Klassamarbetets kapitulation

Hur kommer det sig att den ”vänsterradikala” Syriza-regeringen tvingats till ett så förnedrande nederlag? Varför lyckades inte den tidigare grekiska finansministern och ”rockstjärneekonomen” Yanis Varoufakis övertala EU-topparna om åtstramningarnas kontraproduktiva verkan trots att borgerliga ekonomer världen över tycks vara överens med honom om just detta?

Svaret står delvis att finna i en intervju med Yanis Varoufakis publicerad i tidskriften New Statesman. Där berättar han att han förberett sig mycket noga inför förhandlingarna med grundliga logiska argument. Men han möttes av total likgiltighet.

Inga motargument, inga svar. Ingen ville diskutera ekonomi med Varoufakis.

EU:s krav handlade nämligen aldrig om vad som är ekonomiskt nödvändigt eller förnuftigt, ens ur marknadsmässig liberal synvinkel. Det handlade om politik och klassintressen.

EU är skapat av och för storföretagen och bankerna. Genom medlemsstaternas ekonomiska och politiska samarbete ska storföretagen och finanskapitalet stärkas, arbetarklassen pressas tillbaka och möjligheterna för folkligt inflytande eller självständig politik minimeras.

Visst fanns det bland EU-staterna en rädsla för ett grekiskt utträde och visst var de olika EU-långivarna inte helt överens om kraven på Grekland. Men euroländerna var politiskt överens om målsättningen att krossa Grekland.

Syrizas kapitulation är en klassamarbetets kapitulation och en kapitulation för linjen att det går att förändra EU inifrån. I en intervju för Kajsa Ekis Ekman och Dagens ETC tidigare i våras förklarade Alexis Tsipras att de visst vill avskaffa kapitalismen, men ”först måste vi komma över krisen, få förtroende på marknaderna och få budgetbalans”.

Men klassamarbetets dörr är stängd. Det går inte att samarbeta med någon som varken vill eller behöver samarbeta. Det går inte att övertyga finanskapitalisterna att inte vara finanskapitalister.

Inte bara Syrizas ledning, utan även en majoritet av det grekiska folket är för EU. Bakom denna till synes motsägelsefulla opinion finns historiska faktorer, som viljan att vara en del av Europa efter att tidigare ha varit en del av den turkiska stormakten Osmanska riket, men också pragmatiska som att ett utträde ur EU troligtvis skulle inneburit än mer kaos och kraftiga försämringar.

Samtidigt hade ett utträde ur EU kunnat flytta fram positionerna för arbetarklassen och sätta ännu en spik i den nyliberala EU-kistan. Nu blev det istället EU som satte en spik i den grekiska demokratins kista.