Byggnadsarbetare i England: ”De vill lägga allt på oss som arbetar”

Publicerad 6 juli 2017
”Av någon anledning ser du aldrig armerare klättra upp ett pinnhål och bli bas. Det är som att det är lite finare att vara snickare till  exempel”, säger Peter Pious.
”Av någon anledning ser du aldrig armerare klättra upp ett pinnhål och bli bas. Det är som att det är lite finare att vara snickare till exempel”, säger Peter Pious.

– Jag har röstat en gång och det var för att lämna EU, säger Peter Pious med ett stort leende. Proletären träffar honom på ett bygge i West Bromwich, där han ser till att armeringsjärnen ligger på rätt plats när betongbilen kommer.

Bilder

”Vi har alltid sagt att vi får betala för att jobba men det blir värre och värre.”

– Jag brukar inte använda den här grejen, mumlar Manuel Bueno medan han försöker knappa in rätt adress i gps-läsaren han plockat fram ur handskfacket.

Det är inte svårt att tro honom. Men till hans försvar ska sägas att databasen i läsaren inte verkar särskilt detaljerad. Några fruktlösa försök senare åker den tillbaka in i handskfacket och vi tar hjälp av den analoga kartboken över West Midlands istället.

Vi är på väg från Birmingham till en byggarbetsplats i West Bromwich, den största staden i kommunen Sandwell. Manuel Bueno jobbar på Sandwells stadskontor som byggnadsingenjör.

– De har skurit ner så vi är färre nu, men vi är ett team med bland annat arkitekter, stadsplanerare och ingenjörer. Mitt jobb är ungefär att se till att byggnaderna de ritar faktiskt kan stå upp.

Proletären fick kontakt med Manuel Bueno genom Trade Unionists Against the EU och genom sitt jobb kan han ta med oss in på en av stadskontorets arbetsplatser, nästa år ska det finnas ett äldreboende på adressen som inte gick att hitta i gps-läsaren.

Det är dagen efter parlamentsvalet i Storbritannien och den engelska sommaren är lika pålitlig som opinionsundersökningarna numera. Manuel Bueno bryr sig inte ens om att slå av de gnisslande vindrutetorkarna när det slutar regna någon minut, snart nog kommer de till användning igen.

Han är glad över de konservativas tillbakagång och Labours och Jeremy Corbyns framgångar i valet.

– Det är ett kvitto på att det finns en stor bas för arbetarpolitiken i Labours valmanifest. Och partierna som förordade en ny folkomröstning och att stanna i EU har gått bakåt. Inte minst Scottish National Partys ras visar att många i Skottland inte vill skilja sig från Storbritannien för att stanna i EU.

Manuel Bueno bor i och håller på Wolverhampton, som ligger ytterligare en mil åt nordväst till, men det är när vi åker förbi West Bromwichs klassiska hemmaarena the Hawthorns som det faktiskt slutar regna, och vi kan snart promenera den sista biten i strålande solsken.

På platskontoret får vi låna stålhätteförsedda skor, hjälm och reflexväst av den vikarierande platschefen Derek Kirwan som är ansvarig för säkerheten. Ingen får vistas på bygget utan den grundläggande skyddsutrustningen.

Derek Kirwan visar oss entusiastiskt runt. På den röriga tomten ska sammanlagt 94 lägenheter för äldre stå klara om ett antal månader.

Några husgrunder är redan färdiga men det är fortfarande övervägande anläggare och grävmaskinister som är runt och jobbar. Det grävs för el- och vattenledningar och mellan två av de framtida husen har det grävts en pool som kan ta hand om resultatet av klimatförändringarna. Efter de senaste årens översvämningar i England vill ingenjörerna inte lita på det vanliga avloppsnätet för att ta emot vattenmassorna från ihållande skyfall.

På rundvandringen är Derek Kirwan extra noga med att visa upp byggteknik som är obligatorisk för att lägenheterna ska bli godkända att bo i, som att det måste läggas ett membran under husen som skyddar mot gaser som kan finnas i marken.

Derek Kirwan och Manuel Bueno är överens om att säkerhetskraven på bostäder blivit mycket bättre i England de senaste decennierna. Den fruktansvärda branden i London några dagar senare blir en rå påminnelse om att det i praktiken ändå är hyresgästernas klasstillhörighet som avgör hur noga lagarna efterlevs.

Yrkestitlarna är lite annorlunda och i vissa fall mer specialiserade i England än i Sverige. Derek Kirwan pekar på en påbörjad vägg, där det är murat först med isoleringsblock i källaren och sedan några få skift tegel, och berättar att de som gjort det jobbet bara murar upp till marknivå. De är murare, men har en annan titel – substructure bricklayers – än de som anlitas för att komma och göra finliret högre upp, som ska se snyggt ut också.

När vi går vidare stöter vi ihop med en annan specialist. Peter Pious är armerare – steel fixer – och har som jobb att klippa, bocka, naja ihop och lägga ut armeringsjärnen där det ska gjutas.

Det är hans sista dag på det här bygget innan han ska tillbaka ut och jobba för sin vanliga arbetsgivare National Grid, bolaget som sköter el- och gasnätet i England och Wales.

– Jag bor precis runt hörnet så det har varit perfekt här, annars är det alltid resor och hotellrum för mig.

Han berättar att lönen de senaste åren har varit bra, på grund av byggkonjunkturen och att kunniga armerare blivit ett bristyrke.

– Nu för tiden ringer de och frågar vad man vill ha i lön. Så var det inte förr men de skriker efter oss idag.

Inflödet av billig arbetskraft från Polen och andra östländer i EU påverkar inte efterfrågan på erfarna och yrkeskunniga arbetare som han själv, inte med den byggboom som råder, menar Peter Pions.

– Jag är den enda här som kan läsa ritningar, säger han och slår ut med armarna. Det kommer folk från alla möjliga länder och jobbar. De är flitiga och jobbar hårt men ger du dem en ritning vet de inte vad de ska göra med den.

På byggena i England finns precis som i Sverige nuförtiden en kedja av underleverantörer. Derek Kirwan säger att det är omöjligt att veta vad firmornas utländska arbetare i slutändan får ut för lön och att det inte är någon hemlighet att många utländska byggnadsarbetare i England jobbar för bråkdelen av vad en brittisk arbetare tjänar. Men de senaste tre åren har efterfrågan på arbetskraft varit så hög att problemet varit mindre, menar både han och Peter Pious.

Peter Pious lärde sig sitt yrke på gammaldags vis, han gick bredvid en gubbe som lärde upp honom. Nu finns det inget lärlingssystem för armerare i England längre, berättar han.

– Jag hade gärna själv haft en lärling men firmorna tänker för kortsiktigt. När de betalar mig för att jobba vill de inte att en del av min tid ska gå åt till att lära upp någon annan.

Det visar sig att Derek Kirwan och Peter Pious har liknande erfarenheter av lärlingssystemet från några decennier tillbaka i tiden. Halvt nostalgiskt och halvt bittert berättar de i mun på varandra om två tunga år, då de förväntades jobba lika hårt som de fullbetalda men för bara 25 pund i veckan. Som en haltande jämförelse kommer Peter Pious ha 220 pund om dagen när han går tillbaka till National Grid nästa vecka.

– Och 15 av de 25 fick jag ge till morsan i hyra! utbrister Derek Kirwan.

– Jag med! skrattar Peter Pious. Så var det, det gällde att hålla ut i två år.

De tycker båda att det är ett problem att för få unga i England idag vill jobba i byggbranschen, men lägger inte skulden på ungdomarna själva.

– Men en tredjedel av de som faktiskt börjar på en yrkesutbildning hoppar av och står hellre inne på en fabrik än är ute och sliter hela dagarna i vårt regniga brittiska väder, säger Derek Kirwan. Det borde satsas mer på att få ungdomar att vilja bli byggnadsarbetare.

Även om Peter Pious lön har mångdubblats sedan han var lärling är det inte några lättförtjänta pengar. Arbetet tar på kroppen.

– Vi går dubbelvikta mest hela tiden så ryggen går sönder på många. Men min fru är massör och har visat mig övningar som jag försöker göra, säger Peter Pious som ser ut att vara i bra form för sina nyss fyllda 50 år.

Manuel Bueno påpekar att armeringsjärnen oftast kommer färdigfabricerade nuförtiden till större byggen, vilket gör arbetet lättare och säkrare än när allt gjordes på plats. Att säkerheten inne på arbetsplatserna har blivit mycket bättre överlag är alla tre överens om. Men olyckor händer. Peter Pious berättar om en ung kille han jobbade med på National Grid förra året.

– Han hade bråttom när han var klar för dagen och tog en genväg, ville komma till omklädningsrummet fort. Han kom för nära en högspänningsledning och förvandlades till en bit kol på nolltid.

Britterna har sedan slutet av 1970-talet matats av politiker och press med nyliberal propaganda, klarast uttryckt i Margaret Thatchers iskalla, ”det finns inget samhälle, det finns bara individer”. Politiken har varit därefter, oavsett om premiärministern hetat Thatcher, Blair eller Brown i efternamn. Nu berättar Peter Pious om nyliberalismens senaste intrång i arbetslivet.

– Försäkringarna på arbetsplatserna har alltid arbetsgivaren stått för tidigare, men nu har vi fått börja betala våra egna försäkringar. Vi har alltid sagt att vi får betala för att jobba, men det blir värre och värre. De vill lägga över allt på oss som arbetar.

• Det var val igår, röstade du?
– Nej, säger Peter Pious med ett stort leende. Jag har röstat en gång och det var för att lämna EU. De flesta i min familj gjorde likadant och som du kan se på min hudfärg hade det knappast med någon rasism att göra.
Det viktigaste för Peter Pious var självbestämmandet, valet hade inte så mycket med arbetskraftsinvandringen att göra. Han gillar inte att höjdare i Bryssel som ingen valt ska bestämma över politiken i England, säger han.

– Här kan vi åtminstone själva välja och avsätta våra egna politiker.

• Varför röstade du inte igår då?
– För de är alla likadana nu för tiden, det finns inget riktigt val att göra längre. Labour är inte vad de var. När jag växte upp var arbetare stolta över att vara Labour men idag… Sedan Tony Blair och hans New Labour har de blivit mer som de konservativa.

Manuel Bueno, som själv hade en skylt med ”Vote Labour” i sin trädgård, undrar om Peter Pious inte tyckte att Labours valmanifest var bra.

– Jo, det här manifestet var bra. Men jag vet inte… Vet du vad, om Trump hade kommit här och sjungit samma sång som han sjöng i USA hade jag röstat på honom. Det är svårt att förklara. Jag är medveten om att det han säger är fel men vi vill ha något nytt, riktig förändring. Inte bara prat.

Jeremy Corbyn säger en del bra saker men är svår att relatera till för arbetare, menar Peter Pions.

• Trump är knappast någon arbetare heller.
– Jag vet! skrattar han. Men vad han sa var så totalt annorlunda från normen och jag gillade det. Men han sa också att han inte skulle gå i krig och så skickar han missiler in i Syrien. Så han är själv likadan. Så tills det finns någon… Jag vet inte, mina barn pratar om att vi alla kan regera oss själva, hade inte det varit bra? Jag gillar hur det låter.

Från höjderna av sina barns anarkistiska idéer är Peter Pious på en sekund åter tillbaka nere på jorden, tar upp tången ur bältet och böjer sig på nytt över armeringsjärnen.

– Men vi blir tillsagda vad vi ska göra och så länge där finns en belöning i slutet av veckan kommer vi att fortsätta göra det.