Tar strid mot vräkningar i Barcelona

Det är en strålande vårdag i Sant Martí de Provençals, en stadsdel i distriktet Sant Martí i nordöstra Barcelona, och solen står redan högt på himlen när folk börjar strömma till för förmiddagens aktiviteter.

– Vi kommer först att samlas utanför Bankias kontor, under tiden som en kamrat har möte med banken inne på kontoret om sitt lån. Idag kommer vi inte att gå in i lokalen eftersom det är första gången vi går dit tillsammans med honom, förklarar Oriol Sabata från Assemblea de Sant Martí.

– Efter det kommer vi att hålla ett stormöte på gatan, då det idag är årsdagen av 15-M och väl värt att se tillbaka på och utvärdera de fyra år som gått sedan dess. Men också för att diskutera hur vi ska fortsätta kampen och organiseringen här i området.

Det som kommit att kallas 15-M var de sociala protester i Spanien som tog fart då ett tiotal aktivister valde att efter en demonstration stanna kvar över natten på torget Puerta del Sol i Madrid den 15 maj 2011.

Fenomenet spred sig som en löpeld över landet och inom några dagar var de centrala torgen i flera av Spaniens viktigaste städer ockuperade av improviserade tältläger.

Hundratusentals människor deltog i protesterna som hade sin bakgrund i den höga arbetslösheten, den försämrade arbetsrätten och de privatiseringar och nedskärningar som framför allt drabbade arbetarklassen.

Politiskt var det en högst brokig skara som på torgen samlades till stormöten under paroller som ”verklig demokrati”, och Oriol är allt annat än okritisk mot rörelsen i sin helhet när han ser tillbaka på de senaste fyra åren.

Oriol berättar att av alla de organisationer som i likhet med Assemblea de Sant Martí bildades i Barcelona i kölvattnet av 15-M, för att i sina respektive stadsdelar kollektivt arbeta med lokala och konkreta frågor, är det så gott som bara den i Sant Martí som fortfarande finns kvar idag.

– Och vi är mer aktiva och bättre organiserade för varje dag som går. Många kollektiv som bildades i samband med 15-M samlades under luftiga paroller, utan något riktigt program och utan någon riktig organisation. De kunde samla flera tusen aktivister i några veckor, för att en månad senare inte längre existera alls.

– Andra har blivit en del av systemet de kritiserade, de har lämnat gatan och ställer nu upp till val utan att ifrågasätta det kapitalistiska systemet. Men utan den utomparlamentariska kampen i bostadsområdena händer ingenting. Vilken betydelse 15-M haft för arbetarklassen kan diskuteras, men det är ett faktum att Assemblea de Sant Martí föddes ur den rörelsen, säger Oriol.

Utanför Bankias kontor på Rambla de Guipúscoa håller Alex de la Fuente i mikrofonen. Han är mitt i ett inlevelsefullt fördömande av EU och Nato, när han avbryts av delegationen som varit inne på banken. Det är goda nyheter.

Abdel, som varit hotad med vräkning och kontaktat Assemblea de Sant Martí för hjälp, har för första gången fått ett möte med en av bankens chefer. Abdels situation är inte löst än, men det ser ljusare ut än tidigare. Risken att han ska hamna på gatan är betydligt mindre än för en vecka sedan.

Den redan goda stämningen höjs ytterligare och mötet flyttar ett tiotal meter bort från banken, enligt en nyss gjord överenskommelse inne på kontoret. Alex skrattar.

– De flesta av bankerna är livrädda för en liten manifestation utanför, säger han, och vid det här laget känner de oss väl.

Oriol fyller i:

– Om banken sätter sig på tvären går vi in och ockuperar lokalen tills dess att den ansvarige går med på att träffa oss.

Det har resultatmässigt varit en mycket bra vecka för Assemblea de Sant Martí vad gäller försvaret av rätten till bostad: två segdragna fall som dragit ut på tiden i tre respektive fyra år har till slut fått sin lösning, och två lättade och glada kvinnor är med bland de församlade.

Violeta, som är den ena av dem, berättar om hur hon ensam tröstlöst hade kämpat mot banken i två år innan hon fick kontakt med Assemblea de Sant Martí för ett år sedan.

På frågan om när det faktiskt började hända något med hennes fall ler hon snett:

– För ett år sedan…

Både Alex och Oriol poängterar också hela tiden att det är först när det som kan upplevas som personliga problem istället blir till gemensam kamp, som vanliga arbetare över huvud taget kan göra sin röst hörd.

Assemblea de Sant Martí har hittills lyckats hejda inte mindre än 40 vräkningar, genom att kollektivt ta kamp för kamraterna i de enskilda fallen. Oriol understryker att varenda en av de 40 berörda förgäves försökt förhandla med banken själva, innan de fått hjälp och styrka av kollektivet.

Oriol berättar vidare att det konkreta arbetet i bostadsfrågan inte bara handlar om att få bankerna att ge uppskov på och omförhandla lånen, organisationen har också krävt och ordnat fram lägenheter till vräkta familjer genom bostadsnämnden.

Attackerna på den mänskliga rättigheten till tak över huvudet är ett akut problem i Spanien, och samtidigt ett utmärkt exempel på hur omänsklig och fullständigt orimlig kapitalismen är.

Alex berättar att det saknas uppgifter på exakt hur många bankägda lägenheter som står tomma i Barcelona och Spanien, då varken den autonoma (Katalonien) eller centrala staten publicerar sådan statistik, men när den brittiska tidningen The Guardian i februari 2014 skrev om ”bostadsskandalen i Europa” använde de sig av en siffra på 3,4 miljoner tomma lägenheter i hela Spanien.

Samtidigt vräks varje vecka hundratals människor från sina hem för att de inte längre kunnat betala sina bolån sedan de blivit arbetslösa.

Med Marx berömda ord betraktas arbetaren av nationalekonomin som en häst, som medan den arbetar ska få tillräckligt att äta för att hållas vid liv. Arbetaren betraktas inte som människa då hen inte längre arbetar.

De orden är från 1844, men högst närvarande i dagens Spanien.

Assemblea de Sant Martí sysslar dock inte enbart med bostadsfrågan, de kämpar även för rätten till arbete, utbildning, sjukvård, pension etc. De ger sig i kast med alla de problem som drabbar de boende i området, och ställer frågorna klass mot klass. Som en kvinna säger på mötet:

– Vi är många, kapitalisterna är få. Men de är väl organiserade, och där måste vi lära av fienden. Det är vi eller kapitalisterna, och det är hög tid att vi vaknar, reser oss och återvinner vårt självförtroende som arbetarbefolkning!

Alex å sin sida summerar för mötet händelseförloppet som föregår varje vräkning, och visar på statens roll som ett verktyg för den härskande klassen:

– Det börjar med att du blir arbetslös, och inte kan betala av på lånet när pengarna inte längre räcker till både avbetalningen och mat till din familj, och familjen måste äta. Sedan klarar du inte en elräkning eller två, och sakta men säkert börjar skulderna hopa sig. Till slut har ni varken el, gas, vatten eller telefon i lägenheten, och efter en lång och utdragen process når ditt fall en juridisk slutpunkt.

– Och den domare, betonar Alex, som då dömer att det nu är banken som äger din bostad, och att du är skyldig banken si och så mycket pengar, det är vi som betalar den domarens lön! Och det är vi som betalar lönerna till poliserna som kommer för att slänga ut dig på gatan!

Alex de la Fuente är inte bara aktiv i Assemblea de Sant Martí. Han är också medlem i marxist-leninistiska PCPC (Katalanska folkets kommunistiska parti), och sitter i partiets centralkommitté. På frågan om varför Assemblea de Sant Martí finns kvar, då andra liknande organisationer som föddes i samband med 15-M har försvunnit, svarar han med ett leende:

– Se dig omkring. Nästan alla av oss här är kommunister. Vi har tydliga svar på de problem som drabbar oss i arbetarklassen. Vet du vad det första som de som kommer till vår lokal får se är?

– Två foton. Ett på Che Guevara och ett på Fidel Castro. Vi är ingen välgörenhetsorganisation, utan vi organiserar arbetarna här i Sant Martí för att gemensamt kämpa för sina rättigheter. Därför finns vi kvar, därför växer vi oss hela tiden starkare.

Marcus Jönsson

Barcelona, Spanien