Illusioner om EU i det grekiska valet
Valet i Grekland blev i mångt och mycket ett tvåpartival, där konservativa Ny demokrati och vänsterkoalitionen Syriza kämpade om att bli största parti, vilket ger 50 bonusmandat. Det var en av flera faktorer som slog hårt mot Greklands kommunistiska parti (KKE).
Parlamentsvalet resulterade i en knapp seger för Ny Demokrati med 29,7 procent av rösterna, medan den så kallade radikala vänsterkoalitionen Syriza blev näst störst med 26,9 procent. Det är en uppgång med 17 procent jämfört med valet maj.
Syriza har i krisens spår gått fram genom sin kritik av de olika låne- och avbetalningsuppgörelser, som tidigare regeringar administrerat på order från den så kallade trojkan, EU, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden.
Syrizas väg från ett litet parti till att nästan bli största enskilda parti belyser två tendenser i Grekland. Dels ett folkligt motstånd mot de olika krispaketen och de omfattande nedskärningarna. Dels att det grekerna inte vill lämna vare sig euron eller EU. Tillsammans med ett utbrett missnöje med de två korrumperade tidigare maktpartierna, socialdemokratiska Pasok och Ny Demokrati, är det just kritiken mot nedskärningspaketen utan att bryta med EU eller dess tyskanpassade politik som gett Syrizas valframgångar.
Valrörelsen kom dessutom att utvecklas så att de i opinionsmätningarna två största parterna tävlade om de 50 extra mandat som går till största enskilda parti. Det är ett system som ur demokratisk synvinkel är fullständigt felaktig. Det syftar till, som det heter, att kunna bilda stabila majoriteter. Men bonusmandaten har även det långsiktiga mål att skapa ett tvåpartisystem av amerikansk modell där alla viktiga politiska skiljelinjer suddas ut i borgerlighetens intresse.
Fokuseringen på de två största partierna drabbade Greklands kommunistiska parti (KKE) hårt, som troligen förlorade många av sina väljare till Syriza, eller så avstod de att rösta. KKE som i maj fick nästan 8,5 procent fick se sin röstandel krympa till nästan hälften, 4,5 procent. Det är på samma nivå resultatet i valet 1993.
KKE har under senare år bit för bit stärkt sin parlamentariska position, men insåg denna gång att partiet stod inför sin svåraste valrörelse någonsin. Dels hade kommunisterna att arbeta mot den hotkampanj som kom från Ny Demokrati och backades upp av Bryssel. Denna ”upplyste” om vilket elände som kommer drabba Grekland ifall de olika uppgörelserna inte godkändes och som i buskagitationen kom att heta ”Europa eller Afrika”.
Den andra faktorn att kämpa mot var Syriza och dess illusionspolitik, som i ord kritiserade nedskärningspolitiken men samtidigt var för både euron och EU.
KKE:s linje om ett självständigt antimonopolistiskt Grekland hade svårt att vinna gehör med tanke på landets geografiska läge och uppbindningen i alla västliga strukturer. Ett antimonopolistiskt Grekland omgivet av reaktionära vasallstater under Washingtons och Bryssels ledning och utan någon strategisk allierad skulle snabbt krossas av omgivningen och de lokala högerkrafterna.
Ett land som Vitryssland kan föra en annan politisk och ekonomisk linje än vad som påbjuds av västvärldens eliter tack vare relationerna med Ryska Federationen, som inte vill ha ytterligare en västlig vasallstat vid dess gränser.
Likaså kan en del länder i Latinamerika utnyttja relationerna med Venezuela och den allmänna oberoende-trenden i Latinamerika, för att iföra en annan ekonomisk och social politik än vad som påbjuds av Washington. Här talar vi inte om socialism, men om en ekonomisk och social politik som till delar går utanför de ramar som västvärlden satt upp.
Grekland ligger visserligen i Europas geografiska periferi, men landet är en del av reaktionens Europa där minsta antydan till neutralitet eller annan ekonomisk politik än vad som bestämts av de imperialistiska borgarklasserna, skulle krossas med järnhand av EU och Nato och med stöd av den lokala borgarklassen.
Det forna Jugoslaviens uppbrytande och kolonisering är en varning till alla som försöker sig på alliansfrihet och någon så kallad mittenväg i världspolitiken.
Rent matematiskt kommer det att finnas majoritet i grekiska parlamentet för att de rent EU-vänliga partierna ska kunna bilda regering. Men ett rent EU-nedskärnings-vänligt styre är politiskt svår att genomföra. Dels för att en sådan regering baserar sig på de 50 extramandaten, och dels för att socialdemokratiska Pasok är rädda för att tappa än mer väljare.
De borgerliga väljare som traditionellt röstar på Ny Demokrati drabbas inte i lika hög grad av nedskärningspaketen som Pasoks traditionella väljarbas.
En talesman för Pasok sade sig på söndagskvällen att det inte kommer att sätta sig i en ny koalitionsregering utan att Syriza är med i den. Pasok föreslog en nationell enhetsregering av de fyra största partierna, inkluderande Demokratiska Vänstern, som är en högerutbrytning ur Syriza.
Men redan dagen därpå kom de första indikationerna på att Pasok ändå går in i en koalition med Ny demokrati med hopp om att ett inträde i regeringen och ett ansvarstagande i denna svåra situation ska stärka det tillbakapressade partiet.
Misslyckas regeringsbildningen kommer det att utlysas ett tredje val, och det skulle öka sannolikheten att Grekland utesluts ur Eurozonen. Det var just hotelserna om att utesluta Grekland som mobiliserade extra väljare till Ny Demokrati.
Men att utesluta Grekland har även det sina politiska risker då hela den politiska överideologi för den allmänna europeiska opinionen som säger att EU, och för den delen Nato, är ett evigt växande harmoniskt fredsprojekt till folkens bästa. Ett uteslutande skulle ge hela den borgerliga ”Europatanken” en ordentlig törn. Samtidigt som Tyskland strävar efter intakta och utökade exportmarknader, vilket euron är ett viktigt verktyg för att uppnå.