Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesredaktör

Ovisst presidentval i Frankrike

På söndag går fransmännen till valurnorna i den första omgången av presidentvalet. Vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon är en av fyra som kan bli landets nästa president.


Med bara dagar kvar till den första valomgången är det franska presidentvalet det mest oförutsägbara på decennier.

Inte minst har vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchons chanser att nå presidentposten vuxit dramatiskt. På två månader har han ökat i opinionsundersökingarna med tio procentenheter till 20 procent och har gått om den skandalanfrätte Francois Fillon från Republikanerna.

Nationella Frontens Marine Le Pen och den oberoende kandidaten Emmanuel Macron ligger båda runt 22 procent och är fortfarande favoriter att stå emot varandra i den andra omgången men Mélenchon knappar in. Han är långt före Socialistpartiets Benoit Hamon och inför söndagens val är det i praktiken de förstnämnda fyra kandidaterna som kan ta sig till andra omgången.

Men kan Mélenchon verkligen ta sig förbi Macron och stå mot Le Pen i andra omgången?

– Det är drömmen! säger Christophe Pouzat från Samling för kommunistisk förnyelse (PRCF) när Proletären ringer upp honom i Paris.

– Men även om han inte gör det, men får runt 18 procent av rösterna, är det fantastiskt. Då kommer många vara redo att kämpa, att gå ut och demonstrera på gatorna för att försvara välfärdsstaten, arbetsrätten och pensionerna.

Christophe Pouzat menar att det hänger på söndagens val om Mélenchon ska kunna bli president.

– Om han tar sig till den andra omgången är jag säker på att vi vinner.

Vi, säger Christophe Pouzat eftersom PRCF stöder Mélenchon, utan att vara okritiska till honom och hans plattform.

Det gamla reformistiska kommunistpartiet, PCF, har efter lång tvekan också valt att stödja Mélenchon, även om PCF:s ledning hellre hade sett att Mélenchon allierade sig med Socialistpartiets Hamon.

– PCF:s ledarskap är mest intresserade av att behålla sina egna platser i nationalförsamlingen, säger Christophe Pouzat som menar att Mélenchon är den självklara kandidaten att ställa sig bakom.

– Alla högerkandidaterna, från Le Pen till Hamon, vill göra sig av med de reformer som arbetarklassen kämpat till sig. Det finns bara en kandidat som vill försvara välfärden och stoppa de imperialistiska aggressionerna.

Vem är då denne Mélenchon?

Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse La France Insoumise (Okuvade Frankrike) har ett program som inkluderar rena klasskrav, som en sänkning av arbetstiden till 32 timmar i veckan, höjd minimilön och en sänkning av pensionsåldern till 60 år för de som arbetat i 40 år.

Samtidigt påminner Okuvade Frankrike om spanska Podemos i sin folkliga populism och sin ovilja att använda termer som höger och vänster i politiken. Det grundläggande projektet för Okuvade Frankrike är att ändra konstitutionen och ersätta de Gaulles ”presidentmonarki” med en mera demokratisk sjätte republik.

Den välutbildade och vältalige Mélenchon drar tiotusentals åhörare till sina framträdanden och har lätt för att entusiasmera dem, men Christophe Pouzat oroas av att han inte förbereder sina väljare på att det kommer att krävas utomparlamentarisk kamp för att få igenom politiken om han skulle bli vald.

– Om han blir president och försöker implementera så mycket som en fjärdedel av sitt program kommer kapitalisterna att bekämpa honom med alla medel. Varje stor tidning i Frankrike ägs av miljonärer som försvarar bourgeoisins intressen. Till och med L’Humanité, som var officiellt organ för PCF, är idag privatägd och sprider ett socialdemokratiskt program. Massmedia kommer vara emot honom och han borde förbereda alla de som kommer på hans möten på det, och inte låta dem tro att det är tillräckligt att gå och rösta.

Mélenchon var trotskist i sin ungdom innan han gick in i Socialistpartiet. Han hann vara minister i Lionel Jospins regering innan han lämnade partiet 2008 i protest mot dess högervridning. Han bildade vänsterpartiet Parti de Gauche, och valalliansen tillsammans med PCF, Front de Gauche, fick med honom som kandidat 12 procent – fyra miljoner röster – i presidentvalet 2012.

I samma val fick Marine Le Pen 18 procent av rösterna och har sedan dess ökat sin popularitet. Genom att blanda upp Nationella Frontens främlingsfientliga retorik med EU-kritik och antikapitalistiska fraser har hon gjort stora insteg i arbetarklassen.

Christophe Pouzat säger att franska arbetare kan lita på henne ungefär lika mycket som arbetarklassen i USA kan lita på Donald Trump.

– Le Pen har stulit delar av vänsterns argument, men hon kommer snabbt att glömma sina löften till folket om hon kommer till makten. När hon pratar med arbetare är hon mot EU men när hon pratar med affärsmän är hon för EU. Stora delar av Le Pens väljarkår, inte minst alla de som är arbetslösa, skulle tjäna på att istället stödja Mélenchon.

Christophe Pouzat säger att den vänsterrörelse som nu växer delvis kan förklaras av misstag som Nationella Fronten gjorde i samband med de stora strejkerna och demonstrationerna mot den nya arbetslagstiftningen förra våren.

– Delar av Nationella Frontens ledarskap sa då att fackförbundet CGT borde förbjudas, att demonstrationerna inte borde vara tillåtna och att arbetarna skulle vara tysta. En del av de arbetare som blivit desillusionerade av den klassiska vänstern, som inte längre känt sig representerade av PCF och rört sig mot Nationella Fronten, förstod då att det inte är rätt väg att gå.

Mélenchon och Le Pen är de två kandidater som EU-etablissemanget i Bryssel minst av allt vill se som president. Mélenchon har fördömt USA:s brottsliga attack på Syrien och vill att Frankrike ska lämna Nato. Däremot är han inte lika tydlig med att Frankrike måste lämna EU.

Marine Le Pen har utlovat en folkomröstning om EU-medlemskapet om hon blir president. Mélenchon vill i första hand reformera EU, och om det inte går ska Frankrike lämna unionen. Otydligheten i EU-frågan är en av delarna i Mélenchons program som PRCF är kritiska till.

– Det är inkonsekvent, säger Christophe Pouzat. Vill du lämna Nato måste du lämna EU också.
Christophe Pouzat säger att Mélenchon trots allt svängt ordentligt i EU-frågan.

– För två år sedan ville han snarast ha ett Europas förenta stater, nu är han nära vår position. Men skulle han säga klart och tydligt att vi ska lämna EU skulle han vinna valet.
Christophe Pouzat menar att Mélenchon försöker hålla två stora väljargrupper nöjda på samma gång.

– Dels har du de som kommer från Socialistpartiet och hela livet har blivit matade med att EU är ett fredsprojekt. Och dels har du de som kommer från PCF och är på det klara med vad EU är. Basmedlemmarna i PCF är övertygade om att det inte finns någon framtid inom EU.

Christophe Pouzat skiljer mellan ledningen och medlemsbasen när han pratar om PCF, vars mutation till ett rent socialdemokratiskt parti han menar fullbordades när Robert Hue blev generalsekreterare på 1990-talet.

Han berättar att organisationen han själv tillhör, PRCF (Pole de Renaissance Communiste en France) som bildades 2004, inte är ett regelrätt parti, vilket ger medlemmarna möjlighet att vara medlem både i PRCF och PCF.

– Det finns ett stort gap mellan PCF:s socialdemokratiska ledning och medlemsbasen, som fortfarande är marxist-leninistisk och klassorienterad. Så vi vill ha kvar den här länken till PCF. Vårt mål är att återskapa det historiska franska kommunistpartiet på marxist-leninistisk grund.

Historien om valåret 2017 är inte minst den om socialdemokratins totala kris. Liksom i Holland, där socialdemokratiska PvdA i årets val backade från 24,8 till 5,7 procent, straffar de franska väljarna Socialistpartiet för den förda högerpolitiken. Den nyliberala politik som regeringen Hollande har tvingat igenom, på tvärs mot det folkliga motståndet, har gjort Socialistpartiet mer impopulärt än någonsin.

De liberala tyckarnas favoritkandidat Emmanuel Macron var förvisso en av arkitekterna bakom den nya arbetsrättslagstiftning som utlöste strejker och enorma demonstrationer förra våren. Men Macron har sluppit undan att förknippas med lagen, som fick sitt namn från arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri.

Sedan dess har Macron lämnat det sjunkande skeppet för att istället kandidera med sin nystartade rörelse En Marche (På väg). Så splittrat är partiet att Manuel Valls, som var premiärminister under Hollande och hoppades bli Socialistpartiets kandidat, sluter upp bakom Macron istället för att stödja sin partikamrat Hamon som vann Socialistpartiets primärval. Många kommentatorer tror att Socialistpartiet kommer att splittras i minst två partier efter årets val.

Det finns två kandidater till vänster om Mélenchon, Phillippe Poutou från Nya Antikapitalistiska Partiet och Nathalie Arthaud från Lutte Ovrière (Arbetarkamp). Christophe Pouzat säger att de, trots att de inte samlar mer än runt en eller två procent av rösterna, knappast kommer att uppmana sina väljare att istället rösta på Melenchon.

– Arthaud är där för att ta röster från Mélenchon. De är trotskister och skulle aldrig stödja Mélenchon, som pratar positivt om nationen och att ta tillbaka det nationella självbestämmandet.

Hur kommer då arbetarklassen att rösta på söndag?

– Arbetarrösterna kommer nog fördelas ganska jämnt mellan Mélenchon och Le Pen, men stora delar av arbetarklassen kommer över huvud taget inte att rösta.

Om några veckor vet vi vem som blir president. Att klasskampen fortsätter oavsett valutgången är ett som är säkert.
Fakta

Ovisst presidentval i Frankrike

Presidentkandidaterna
    Marine Le Pen (Front National)
  • Har tonat ner rasismen och säger sig vara emot storkapitalet. Lovar folkomröstning om EU-medlemskapet. Tappat något i stöd sedan det blev känt att hon kan komma att åtalas i samband med utredningen om att Nationella Fronten förskingrat EU-pengar.
    Emmanuel Macron (En Marche)
  • Var ekonomiminister i Hollandes regering. Har lämnat Socialistpartiet och kandiderar som oberoende. Jobbat för investmentbanken Rothschild & Cie Bank. Vill sänka bolagsskatten och luckra upp arbetsrätten. Positiv till EU och frihandelsavtal.
    Jean-Luc Mélenchon (La France Insoumise)
  • Vänsteralternativet. Vill höja minimilönen och sänka arbetstiden och pensionsåldern. Vill lämna Nato och Världsbanken, och även lämna EU om det inte går att omförhandla EU-medlemskapet.
    Francois Fillon (Les Républicains)
  • Den klassiska högerkandidaten från det klassiska högerpartiet. Vill göra sig av med förmögenhetsskatten, 35-timmarsveckan och en halv miljon jobb i offentlig sektor. Har skadats av avslöjandet att han haft sin hustru anställd för skattepengar utan att hon utfört något arbete.
    Benoit Hamon (Parti Socialiste)
  • Tillhör vänsterfalangen i Socialistpartiet. Vill riva upp förra årets arbetslagstiftning som gör det lättare att sparka arbetare. Har minst stöd av de fem kandidaterna på grund av Socialistpartiets impopularitet.