”Vi är glada bara vi överlever”

Jag ringer upp Lena för att få en rapport om vardagslivet i krigsområdet. Lena jobbar som städerska på en skola och har intervjuats tidigare i Proletären. Hon är släkt med min fru Irina och för ett par år sedan bodde vi hos Lena under sommarsemestern. Hennes lilla sommarstuga, ”datcha”, har blivit en central del av hennes liv. Där odlar hon en viktig del av familjens mat efter att kriget kom till östra Ukraina.

Efter att ha försökt i flera dagar lyckas jag till slut få kontakt.

• Hej Lena, hur är det med er? Vi har försökt ringa dig i flera dagar.
– Här är som vanligt. Min mamma är här på besök, hon är ledig från jobbet.

Lenas mamma, Larissa, är pensionär men jobbar som vakt i en skola på en större ort. Hon har inte fått någon pension sedan augusti, den låga inkomsten från arbetet är den enda hon har.

– Som du vet har vi brist på allt, säger Lena. Ingen el på flera dagar. Därför är det svårt att ringa. Och vattnet kan också ta slut när som helst. Det finns knappt något att köpa, ingen mat. Affärerna är stängda, de öppnar bara ibland. Men vi överlever ändå.

• Hur är det med dig, Larissa?
– Jag fortsätter som tidigare, svarar Larissa. Jag bor i skolan i ett litet rum i källaren. Inte så trevligt men jag måste göra det. En del av de som styr i staden har gått över till Kievsidan. De ville dra in på skolan och avskeda mig. Men om jag bor i skolan är det svårt för dem att göra sig av med mig. Jag har inte fått lön på två månader. De säger att pengarna ska komma nu. Jag vet inte, bara hoppas.

• Hur är det med barnen?
– Dem har jag skickat till Ryssland, svarar Lena. Min dotter, mitt barnbarn och så hennes man och min son. Det är svårt att för unga människor att leva här, speciellt för barnen. Pojkarna vill Kievtrupperna dra in i armén och flickorna går inte säkra för soldaterna, de måste hålla sig hemma.

– De har det ganska bra i Ryssland. Men byråkratin är svår och deras papper är inte klara än. Pojkarna jobbar men med lägre löner än andra. Min dotter ska få barn igen, jag tänker åka till Ryssland och vara där ett tag. Det är fint med barn. Men jag tycker ändå ungdomarna kunde tänka på sina liv och vänta med det.

• Grattis! Jag håller med, ingen bra tid att skaffa barn när man är på flykt från ett krig. Är det inte svårt att åka till Ryssland?
– Det är inget problem. Jag tar bara bussen, vi bor ganska nära gränsen. Den fungerar som vanligt. Vi ukrainare behöver inget visum, det är lätt att resa till Ryssland.

• Här i väst sägs att Ryssland har invaderat Ukraina. Är det så?
– Vilka dumheter. Du tror väl inte på det? De som krigar här är Kievtrupperna. Alla är rädda för dem. Här finns inga ryssar. Jag berättade tidigare att Kievtrupperna var här ett bra tag med stora kanoner och raketer och sköt mot Lugansk. Sedan försvann de, åkte närmare Lugansk.

– Men nu kommer Kievtrupperna tillbaka. Snart kan ingen sova här. Folk är rädda. Kievsoldaterna tar allt de kommer åt, pengar och guld. Går in på gårdarna och tar boskapen. Dödar djuren för att äta. Vi tror de har dåligt med mat.

• Blir inte folk arga över detta?
– Arga? Nej, de är glada att de tar bara boskapen. De är glada att de inte dödar folket också. I detta krig gäller det att överleva. Men ibland reser sig folket. I Rubekhnoe försvarade de sin Leninstaty.

– Du brukar fråga om hur det går med vår Lenin. Det går bra. Folket har ställt cementblock runt Leninstatyn. Men i Rubekhnoe lyckades Kievtrupperna förstöra statyn. Då gjorde krigsveteranerna en insamling och lagade den. Den lyste fin och vacker på torget. Efter det kom trupperna tillbaka. Men då var veteranerna beredda. Hundratals äldre omringade statyn. Trupperna gav sig av och Leninstatyn står kvar.

• Var inte veteranerna rädda?
– Rädda? De trodde att de skulle dö allihop. Men de från Kiev tänkte nog att det inte var bra att döda en massa pensionärer. Så Leninstatyn får stå kvar.

• Jag har hört Petro Porosjenko säga att regeringen inte ska skicka några löne- och pensionspengar till Lugansk och Donetsk.
– Där jag bor nu har de stängt bankerna och inga bankomater fungerar. Och så har Privatbanken bytt namn. Något konstigt är på gång, säger Larissa.

Privatbanken, ägs av multimiljardären Igor Kolomojskij. Han är kuppguvernör i Dnipropetrovsk och en av huvudfinansiärerna för de fascistbataljoner i Nationalgardet som invaderat Lugansk och Donetsk.

– Här är banken stängd sedan länge, säger Lena. Löner eller pensioner från Kiev har vi inte sett på länge. Alla får mat från sina små jordlotter på landet. Annars skulle det bli en katastrof. Jag äter också mest det jag odlar själv. Vi hoppas på bättre tider. Ett slut på kriget och att vi får leva som vi vill.