När fascisterna gick till angrepp i Odessa

Publicerad 8 oktober 2015
Det var fruktansvärda scener som utspelade sig vid Fackföreningens hus 2 maj 2014. De skyldiga går fria medan en del av dem som överlevde angreppet fortfarande sitter fängslade.
Det var fruktansvärda scener som utspelade sig vid Fackföreningens hus 2 maj 2014. De skyldiga går fria medan en del av dem som överlevde angreppet fortfarande sitter fängslade.

Massmordet vid Fackföreningarnas hus i Odessa 2 maj 2014 var en svår attack mot de demokratiska och öppna traditionerna i en stad där över hundra nationaliteter lever. Fascisternas massaker har radikalt förändrat stämningen i den ukrainska hamnstaden. Förr rådde total öppenhet, nu är många Odessabor rädda.
Mario Sousa, som rest mycket i Ukraina, har på plats i Odessa mött Ekaterina, en av dem som var med 2 maj. Hennes son var en de aktivister som sökte skydd i Fackföreningarnas hus när fascisterna gick till angrepp. Ekaterina ger ett skakande vittnesmål om en händelse som anhängarna av statskuppen talar tyst om.

Jag möter Ekaterina på ett kafé i stadsdelen Tajrova i Odessa. Hon är en av flera Odessabor som skriver och bloggar om statskuppen, fascismen och händelser och vardagsliv i Odessa.

Ekaterina var på plats under fascisternas attack 2 maj 2014 mot Fackföreningarnas hus då tiotals människor mördades och många fler blev allvarligt skadade.

Jag stämde träff med henne för att få höra hennes historia.

• Jag såg en video från 1 maj-demonstrationen i Odessa 2014. Jag tror att det var många fler som demonstrerade då jämfört med åren innan statskuppen.
– Ja, det är faktiskt sant. Vi var många fler än vanligt. Statskuppen i februari 2014 fick många att vakna. Jag tror att de ville visa på vilken sida de stod. Det var tusentals personer, många banderoller och röda fanor. Mycket god stämning.

– Ingen hade en tanke på att något våldsamt kunde inträffa i vår stad, familjer med barn deltog. Det var som en fest.

• Bara en dag senare, 2 maj, förändrades allt.
– 2 maj var en fredag, en klämdag. Många var lediga från arbetet, en del hade åkt till landet, andra till stränderna. Det var inte mycket folk i centrum. Aktivisterna mot statskuppen fanns som vanligt framför Fackföreningarnas hus vid Kulikovofältet. Men denna dag var de få, bara ett hundratal män, kvinnor och barn.

– Jag själv var hemma, följde nyheterna på radio, tv och internet. Man berättade att den ukrainska armén och nationalgardet bombade Slavjansk i Donetskområdet. Vi fick veta senare att de bombat bostäder, många civila dödades. Fruktansvärt.

– Plötsligt hörde jag att det var ett stort bråk i Odessas centrum. Många var inblandade, fascister, fotbollshuliganer, polisen och aktivister mot statskuppen. Jag blev mycket orolig. Min son kom då hem från arbetet, såg min oro och frågade vad som hänt. Jag berättade och han sa till mig att han skulle till Kulikovofältet. ”Jag måste dit och försvara vår stad, mamma, jag kan inte bara stanna hemma”, sa han.

• Tillhörde din son aktivisterna mot kuppen?
– Nej, min son var inte aktiv på det viset. Han stödde min inställning mot statskuppen men var sällan med på möten och demonstrationer. Jag blev mycket orolig när han gick till Kulikovofältet. Jag blev ännu mer orolig efter vad jag hörde på radion. Det talades om många skadade i Odessas centrum.

– Efter ett tag gick jag själv till Kulikovofältet och tog min lilla radio med mig. På långt håll såg jag svart rök från centrum och tänkte att detta kommer att sluta illa.

• Fick du kontakt med din son?
– Jag ringde men han svarade inte. Senare ringde han mig från en annan telefon, hans hade slutat fungera. ”Mamma, var är du? Kom inte hit”, sa han. Jag frågade var han var och fick svaret: ”Jag är på taket till Fackföreningarnas hus”.

– När jag närmade mig såg jag hundratals unga, mest män, som var mycket aggressiva. De slog med batonger på gatan och lyktstolpar. De skrek som galningar. Jag trodde att jag hade hamnat i helvetet. På marken kunde man se paketen med tabletter. Jag tror de var drogade. Jag tänkte att de kommit för att mörda.

– Jag såg min son på taket. Jag kände igen honom på hans orange tröja. Jag gick åt sidan för att tala i telefon med honom. Om fascisterna visste att jag var mamma till en som var på fackföreningshusets tak skulle de mörda mig.

• Hur reagerade du när du såg vad som var på gång?
– Jag var i chock. Men konstigt nog blev jag lugn. Allt var fruktansvärt. En kvinna som hade fått ryggen krossad av batonger skrek länge tills hon dog och tystnade. Omkring henne stod fascisterna och viftade med en ukrainsk flagga och var stolta.

• Vad hände inne i fackföreningshuset?
– Jag såg att det brann överallt, det var mycket rök. De som hade flytt in i huset började ta sig till fönstren och kliva ut på avsatserna. Det var över 15 meter till marken. En del ramlade ut från fönstren, en del blev säkert utkastade. De dog.

• Vad hände på taket?
– Min son berättade i telefon att de hade barrikaderat sig, fascisterna kunde inte komma dit. De såg när människorna föll mot marken. Från gatan sköt man med pistol och automatvapen mot huset och taket.

– Min son ringde mig för att säga adjö. Han sa till mig att han förstod att de alla skulle bli mördade. ”Mamma, jag ber om ursäkt om jag har varit en dålig son men jag älskar dig mycket”. Jag frågade om han tyckte att han gjort rätt val att komma hit. Han svarade att det var rätt och att han skulle göra det igen om det behövdes.

• Vad hände med de som stod i fönstren på det brinnande huset?
– Jag såg en äldre kvinna och en ung man som kom ut genom ett fönster och klev ut på avsatsen. Det var mycket intensiv rök och eld. Den unga mannen hjälpte kvinnan ut. De såg brännskadade ut båda två. Jag såg att mannen svimmade och föll ner till marken.

– Senare fick jag kontakt med kvinnan, Lena heter hon. Mannen var hennes 20-årige son, Vadim. Han var ungkommunist och vän till min son. Vadim överlevde fallet men fascisterna slog honom med påkar när han låg på marken. Lena såg allt utan att kunna göra något.

• Men polisen då? Lät de bara morden och mordbranden ske?
– Milisen gjorde inget. De såg allt på avstånd och gjorde inget. Vi vet nu att många ville ingripa, men de hade fått order att inget göra, att låta fascister och fotbollshuliganer agera fritt. Brandkåren kom först efter flera timmar. Fascisterna försökte då hindra brandkåren att hjälpa dem som fanns inne i huset.

– En av dem som kom ner med hjälp av brandkårens långa stege var Lena. När hon låg på britsen med allvarliga brännskador kom fascister med påkar för att slå henne. De stoppades av brandmännen. Fascisterna skrek åt Lena: ”Varför dog du inte, du skulle ha dött”. En kvinna gick fram för att hjälpa Lena. Fascisterna slog kvinnan hårt med påkar. Hon fick flera brutna revben, krossad ryggrad och är nu invalid för livet.

• Vad hände med din son och de andra påtaket?
– Där var kaos. Det var många människor på taket, flickor, pojkar och äldre människor. De såg allt som hände på marken, alla mord, all misshandel. Många grät och var i chock. Men fascisterna kunde inte ta sig till taket. Brandmännen försökte få dem att klättra ner på brandstegen, men de vägrade.

– När mörkret föll märkte jag att det fruktansvärda skrikandet börja avta. Tänk att de hade skrikit i timmar utan avbrott, ett fruktansvärt skrikande som gjorde oss skräckslagna.

• När försvann fascisterna från torget vid Fackföreningarnas hus?
– Vid klockan tio på kvällen samlades de i grupper och började gå mot centralstationen. Det är bara fem minuters gångväg. På centralen väntade tåget på dem. Allt var organiserat. Alla gav sig iväg.

– De lämnade många mördade människor efter sig. Fascisterna var från Charkov och Dnipropetrovsk. De kom till Odessa under förevändningen av en fotbollsmatch mot vår klubb, Svarta havet. Egentligen kom de hit för att mörda och göra slut på motståndet mot statskuppen.

• Hur kom de som var på taket ner till torget?
– Polisen gick upp och bad dem komma ner, sa att det nu var det fritt fram, att inget skulle hända. Efter ett tag öppnade de dörren från taket och gick ner till en bakdörr. Det var mycket mörkt. Min son säger att han räknade till minst 14 döda kamrater på väg ner. En polis sa till min son att många flera fanns i trappan ner och i källaren.

– På baksidan väntade flera polisbussar. Men bussarna blev attackerade av fascister som kastade molotov cocktails och stenar och gjorde hål i däcken så att bussarna inte kunde köra vidare. Fascisterna skrek åt en chaufför att de skulle leta efter honom och döda honom.

– Polisen försökte bara hålla fascisterna på avstånd. Alla de som var på taket fick tränga sig in i de polisbussar som var hela. De kördes till det centrala fängelset i Odessa. De andra aktivister som polisen redan hade kört från torget, över 100 personer, hade förts till ett fängelse utanför Odessa.

• Varför kördes de till fängelse och inte till sjukhuset eller polishuset?
– Vi trodde att de skulle dit för att skyddas från fascisterna. Men så var det inte. Alla aktivister blev istället åtalade för morden, misshandeln och skadegörelsen på Kulikovofältet och i Fackföreningarnas hus. De släpptes inte utan hölls kvar i fängelse i väntan på åtal och domar.

• Vad hände? Fick de sitta kvar i fängelset?
– När det dagen efter, den 3 maj, blev känt att aktivisterna hade satts i fängelse, samlades massvis av Odessabor utanför det centrala fängelset. Det skedde spontant. Demonstranterna blev fler och fler. De ställde krav på att alla skulle släppas fria. Demonstranterna stannade under natten. Den 4 maj var demonstrationen utanför fängelset enorm. En stormning var på gång. De skakade sönder den stora grinden vid huvudingången och började gå in på gården. Polischefen gav polisen order om att gå till angrepp mot folkmassan. Men demonstranterna sa till poliserna: ”2 maj var ni fega mot fascisterna som satte eld på vår stad, ska ni nu attackera dem som attackerades av fascisterna?” Poliserna vägrade lyda order.

– Efter det kom polischefen ut och lovade demonstranterna att alla fångar skulle släppas och sa att de inte behövde storma fängelset. Så blev det. Först släpptes fem, därefter ytterligare fem och sedan alla. Utanför fängelse blev det kramar och pussar, en folkfest. Att det regnade och stormade var det ingen som brydde sig om. Jag kramade min son länge, länge och pussade honom tusen gånger.

• Så alla aktivister blev till slut frisläppta?
– Nej, tyvärr inte. Bara de som satt i det centrala fängelset. Det var de som polisen inte kunnat köra till fängelset utanför Odessa på grund av bristen på transportfordon, de flesta av dem hade varit på taket i fackföreningshuset. De som togs till fängelset utanför Odessa blev aldrig fria, de sitter fortfarande där och väntar på åtal. Det har gått över ett år men inget händer.

• Hur gick det för dem som släppts fria?
– Dagen därpå fick polischefen sparken av Kievregeringen. De skickade en ny polischef till Odessa som började jaga alla fri-släppta. Den nye polischefen var en fascist som innan statskuppen var på Majdan i Kiev och då slogs mot polisen. Han sa att alla borde vara döda.

– Vi blev alla mycket rädda. Min son flyttade till vänner, jag och min man lämnade lägenheten och flyttade. Folk gömde sig, åkte till släktingar. Vi bytte telefoner, e-postadresser. Det var som under Andra världskriget när Odessaborna gömde judar undan nazisterna. Mina vänner och släktingar som hjälpte oss var mycket rädda, men de gjorde det ändå.

– Det ryktas att fascisterna har hittat och mördat sexton av de som släpptes fria, men jag vet inte om det är sant.

• Fortsätter fascisterna att göra vad de vill i Odessa?
– Tyvärr är det så. Tänk att de gick till kyrkogården och satte eld på graven för de som mördades 2 maj i fackföreningshuset. Vem gör något sådant? Bara sjuka människor, drogade, kriminella…

• Det är fruktansvärda händelser som ni varit med om. Har ni kommit över det?
– Min son säger att han ibland känner det som att han är död. Jag själv har fruktansvärd huvudvärk och mardrömmar. Ser allt igen, gång på gång. Det är samma sak för andra som var med 2 maj.

– Jag har kontakt med Lena. Hon är fortfarande svårt skadad. Hon vågar inte gå till läkare, hon vårdar sig själv och lever gömd. Detsamma gör alla andra. Att gå till läkaren är att ge fascisterna en möjlighet att hitta dig.

• Hur lever du och din familj nu?
– Efter flera månader började vi åter bo i vår lägenhet. Vi är försiktiga. Även våra grannar är på sin vakt och beredda att varna oss om något händer. En del av de som var med 2 maj har flytt till Ryssland eller Donetsk. Det sägs att 2000 har flytt, många intellektuella, författare, journalister.

• Hur ser du på framtiden?
– Vi ska ta tillbaks vår stad från fascisterna, vårt vackra Odessa, en miljonstad med hundra nationaliteter som tillhör oss alla.