Brittiska läkare strejkar – Viktig strid för arbetsvillkor

Man började på 1980-talet med den brittiska sjukvårdens lägst rankade arbetare: städerskor och vaktmästare. Sedan fortsatte man med undersköterskor och sjuksköterskor. Löner skulle sänkas, yrkena ”effektiviseras” – det vill säga folk skulle sägas upp och kronisk underbemanning införas – och framför allt skulle det privatiseras och läggas ut på entreprenad.

Efter långa strider och nederlag och reträtter för arbetarklassen har turen nu kommit till den brittiska sjukvårdens underläkare. Regeringen vill göra om lönesystemet med följden att läkarna kommer att få längre arbetsdagar och sänkt lön. I vissa fall beräknas lönesänkningarna uppgå till en tredjedel av den nuvarande lönen.

Förutom att spara pengar är syftet att försämra den goda, allmänna och kostnadsfria vård som brittiska invånare erhåller med det långsiktiga och stundom uttalade men oftast outtalade målet att avskaffa den allmänna sjukvården till förmån för privata initiativ.

När städerskor och sjuksköterskor under tidigare decennier attackerades av regeringen reagerade få inom läkarkåren. Man blundade och lät sina underställda arbetskamraters villkor försämras. Det är då positivt att underläkarna, som svarat på attacker mot sina egna arbetsvillkor, får stöd av städerskor, sköterskor och den engelska arbetarklassen i sin helhet.

Ställda inför den regeringen Camerons förslag röstade 99,4 procent av underläkarna i England för allmän strejk – ett historiskt beslut. Av 53000 underläkare plockades 32000 ut i två 24-timmarsstrejker 12-13 januari och 10-11 februari.

Runt om i England håller underläkarna politiska möten, organiserar sig och sprider information om sin kamp för sina arbetsvillkor och till försvar för den allmänna sjukvård som britterna kämpade för, och slutligen erövrade, 1946.

Mot sig har läkarna ett samlat etablissemang med regeringen, de statliga tv- och radiokanalerna och den brittiska tabloidpressen. Bakom sig har de större delen av allmänheten.

Aktivt i protesterna mot regeringens attacker har det brittiska kommunistpartiet varit. Ranjeet Brar, kommunist och kirurg, tror att strejkens resultat beror på hur militant den i allmänhet konservativa läkarkåren visar sig vara i försvaret av sina arbetsvillkor.

Kommunisterna gör sitt bästa för att elda på läkarnas kämpaglöd och menar att den verkliga frågan inte är huruvida läkarna lyckas försvara sina löner eller ej. Resultatet kommer bli en kompromiss till fördel för den ena eller den andra parten, och båda kommer utropa sej till segrare.

Den verkliga frågan är hur många läkare som genom kampen får upp ögonen för sin egen kamps samband med arbetarklassens kamp. Hur många läkare kommer, när striden lagt sig, ha blivit på det klara med att attackerna på underläkarnas löner är en del i attacken på den allmänna välfärden och att det enbart är ett kollektivt agerande som kan försvara den?

Hittills har läkarna agerat föredömligt, till den grad att man önskar att svenska yrkesgrupper hade underläkarnas militans.

Kanske saknar engelska läkare det ombudsmannatänkande som så ofta lamslår den svenska arbetarklassen. Och visst förstår läkarna faran i att släppa in profittänkandet i sjukvården.

Vid ett tillfälle, ett större protestmöte i centrala London, uppstod en dispyt mellan ett par läkare. Den ena försökte få kommunisterna att plocka ner sina röda fanor med hammaren och skäran medan den andre försvarade kommunisternas självklara närvaro med orden: ”Hörrudu, vore det inte för Sovjetunionen hade vi inte haft någon allmän sjukvård i det här landet alls!”

Magnus Hedman

London, Storbritannien