”Fredsbrigader kan hjälpa oss rädda liv”

Publicerad 17 februari 2017
– Den stora skillnaden mellan folkmordet på Unión Patriótica på 1980-talet och det vi ser idag är att då sa det internationella samfundet ingenting. Idag finns ett annat engagemang. FN har gjort skarpa uttalanden och krävt att paramilitarismen ska upphöra, säger Imelda Daza som övervakar fredsprocessen i kongressen.
– Den stora skillnaden mellan folkmordet på Unión Patriótica på 1980-talet och det vi ser idag är att då sa det internationella samfundet ingenting. Idag finns ett annat engagemang. FN har gjort skarpa uttalanden och krävt att paramilitarismen ska upphöra, säger Imelda Daza som övervakar fredsprocessen i kongressen.

– Vi behöver internationell uppmärksamhet och att media i andra länder berättar sanningen om fredsprocessen i Colombia. Det är mycket viktigt. Inom landet är det svårt, det är makten som äger massmedia, säger vänsterpolitikern Imelda Daza som övervakar implementeringen av fredsavtalet i den colombianska kongressen. Proletären träffar henne när hon är på besök i Sverige. Trots att många svåra hinder återstår, och trots motstånd från den förre presidenten Álvaro Uribe, är Imelda Daza optimistisk.

Bilder

I somras överlevde Imelda Daza ett attentat mot huset hon befann sig i, tack vare livvakterna som besvarade elden.

Efter mer än ett halvt sekel av inbördeskrig och fyra års fredsförhandlingar i Havanna är freden närmare än någonsin i Colombia. Fredsavtalet mellan regeringen och Farcgerillan undertecknades av de båda parterna i november.

Nu ska avtalet implementeras och i det arbetet har vänsterpolitikern Imelda Daza en viktig roll. Hon är en av sex talespersoner för fred som ska övervaka fredsprocessen i kongressen.

Delegationen som Imelda Daza ingår i ska se till att de lagar som stiftas verkligen överensstämmer med vad som står i fredsavtalet, men de sex fredsrösterna har fortfarande inte fått tilldelat sig några sittplatser i parlamentet. En detalj, men ett av flera tecken på hur regeringen inte uppfyller sin del av avtalet.

På visit i Sverige besöker Imelda Daza Proletärens redaktion för att berätta om fredsprocessen.

– Det finns en känsla av hopp hos det colombianska folket, en känsla av att något stort är i antågande. Jag har rest runt i hela landet och överallt frågar de mig: Hur är det nya partiet, Farcs nya parti?

Tidsplanen för att fredsavtalet ska formuleras i lagar är sex månader. När det är klart ska gerillan lämna över sina vapen till FN och ombildas till politiskt parti.

– Framför allt de unga väntar på det nya partiet. Jag tror att rörelsen kommer att ha mycket kraft och högern är rädd för den. Det handlar om fyra, fem miljoner fattiga bönder som aldrig varit kopplade till ett parti. Det är tack vare det folkliga stödet som Farc överlevt 52 år av krig.

Colombia är ett land fullt av motsättningar och orättvisor. Landets enorma naturtillgångar exploateras av utländska bolag, inbjudna av den inhemska borgarklassen. Samtidigt lever fyra miljoner colombianer i extrem fattigdom och en femtedel av befolkningen är analfabeter.

Det finns fem miljoner internflyktingar i Colombia som flytt kriget och paramilitärernas terror. Lika många lever i grannlandet Venezuela. Våldet och den extrema ojämlikheten är en garanti för ständig tillströmning av gerillasoldater och trots att USA pumpat in många miljarder dollar i den colombianska krigsmaskinen har staten inte lyckats utrota gerillan.

Men efter 52 år av krig är Farc inte heller i närheten av ett militärt övertagande av makten och längtan efter fred är stark.

Kommer det då äntligen bli fred i Colombia?

– Ja, säger Imelda Daza med eftertryck. Det kommer att bli fred.

Imelda Daza levde i exil i Sverige i 26 år innan hon återvände till Colombia 2015. Hon flydde 1989, fyra år efter att Farc i samband med den dåvarande fredsprocessen lämnat den väpnade kampen för den politiska. Farc bildade då partiet Unión Patriótica tillsammans med andra vänsterkrafter. Tio år senare hade partiet nästintill utrotats.

Flera tusen av Imelda Dazas partikamrater i UP mördades. Själv flydde hon till Sverige efter att ha mottagit en begravningskrans med en inbjudan till sin egen begravning.

I takt med att fredsförhandlingarna gått framåt de senaste åren har våldet mot ledare för sociala rörelser och försvarare av mänskliga rättigheter återigen ökat. Det är extremt farligt att vara aktivist i Colombia. Bara sedan fredsavtalet ratificerades av kongressen den 1 december förra året har 19 lokala ledare mördats, många av dem från UP:s systerorganisation Marcha Patriótica.

Imelda Daza ser både likheter och skillnader mellan utrotningen av UP och dagens situation.

– Modus operandi är likadant. Paramilitärerna opererar på precis samma sätt. Samma motorcyklar, samma mördare som sitter bakom föraren och skjuter.

Hon påpekar att en skillnad jämfört med för trettio år sedan är att många av de möjliga offren idag har livvakter, vilket gör att en del mord undviks. I somras överlevde Imelda Daza ett attentat mot huset hon befann sig i, tack vare livvakterna som besvarade elden.

– Men den stora skillnaden mellan folkmordet på UP och det vi ser idag är att då sa det internationella samfundet ingenting. Idag finns ett annat engagemang. FN har gjort skarpa uttalanden mot den colombianska regeringen och krävt att paramilitarismen ska upphöra.

– Och det finns ett underskrivet fredsavtal. Staten har förbundit sig att garantera att folkmordet inte upprepas. Nu har vi medlen att kräva av regeringen att ledarnas liv respekteras.

Stämningarna inom de väpnade styrkorna har också förändrats. Polisen och militären deltog i förhandlingarna i Havanna och stödet för paramilitärerna inom de väpnade styrkorna är inte längre totalt, som det var för trettio år sedan.

Imelda Daza förmedlar en stark optimism inför fredsprocessen men är bekymrad över motpartens inställning. De många morden på sociala ledare betraktas av regeringen Santos som isolerade fall, utan inbördes koppling. Både inrikesministern och försvarsministern har också sagt att det inte längre existerar några paramilitära grupper i Colombia.

Imelda Daza efterlyser internationella fredsbrigader för att skydda aktivisterna. Utlänningar som rör sig tillsammans med de möjliga offren och uppmärksammas i lokal media är en effektiv livförsäkring.

– Det räcker med att en eller två personer står bredvid en bondeledare för att han inte ska bli mördad. Yrkesmördarna är unga pojkar som är analfabeter och som inte vet vilken värld de lever i. De tänker ungefär att ”där är två gringos som går med honom, om vi dödar honom kommer USA:s armé och tar oss”. Så fredsbrigader är mycket, mycket viktiga.

Sedan Imelda Dazas besök på Proletärens redaktion har nästan alla av Farcs trupper kommit fram till de speciella zoner där de ska vara i sex månader fram tills att de ska återgå till ett civilt liv. Bland de mer än 6000 gerillasoldaterna finns närmare hundra gravida kvinnor och hundratals småbarn.

Trots att zonerna skulle vara iordningsställda med logement, duschar och vattenförsörjning hade arbetet i många av dem inte ens påbörjats när trupperna kom fram och det fanns inget dricksvatten.

Regeringens oförmåga att ha infrastrukturen i ordning är oroande. Men mycket mer alarmerande är de rapporter om paramilitära grupper som rör sig i områden som inte längre skyddas av gerillans närvaro.

Mer än 300 personer flydde i helgen över gränsen till Venezuela efter att paramilitärer hotat invånarna i byar i regionen Catatumbo i de nordöstra delarna av landet.

Att det finns starka krafter som motarbetar fredsprocessen märks också i att den nya lagen om amnesti, som gäller sedan nyåret, hittills har resulterat i att ynka sju medlemmar i Farc har fått straffrihet.

Lagen, som säger att enbart medlemskap i en organisation kopplad till den väpnade konflikten inte är straffbart, borde vara en formalitet att applicera på de 6000 som varit i djungeln och på de allra flesta av de mer än 4000 Farcmedlemmar som sitter i fängelse. Men domarnas ovilja att använda lagen gör att tidsperioden på sex månader av normalisering känns kort.

Mycket av motståndet mot fredsprocessen är kopplat till Colombias förre president Álvaro Uribe som är en av Colombias mäktigaste män.

– Uribe accepterar inte att det är Santos som går till historien som den som gjorde slut på kriget, säger Imelda Daza.

Juan Manuel Santos, som är president sedan 2010, var försvarsminister i Uribes regering. Nu står de på olika sidor i fredsprocessen, men Imelda Daza tycker att de inte är så olika ändå.

– Båda vill ha samma sorts fred. En fred som låter de transnationella företagen fortsätta exploatera landets rikedomar. En fred som tillåter den nyliberala ekonomiska modellen men där inkomsterna inte längre äts upp av kriget. En fred som inte kommer att förändra något, varken för Uribe eller för Santos.

Imelda Daza menar att de försvarar samma system men representerar olika delar av kapitalet.

– Uribe är mycket mer inblandad i pengarna från narkotikahandeln. Det är inte så att Santos inte har något med narkotikahandeln att göra men han är också språkrör för den nationella aristokratin, den jordägande klassen som alltid haft alla privilegier. När Santos blev president efter Uribe sa vi i Colombia att ”betjänten försvann och herrn i huset kom hem”.

Som försvarsminister var Santos ansvarig för de så kallade falsos positivos. Tusentals civila som kläddes i gerillauniform efter att de mördats av militärer och poliser i jakt på de bonusar som döda gerillasoldater innebar.

I höstas fick Santos Nobels fredspris. Oavsett vad han har på sitt samvete var det ett mycket välkommet beslut av nobelkommittén, menar Imelda Daza.

– Det var ett mirakel att Santos fick priset! Det räddade fredsprocessen efter det deprimerande resultatet i folkomröstningen några dagar tidigare.

Mot alla prognoser hade det blivit ett nej i folkomröstningen om det framförhandlade fredsavtalet. Imelda Daza säger att det berodde på att regeringen inte kampanjade för ett ja. Övertygade om att det skulle bli ett ja i vilket fall ville de inte att segermarginalen skulle bli för stor, det skulle varit en seger för Farc snarare än för regeringen.

Uribes propagandaapparat arbetade desto hårdare, med benägen hjälp inifrån många av kyrkorna. Prästernas lögner, om att ett ja till fredsavtalet skulle innebära att kommunisterna skulle få makten och att pojkar skulle tvingas att gå i kjol, framfördes systematiskt i gudstjänsternas slutna rum, inte på några valaffischer.

– Men utanför Colombia har Uribe inget stöd längre. USA stöder fredsprocessen, de vill inte spendera pengar på ett krig som inte längre är till någon nytta. De har redan destabiliserat Venezuela utan att behöva föra krig från Colombia. Allt internationellt stöd är till Santos.

Santos har nyss skrivit under ett kontrakt med Nato för att få ”hjälp med organiserad brottslighet”.

– Hur kan man bjuda in brottslingar för att hjälpa till att bekämpa brottslingar? Det är absurt och ett hot mot hela regionen. Man säger i Latinamerika att Colombia är Amerikas Kain, och det är sant. Till Colombia kan Israel, Nato och Internationella valutafonden komma, för att därifrån arbeta mot resten av Latinamerika. Vi är ett land som säljer ut oss själva och Latinamerika. Det är sorgligt, men så är det.

• Vad säger du om de som säger att Farc varit inblandat i kokainhandeln?
– Det är en del av Plan Colombia, som dåvarande presidenten Pastrana förhandlade fram med USA samtidigt som han låtsades förhandla fred med gerillan. Att skapa en diskurs för kriget, att förtala gerillan.

– Den förste som använde uttrycket narcoterroristas var USA:s ambassadör i Bogotá. Därefter började alla medier att prata så, de sa att Farc var den största kokainkartellen i världen. En lögn, upprepad tusen gånger i media, i radio, tv och press, blev till sanning.

• Det finns andra som säger att Farc säljer sig och ger upp när man lämnar den väpnade kampen.
– De som pratar så har inte lidit av kriget. Så talar den som har en bekväm position, som bara känner kriget genom tv. Men vi som har genomlidit kriget tröttnade och blev övertygade om att det inte är vägen för att förändra landet. Och det blev vi övertygade om för 32 år sedan, men det tog 32 år att komma fram till det här avtalet.

– Farcs grundare Jacobo Arenas och Marulanda sa alltid att vi krigar för att nå freden.