Vart går brittiska Labour?

Jeremy Corbyns enorma stöd bland partiets medlemmar och supportrar är oförnekligt. Inte bara vann han partiledaromröstningen redan i första omgången med en betydande majoritet, hans kampanj sägs också ha lett till att partiet rekryterat 150.000 medlemmar sedan början av sommaren, varav drygt 60.000 skrivits in sedan Corbyn valts till partiledare.

I tal och intervjuer betonar Corbyn att detta stöd ger honom ett starkt mandat att inte bara leda partiet, utan att även driva på för att ändra dess politik.

Men Corbyns vänstersocialdemokratiska politik skiljer sig avsevärt från den mer utpräglat ”centristiska” eller borgerliga politik de allra flesta Labourparlamentariker står för och tycker sig ha mandat att föra, och detta har redan lett till upprepade konfrontationer. Den nya partiledaren har framstått som vacklande och svag, men ännu inte besegrad.  

Corbyns EU-kritiska ståndpunkter var aldrig speciellt tydliga, och efter hot om avhopp från hans nyligen sammansatta skuggkabinett lovade han snabbt att Labour inte ska kampanja för ett brittiskt EU-utträde när frågan kommer upp till omröstning nästa år. 

Tydligare var Corbyns principfasta motstånd till brittiskt flygbombande i Syrien – åtminstone fram till förra veckan. Under fyra års tid innan sitt tillträde som partiledare ledde Corbyn Stop the war coalition, Storbritanniens största organisation för utomparlamentarisk mobilisering mot de USA-ledda imperialistiska krigen.

Sitt första tal som partiledare gav han vid en demonstration till stöd för flyktingar från bland annat Syrien, och han betonade då att utökade bombningar inte var lösningen. 

När frågan om att börja flygbomba regeringssidan i Syrien togs upp till omröstning i parlamentet 2013 så förlorade bombhögern. Under det senaste året har David Camerons konservativa regeringen öppnat för att det snart kan vara läge för en ny omröstning, fast denna gång flygbombningar mot Islamiska staten, men eftersom en del konservativa parlamentariker är emot utökade bombningar så krävs stöd från andra partier. 

I Labours partigrupp har förslaget om bombningar i Syrien stort stöd. Enligt tidningsrapporter säger sig en fjärdedel av parlamentarikerna vara beredda att rösta mot partipiskan ifall Corbyn driver en nej-linje.

I respons till detta reviderade i förra veckan Labourledningen partiets ståndpunkt: Premiärminister Cameron bör arbeta hårt för att få till stånd en resolution i FN:s säkerhetsråd till stöd för bombningarna, men skulle inte det gå så får vi se över linjen igen, skriver skuggutrikesminister Hilary Benn i The Guardian. 

Men Corbyn har inte bara backat för partigruppens vilja. Att bryta med den ”enda vägens åtstramningspolitik” som både konservativa och Labour under de senaste åren förespråkat var en av Corbyns viktigaste paroller under sommarens partiledarkampanj.

När finansminister George Osbornes förslag om ett ”finansiellt kontrakt” för att binda alla framtida regeringar från 2017 att gå med budgetöverskott (något som den nuvarande konservativa regeringen inte lyckats med) kom upp i parlamentet förra veckan, så blev det en tydlig brytpunkt mellan Labourhögerns innersta önskan om att framstå som ”ekonomiskt trovärdiga”, och Jeremy Corbyns trovärdighet för att kunna driva någon form av alternativ till åtstramningspolitiken.

Labours ekonomiska talesperson John McDonnel tvingades göra en u-sväng i partiets uttalade linje, och under hot om att annars förlora sina poster röstade större delen av skuggregeringen med Corbyn och emot ”kontraktet”.

Fyra skuggministrar och ett dussin andra Labourparlamentariker såg dock till att vara frånvarande vid omröstningen, och 21 medlemmar av det egna partiet röstade mot Corbyns partilinje. 

Det är viktigt att minnas att än strider Corbyn bara med den starka borgerliga strömmingen i det egna partiet. Ifall Corbyn skulle komma i närheten av att genomföra de mer radikala parollerna han propagerat för – ett åternationaliserande av järnvägen och energisektorn, stora offentliga satsningar som finansieras genom att täppa till miljardstora luckor för skattesmitning, ett införande av en finansiell skatt som skulle drabba City of Londons finanscentrum – då skulle borgarklassens motstånd öka.

Visst beskriver konservativa politiker Corbyn som ett ”hot mot landets nationella och ekonomiska säkerhet”, och visst attackeras han hårt i borgarpressen, men än betraktas han, mycket möjligt helt riktigt, som en isolerad företeelse av begränsad och övergående betydelse.

Corbyn själv lyfter fram vikten av att förändra politiken genom ett rättframt och vänligt tilltal, men hans anhängare försöker samtidigt bygga vidare på det drag sommarens kampanj uppnådde genom bred folklig mobilisering och viss utomparlamentarisk aktivitet. Förhoppningen är att vinna tillbaka de arbetarklassröster som under åren med och efter ”New Labour” försvunnit till de konservativa, högerpopulistiska UKIP, eller som slutat rösta.

Ifall detta kommer att stärka Corbyn tillräckligt för att kunna vinna kampen mot partiets högerflygel är ännu oklart. Tydligt är dock att denna strid kommer att karaktärisera Labour för en lång tid framöver. 

David Marsh

Oxford