Strejk mot åtstramningar och arbetarfientliga lagar lamslog Finland
Fredag 18 september lade omkring 300.000 finländare ner arbetet i protest mot högerregeringens budgetförslag, som innebär hårda åtstramningar och dessutom tvångslagar.
I Helsingfors demonstrerade över 30.000 människor i hällande regn. Även i andra städer demonstrerade tusentals.
Det hör inte till vanligheterna att finska statsministrar håller tv-tal till nationen, senast var 1983. I förra veckan höll statsministern tillika IT-miljonären Juha Sipilä från Centern ett tv-tal där han inledde med att i dramatiska ordalag måla upp en nattsvart bild av Finlands ekonomiska situation. Varpå han, säkerligen inte av en slump, hoppade direkt till problemen med de flyktingströmmar som Europa står inför.
Vidare vädjade han till den finska ”sisun” och uppmanade det finska folket att patriotiskt sluta upp bakom åtstramningarna och tvångslagarna. Han försökte samtidigt att förminska storleken av åtgärderna genom att jämföra med åtstramningar utförda av regeringarna i Irland och Portugal.
Många finländare såg med rätta rött. Det finska kommunistpartiet kallade talet och åtgärderna ”en skamlös attack på hela det finska arbetarkollektivet” samtidigt som det påpekade att förutom arbetarklassen så är det främst pensionärer och de redan fattiga som drabbas.
Sant är att den kapitalistiska krisen har drabbat Finland mycket hårdare än till exempel Sverige. En av Finlands paradgrenar, skogsindustrin, går på knäna. Mobilföretaget Nokia, som finska staten stött med ofantliga summor under åren, flyttade för ett antal år sedan ut all produktion av mobiltelefoner från landet, varpå Nokia sedermera också gick i graven som mobiltelefonföretag. Sanktionerna mot Ryssland slår dessutom mycket hårt mot landet.
Att Finland befinner sig i kris är alltså ingen överdrift av Sipilä. Men han och regeringspartierna, Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna, har gjort mer än tydligt att krisen ska betalas av arbetarklassen och det finska folket, allt medan borgarklassen lämnas i fred.
Vad åtstramningarna handlar om är bland annat att övertidsersättningar halveras, antalet maximala semesterdagar för offentligt anställda minskas med 8 dagar, en karensdag införs vid sjukdom, Trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag blir lediga dagar utan lön, privata arbetsgivares socialskyddsavgifter sänks med 1,72 procentenheter. Vidare minskas u-landshjälpen med 300 miljoner euro och skolbudgeten skärs ned med 200 miljoner euro.
Skatten höjs på konsumtionsvaror vilket främst drabbar de fattigaste, vars inkomster till största delen går till att köpa just konsumtionsvaror. En liten kosmetisk höjning av kapitalskatten görs visserligen, men den påverkar inte alls de allra rikaste, och över hälften av alla kapitalinkomster är fortfarande helt skattebefriade.
De tvångslagar i arbetslivet som regeringen Sipilä vill införa innebär att kollektivavtalen inte kan innehålla bestämmelser som är bättre för arbetstagaren än vad som föreskrivs i den lag som riksdagen stiftar. För arbetsköparen är detta som en våt dröm. Professorer i finländsk arbetsrätt har dock skakat på huvudet åt åtgärderna som, trots EU:s arbetarfientliga hållning, antagligen går längre än vad EU-rätten tillåter.
Sipilä har många gånger poängterat att Finland måste bli konkurrenskraftigt igen, vilket inte stämmer med verkligheten. Förra året rankade Världens ekonomiforum, WEF, Finland som det mest konkurrenskraftiga landet i EU.
Vad åtgärderna handlar om är helt enkelt att i striden mellan arbete och kapital så vill regeringen flytta fram borgarklassens positioner, och samtidigt krossa arbetarnas anställningstrygghet.