än någonsin, försäkrar Fernando Gonzalez efter nära 16 år i amerikanskt fängelse. Jag har vuxit som människa, inte minst politiskt. Mitt revolutionära åtagande är inte statiskt, utan i ständig förändring och utveckling.

Fernando Gonzalez hävdar att spioneri aldrig varit den juridiska grundfrågan i domarna mot de fem. Begreppet finns inte ens i den US-amerikanska brottsbalken. Istället handlar det om att USA:s regering och media vill svartmåla de fem kubanerna och deras egentliga uppdrag.

– Visst, vi samlade information, förklarar Fernando Gonzalez. Men inte om USA:s regering eller någon av dess under-avdelningar. Vi gjorde inget som på något sätt kunde skada USA:s nationella säkerhet.

Bakgrunden var istället en rad av terror-attentat riktade mot det kubanska samhället alltsedan revolutionen. Omkring 3000 personer har mist livet och 2000 har blivit lemlästade. Det har gjorts ca 600 försök att mörda Fidel Castro.

– Exilgrupper i södra USA och Florida har i decennier konspirerat mot Kuba, understryker Fernando Gonzalez. Men de amerikanska myndigheterna har inte lyft ett finger för att stoppa terroraktiviteterna.

Turistnäringen är viktig för Kubas ekonomi. Flera bombattentat riktade sig mot turisthotell och slog därmed även mot utländska medborgare, till och med av nord-amerikanskt ursprung. För Kuba gällde det därför att ligga steget före.

– Vi hade inget annat val än att resa till Miami för att stoppa terrordåden i tid, poängterar Fernando Gonzalez. Allt för att rädda människoliv. Det är något helt annat än spioneri för att komma över statshemligheter.

Att åka till USA för att infiltrera exilkubanska terrorgrupper var både svårt och riskfyllt. Vem som helst kunde inte komma i fråga för uppgiften. Fernando Gonzalez erfarenheter från inbördeskrigets Angola bidrog till att just han blev utvald.

– När jag blev erbjuden uppdraget då såg jag det som en plikt, säger han stolt. Jag var en ung man som växt upp med den kubanska revolutionens värderingar. Jag förstod riskerna men kände mig hedrad. Arresteringen var bara en fortsättning på vårt åtagande.

Fernando Gonzalez var 35 år när han fängslades i ett främmande land. När han släpptes fri hade han suttit inspärrad hälften av sitt vuxna liv. Det är en tung existentiell upplevelse som inte kan gå någon människa obemärkt förbi.

– På ett personligt plan har jag utvecklats emotionellt och psykologiskt, berättar han. Lidandet har varit en lång process som har gjort mig starkare som människa. Nu kan jag hantera svårigheter i livet bättre.

De kubanska fångarna hade tillgång till offentlig media som New York Times och CNN. Genom brevväxling med människor från hela världen fick de insikt i deras liv, kamp och samhällen. Det hjälpte till att hålla modet uppe.

– Själva vetskapen om alla människor som kämpade för vår frihet och samtidigt själva levde under svåra omständigheter gjorde oss ödmjuka, konstaterar Fernando Gonzalez eftertänksamt. Jag vill säga ett stort tack till er alla!

De fem kubanerna stod över de gängbildningar och konflikter som är typiska för USA:s fängelser. Med tiden förstod allt fler amerikanska medfångar att de var politiska fångar. De andra började fråga varför kubanerna fick så många brev, tidningar och böcker.

– Vi försökte att vara medmänskliga, bry oss och lyssna på de andra, betonar Fernando Gonzalez. Respekt ger respekt. Vår relation byggde på ömsesidighet. Men naturligtvis fanns det fångar med psykiska störningar.

Det Kuba som Fernando Gonzalez och hans kamrater nyligen återvänt till är inte detsamma som de en gång lämnade i slutet av 1990-talet. Det socialistiska samhällssystemet finns kvar, men mycket har förändrats.

– När jag kom hem fann jag ett Kuba i utveckling, slår han fast. Ett samhälle som anpassar sig till de rådande förhållandena i världen. Ett samhälle som kämpar för att bli effektivt och hållbart genom att försvara socialismens principer.

Fernando Gonzalez menar att den nya ekonomiska mångfalden märks på Havannas gator och att den har skapat dynamik inom branscher som handel och restaurang. Likväl är Kuba ett samhälle där medborgarna fortsätter att vara solidariska mot varandra.

– Jag vågar också påstå att alla kubaner på Kuba välkomnar den nu pågående processen med USA, fortsätter han. Raul Castro sa nyligen att tre fjärdedelar av Kubas befolkning har växt upp med blockaden. Vi har fått kämpa mot den mäktigaste staten i världen.

Det var inte många år sedan som Kuba stod under ett direkt hot om militär aggression från USA. Det var under George W Bushs dagar i Vita Huset. President Obama förhåller sig till Kuba på ett annat sätt. Det ger kubanerna lite andrum.

– Vi välkomnar denna möjlighet, avslutar Fernando Gonzalez. Normaliseringen pågår utan att vi ger upp våra grundläggande principer. Vi har inga förhoppningar om att USA vill bli Kubas vän och vi är väl medvetna om de faror och risker som föreligger.

– Vi har lyckats stå emot USA:s aggression under 56 år, tillägger han för säkerhets skull. Det kommer vi att fortsätta att göra under nya förhållanden.