När Nato bombade Jugoslavien

Publicerad 20 mars 2014
Flyktingar från Kosovo flyr till Albanien efter att Nato gått till anfall.
Flyktingar från Kosovo flyr till Albanien efter att Nato gått till anfall.

Den 24 mars 1999 inledde Nato angreppet mot det som återstod av Jugoslavien, vilket i praktiken var detsamma som Serbien. Under 78 dygn flygbombades landet av den USA-ledda krigsalliansen.

Bilder

”Kosovokriget var vålds-diplomati, ett användande av militär för att påtvinga Nato-ländernas politiska vilja på Serbien.”

Wesley Clarke, Natos ÖB 1999

Attackerna dödade minst 1500 människor och många fler drevs på flykt.

Den materiella förödelsen var massiv. Över 200 skolor förstördes liksom sjukhus, bostäder och fabriker. Vattenreningsanläggningar och elverk angreps på order från Natohögkvarteret i Bryssel. Bland de utvalda målen fanns även den serbiska statstelevions huvudkontor i Belgrad och det styrande socialistpartiets högkvarter.

Genomgående var det civila – inte militära – mål som angreps.

Det officiella motivet för kriget var att hindra serberna att begå folkmord och etnisk rensning i Kosovo, som då var en del av Serbien. Ja, faktum är att det i den krigsförberedande propagandan hävdades att folkmördandet redan var i fullgång.

USA:s dåvarande försvarsminister William Cohen påstod att ”över 100 000 kosovoalbaner mördats” medan den brittiske premiärminister Tony Blair hade uppgifter om antalet offer var minst 40 000.

Att börja bomba i strid med FN-stadga och folkrätt var, enligt krigsivrarna, både rätt och riktigt. Allt skedde ju för att värna humanismen och de mänskligheterna rättigheter.

Precis som när Blair några år senare påstod sig veta att Irak hade massförstörelsevapen var hans tal om folkmord i Kosovo inte sant. Sant är att det pågick ett krig mellan kosovoalbansk gerilla och den jugoslaviska armén. Sant är också att de separatistiska beväpnade kosovoalbanerna fick stöd från väst.

Men detta nämnde varken USA:s eller Storbritanniens företrädare. De valde istället att ljuga för att rättfärdiga ett för imperialismen viktigt krig.

Angreppet var starten för slutfasen i uppstyckningen av det en gång socialistiska Jugoslavien och i störtandet av dess Rysslandstillvända politiska ledning. Wesley Clark, Natos överbefälhavare under kriget, erkände detta ett par år senare:

”Kosovokriget var våldsdiplomati, ett användande av militär för att påtvinga Nato-ländernas politiska vilja på Federala Jugoslaviska Republiken, eller mer exakt Serbien.”

Det går inte att säga annat än att Nato lyckades. Jugoslavien finns inte längre och Serbien är delat med Kosovo som självständig stat, erkänd av hälften av världens länder.

Kosovo är sedan Natokriget också hemvist för Camp Bondsteel, USA:s största militärbas på Balkan.

Den dåvarande jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic greps så småningom och ställdes inför krigsförbrytartribunalen i Haag. Han avled i fängsligt förvar 2009.

Det socialistparti han ledde ingår numera i den serbiska regeringen vars politik går ut på att närma sig väst.

EU-anpassningen ligger fast i och med parlamentsvalet 16 mars. Landets blivande premiärminister, Aleksandar Vucic, förklarade då att för Serbien väntar ”svåra och smärtsamma reformer”. Det betyder i klartext att de sista kvarvarande spåren av landets tidigare system ska förstöras genom fortsatta privatiseringar och offentliga nedskärningar.

Men kriget handlade om mer än Jugoslavien. Det manifesterar nämligen en brytpunkt för Nato.

Samtidigt som bomberna föll över Serbien firade Nato i april 1999 sitt 50 års jubileum. Trots att Warzawapakten, Natos motpol från det kalla kriget, upplösts åtta år tidigare fanns inga planer på att låta den USA-ledda krigsalliansen gå samma väg.
Istället beslutade Nato om en ny strategisk inriktning. Talet om en allians för att försvara medlemsstaterna mot yttre angrepp var förlegat. Fienden, Sovjetunionen, fanns ju inte längre.

Därför fastslog Nato att man har rätt att genomföra militära aktioner också utanför alliansstaternas territorium. Det var denna nya strategi som sattes i verket när Nato bombade Jugoslavien.

Att bevara och stärka Nato var något USA arbetat för ända sedan Sovjet och det socialistiska blocket föll samman. I ett hemligstämplat strategidokument från Pentagon från 1992 sägs att Nato måste bevaras ”som det viktigaste verktyget för västvärldens försvar och säkerhet”. Där sägs också öppet att Nato är ett verktyg som ger USA inflytande över Europa.

Med facit i hand ser vi att Nato ökat i medlemsantal – från 16 stater 1992 till 28 2014. Till det kommer 22 medlemmar i Partnerskap för fred, ett av Nato lett samarbete.

Med tiden har Natos uppgifter ytterligare utvidgats. På dess toppmöte 2005, under George W Bushs krig mot terrorismen, fastslogs att Nato ska agera i förhållande till ”bräckliga och misslyckade stater” och ”exportera säkerhet”.

Vad det innebär bortom de vackra fraserna har vi tydligt fått se i både Afghanistan och Libyen. Wesley Clarks ord om att Natos krig handlar om ”våldsdiplomati” och om att påtvinga andra stater krigsalliansens ”politiska vilja” är fortfarande giltiga.