Så genomfördes statskuppen

Publicerad 25 februari 2014
De högerhuliganer som slagit sönder kommunisternas lokaler i Kiev och attackerat regeringsanhängare agerar nu vakter utanför parlamentet.
De högerhuliganer som slagit sönder kommunisternas lokaler i Kiev och attackerat regeringsanhängare agerar nu vakter utanför parlamentet.

I vad som inte kan beskrivas som annat än en statskupp tog högeroppositionen under helgen makten i Ukraina. En stor del av parlamentsledamöterna saknades när fascister från Svoboda tog över viktiga poster.

Oppositionskoalitionen bestående av fascistiska och liberala partier tog förra helgen helt över parlamentet, avsatte president Viktor Janukovitj och utsåg Oleksander Turchinov till ny premiärminister. Vid denna tidnings pressläggning ska en ny regering utses i sin helhet.

Oppositionens kuppartade agerande frångår helt den överenskommelse om nyval som slöts med regeringen i fredags. Gatans fascistiska parlament tolererade inga kompromisser.

Efter att demonstranter förra veckan fortsatte att attackera och ockupera myndighetsbyggnader utbröt kravaller och regelrätta strider mellan polis och militanta högergrupper. Enligt flera olika medier var det de militanta högergrupperna som vägrade följa de överenskommelser om stillestånd som slutits och vägrade lämna ockuperade byggnader.

I striderna rapporteras båda sidor ha skjutit med skarp ammunition och båda sidor anklagas för att ha använt sig av prickskyttar. Över 100 människor dödades. Mycket tyder på att det finns krafter som provocerat fram fortsatt våld, ett mönster som känns igen från bland annat Syrien och Venezuela.

Fredagens sessioner i Rada, Ukrainas parlament, präglades av intensiva debatter och kaos. Samtidigt fortsatte demonstranter att attackera officiella och privata byggnader.

Till slut tycktes en överenskommelse mellan oppositionen och regeringen ha vunnits efter förhandlingar stödda av EU-representanter från Frankrike, Tyskland och Polen samt till slut även motvilligt Ryssland.

Överenskommelsen, som röstades igenom av en stor majoritet av det redan decimerade parlamentet, innebar bland annat en återgång till 2004 års konstitution som gav presidenten mindre och parlamentet mer makt, att inom 10 dagar bilda en blocköverskridande koalitionsregering, att hålla nyval till presidentposten senast december 2014 och att utreda alla anklagelser om övervåld mot demonstranter.

För oppositionen såg det ut som en seger och för Janukovitj och regeringen erbjöds möjligheter till andhämtning och ett slut på de våldsamma kravallerna. Överenskommelsen innebar också att polisen drog sig undan från Maidan-torget.

Dessa eftergifter dög dock inte för den fascistiskt orienterade oppositionen och de paramilitära grupperna. När oppositionsledaren Vitali Klitschko meddelade överenskommelsen som en stor framgång stormades scenen av militanta högerextremister.

– Överenskommelsen är inte nog. Högersektorn kommer inte att lägga ned vapnen eller upphäva blockaden av en enda officiell myndighet förrän Janukovitj avgår, deklarerade Dmytro Yarosh, en av Högersektorns ledare, till en entusiastisk publik, enligt New York Times.

Polisens reträtt möjliggjorde för de paramilitära grupperna att ytterligare avancera och helt ta över torget och området runt parlamentsbyggnaden. Samtidigt gav den nygamla konstitutionen parlamentet makten att ensamt utse premiärminister och regering. Överenskommelsen, som påhejats av framförallt EU, skulle visa sig öppna upp för vad som kan beskrivas som en statskupp under lördagen.

Under några avgörande timmar utsågs Oleksander Turchinov, från Julia Tymosjenkos högerparti Batkivschyna, först till talman och sedan till premiärminister med 288 röster. Enligt KyivPost närvarade 326 av 450 ledamöter. Vice talman blev fascistpartiet Svobodas representant Ruslan Koshulnysky och till riksåklagare utsågs Oleg Mokhnytsky från samma parti.

En representant för ett renodlat fascistparti leder alltså Ukrainas åklagarmyndighet. Efter att parlamentet röstat för att ställa Janukovitj inför riksrätt blev det Mokhnytskys första uppdrag att efterlysa honom och andra ministrar som ansvariga för de demonstranter som dödats. Däremot gavs amnesti åt de som suttit häktade för oppositionens våld.

Parlamentet beslutade även att ge amnesti åt Julia Tymosjenko, dömd för mutbrott i samband med hennes förra regerings handel med gaskontrakt. I ett tal i parlamentet förklarade fascistiska Svobodas ledare Oleh Tyahnybok att ”segern inte kunde bli fullständig utan Julia Tymosjenkos frisläppande”. Han berättade också att Tymosjenko särskilt tackat för Svobodas kamp och att hans parti och de liberala partierna måste fortsätta att hålla ihop.

Hur kunde detta då ske? Den ukrainska oppositionsvänliga högertidningen KyivPost rapporterade händelseförloppet och ger en bild av kuppen.

När parlamentet extrainkallades på lördagsmorgonen saknades president Janukovitj och många andra ledamöter, däribland parlamentets talman och flera ministrar. Presidenten och andra ministrar anklagades för att ha ”flytt landet” och oppositionen förklarade därmed att parlamentet var den enda legitima ledningen för landet.

Parlamentets förre talman Vladimir Rybak från Regionernas parti ersattes av Ruslan Koshulnysky från Svoboda som, enligt KyivPost, förklarade att Rybak ”ligger på sjukhus och avgår frivilligt”. Enligt andra medier och rapporter hade han blivit misshandlad och tvingad att skriva på sin avskedsansökan.

Regionernas partis Oleg Tsarjov menar att flera av partiets ledamöter misshandlats, hotats och tvingats avgå eller stödja oppositionen. Ministrar har ställts inför ultimatum att antingen byta sida eller ställas inför rätta.

Att den stora frånvaron i parlamentet berodde på hotbilden mot ledamöterna erkändes öppet från oppositionens sida som samtidigt uppmanade dessa att återvända. De försäkrade att inget fanns att frukta eftersom parlamentets nya beskyddare, de paramilitära ”självförsvarsgrupperna”, nu vaktade både inne i och utanför byggnaden.

Samma högerhuliganer som alltså dagarna innan stormat Regionernas partis huvudkvarter, slagit sönder kommunisternas lokaler i Kiev och attackerat regeringsanhängare skulle alltså ansvara för säkerheten för dessa partiers parlamentsledamöter. Det är inte så svårt att tänka sig att många ledamöter fruktade för sina liv eller aktivt hindrades från att nå parlamentet på lördagen.

KyivPost beskriver hur oppositionens ledamöter sedan diskuterade möjligheten att samla de röster som behövdes för att avsätta presidenten, trots den stora frånvaron. Antalet röstande behövde komma upp i 300 av 450 ledamöter för att besluten skulle vara giltiga. Lägligt nog hade nu så många ledamöter från Regionernas parti bytt sida eller hoppat av att oppositionen hade egen majoritet.

Oleg Tsarjov från Regionernas parti påpekar att saknade ledamöters röstkort kan ha använts av ”suppleanter” från oppositionen för att kompensera manfallet i parlamentet.

Även om detta inte bekräftas av oberoende källor kritiserades den bristfälliga demokratiska ordningen i parlamentet av andra ledamöter. Ledamoten Sergei Tigipko, som själv brutit med Janukovitj, menar att besluten under lördagen skyndades igenom utan debatt och utan förberedande dokument.

Det som hände i Kiev den 21-23 februari kan alltså inte beskrivas som annat än en statskupp, om än med stöd från starka reaktionära strömningar i västra Ukraina.

Genom att parlamentsledamöter hotades och förhindrades att delta kunde oppositionen på egen hand forma en övergångsregering, med sin egen kandidat som tillförordnad premiärminister. Det är milsvida från den överenskommelse som Janukovitj skrev under och som godkändes av alla parter.

Genom våld och utländskt stöd har oppositionen tvingat bort en folkvald regering och tillsatt nazister bland landets högsta poster. Det återstår att se vad tillsättande av regering bjuder på och vad presidentvalet som utlovats till maj kommer att leda till.

Frågan är om fascistpartiet Svoboda kommer att nöja sig med något mindre än regeringsposter. Troligtvis inte. Svoboda har en oerhört stark position genom stödet från de paramilitära grupperna som just nu i praktiken innehar våldsmonopolet på Kievs gator.

I sådana fall har EU och västs liberala människorättskämpar placerat fascister vid makten i Europas näst största land. Och bland den avgrundshöger som väckts till liv av liberalerna finns grupper som är beredda att fortsätta att med vapen i hand driva igenom en ”nationalistisk revolution”.

Det är en enorm historisk skam och en tragisk fars som upprepar sig när Västeuropas liberaler återigen krattar gången åt nazismen.