Storpolitiska intressen bakom Ukrainakris

Därför driver USA och EU på för ett politiskt regimskifte

Publicerad 5 februari 2014
USA:s utrikesminister John Kerry (trea frv) möter tre ukrainska oppositionsledare i Munchen 1 februari. Från vänster Vitalij Klitjko, Petro Poroshenko samt Arsenij Jatsenjuk
USA:s utrikesminister John Kerry (trea frv) möter tre ukrainska oppositionsledare i Munchen 1 februari. Från vänster Vitalij Klitjko, Petro Poroshenko samt Arsenij Jatsenjuk

Det som pågår i Ukraina är mycket mer än en inrikespolitisk maktkamp. Bakom den spretiga oppositionen står både USA och EU med Tyskland i spetsen. För dessa makter handlar att flytta fram ekonomiska och militära positioner i kampen mot Ryssland.

Bilder
Fakta och bakgrund
Regionernas parti
  • Ukrainas president Viktor Janukovitj är hedersordförande i det styrande Regionernas parti. Partiet har störst väljarstöd i den rysktalande östra delen av Ukraina. Men bakom partiet står också flera av landets rikaste oligarker. Regionernas parti fick 30 procent av rösterna i valet 2012.
Ukrainas kommunistiska parti
  • ick i senaste valet 13 procent av rösterna och är starkast i samma regioner som Regionernas parti. Kommunisterna är kritiska till både den väststödda oppositionen och regeringen. För att undvika inbördeskrig och splittring vill de ha en folkomröstning om Ukrainas utrikespolitiska linje i förhållande till Ryssland och EU.
Fäderneslandsförbundet
  • Det största parlamentariska oppositionspartiet är Allukrainaska Fäderneslandsförbundet grundat av den nu fängslade Julia Tymosjenko. Hon var en av dem som blev miljardär under den kapitalistiska chockterapin i Ryssland på 1990-talet.
  • Partiet leds av Arsenij Jatsenjuk och driver ihärdigt frågan om ett ukrainskt EU-medlemskap. I valet 2012 slöt partiet en allians med många andra grupper, inklusive det fascistiska Svoboda. Fäderneslandsförbundet fick då 25 procent av rösterna.
UDAR
  • Näst störst är Ukrainska Demokratiska Alliansen för Reformer (UDAR) lett av den forne världsmästaren i tungviktsboxning, Vitalij Klitjko. I senaste valet fick UDAR 14 procent av rösterna.
  • Det är välkänt att UDAR finansierats med tyska pengar. Enligt den tyske kristdemokratiska politikern Werner Jostmeier fick Vitalij Klitjko i uppdrag av CDU-knutna Konrad Adenaurstiftelsen att etablera att kristet konservativt parti i Ukraina. Vitalij Klitjko är även tysk medborgare.
Svoboda
  • Det tredje partiet i den parlamentariska oppositionsalliansen är det fascistiska Svoboda, som öppet hyllar den ukrainske nazikollaboratören Stepan Bandera. I senaste valet fick partiet 10 procent av rösterna.
  • I gatuprotesterna agerar också en rad mindre våldsinriktade fascistiska och nazistiska grupper, som Högersektorn och UNAUNSO.

”Det tyska kapitalet vill kasta sig över Ukraina. Det är ingen slump att oppositionspartiet UDAR finansierats av tyska CDU.”

Protesterna i Ukraina har nu gått in på sin tredje månad. Som Proletären tidigare påpekat är det fascistiska och nazistiska krafter som gått i spetsen och drivit fram den våldsamma konfrontationen med polisen. Det är de som är drivande vid ockupationer av myndighetsbyggnader.

Men protesterna handlar om mycket mer än tusentals högerextremisters agerande på gatorna i Kiev och andra ukrainska städer.

Sida vid sida med fascister och nazister demonstrerar liberala och konservativa krafter. Tillsammans samlar de mycket folk. Det finns i Ukraina ett utbrett missnöje med växande klassklyftor och korruption, där folkflertalet lever under svåra förhållanden medan en liten ekonomisk och politisk elit berikar sig.

Bland de missnöjda finns de som tror att ett närmande till EU och väst skulle lyfta landet och dess invånare ur den ekonomiska krisen. Det är en naiv förhoppning baserad på den falska bild av EU som västvännerna i Ukraina och deras medier målar upp.

Att oppositionen i Ukraina får ekonomiskt och politiskt stöd från USA och EU har inget med det ukrainska folkets levnadsförhållanden att göra. Bakom arbetet för ett politiskt skifte i Ukraina finns helt andra målsättningar.

Protesterna från den liberal-konservativ-fascistiska oppositionsalliansen började när president Viktor Janukovitj och det regerande Regionernas parti i november sade nej till att skriva under samarbetsavtalet med EU. Janukovitj motiverade beslutet med att EU inte ville kompensera Ukraina för de enorma kostnader som en anpassning till EU skulle innebära.

Sanningen är att utan rejäla pengatillskott var risken stor att EU-politiken skulle resultera i folkliga protester.

Efter Sovjetunionens kollaps för drygt två decennier sedan har Ukraina genomgått en kapitalistisk chockterapi, som inkluderat omfattande privatiseringar av tidigare statlig egendom. Genom det nya samarbetsavtalet med EU skulle liberaliseringen fördjupas genom massprivatisering av statliga företag, avskaffade tullar mot EU samt nedskärningar i de statliga energisubventioner och den sociala välfärd som finns kvar. Det är samma åtgärder som drabbar krisande EU-stater som Grekland och Spanien.

Det är främst det tyska kapitalet som vill kasta sig över Ukraina. Det är ingen slump att det största ukrainska oppositionspartiet, UDAR finansierats med pengar från de tyska kristdemokraterna CDU.

Ett ökat tyskt inflytande över Ukraina skulle innebära ett tillbakaträngande av dess traditionella handelspartner, Ryssland. Naturligtvis vill inte Ryssland försvaga sin position i Ukraina. Som motdrag erbjöd därför president Vladimir Putin fördelaktiga ryska lån till Ukraina utan krav på folkfientliga åtstramningar. Men det är inte bara Ryssland som konkurrerar med EU. Också Kinas handel och samarbete med Ukraina är på kraftig uppgång.

Till de ekonomiska intressena hör frågan om Ukraina som transitland för gas från Ryssland till Europa. Om gasledningarna i Ukraina hamnar under europeiskt eller amerikanskt inflytande försvagas Rysslands position än mer.

Närmandet till EU handlar om mer än ekonomiskt och politiskt samarbete. Dennis J Kucinich, tidigare ledamot i USA:s kongress för Demokraterna, menar att samarbetsavtalet EU-Ukraina var Natos trojanska häst i Ukraina. I en artikel i The Huffington Post konstaterar Kucinich att avtalstexten talar om att Ukraina ska involveras i EU:s försvars- och säkerhetspolitiska strukturer och att ett militärt samarbete ska undersökas.

Kucinich påpekar helt riktigt att ett militärt närmande till EU i praktiken är ett militärt närmande till Nato. 22 av EU:s 28 medlemsstater är ju anslutna till Nato.

Frågan om att lösgöra Ukraina från Rysslands militära intressesfär och knyta landet till den USA-ledda militäralliansen har länge varit en prioriterad fråga. Barack Obamas föregångare George W Bush uttryckte öppet sin önskan att låta Nato växa fram till Ryssland gräns. Ukraina har de gångna åren tagit stora kliv närmare militäralliansen och är tillsammans med Sverige ett av de icke Natoanslutna länder som är mest delaktiga i Natos arbete.

Ett Ukraina i Nato skulle dramatiskt förändra maktbalansen i Svartahavsregionen. I Sevastopol på den ukrainska Krimhalvön har nämligen den ryska Svartahavsflottan sin hemmahamn. Ryssland har ett avtal med Ukraina om att behålla flottbasen fram till 2042, med möjlighet till fem års förlängning.

Men det finns inget som säger att en ny ukrainsk regering kommer att acceptera överenskommelsen från 2010.

Sevastopol och den ukrainska hamnstaden Odessa beskrivs som mycket viktigare för Ryssland än dess egen hamnstad vid Svarta havet, Novorossiysk. Den US-amerikanska tankesmedjan Stratfor skriver att en förlust av de ukrainska hamnarna ”skulle fullständigt underminera Rysslands inflytande i Svarta havet och skära av dess tillträde till Medelhavet”.

Problemet för både Nato och Natoanhängarna i Ukraina är att den ukrainska folkmajoriteten är motståndare till Natomedlemskap. I de senaste årens opinionsmätningar har motståndet pendlat mellan 60 och 70 procent.

Det är mycket som står på spel i Ukraina. De storpolitiska intressena förklarar varför ledande politiker från EU och USA inte ens drar sig för att samarbeta med ukrainska fascister.

Maktkampen på ukrainsk mark kan inte heller frigöras från andra storpolitiska konflikter, som den i Syrien. Också där handlar det om att västliga imperialistländer försöker flytta fram sina positioner ekonomiskt, politiskt och militärt på bekostnad av konkurrenter som Ryssland och Kina.