Vem hotar egentligen ”världsfreden”?

Publicerad 5 september 2017
Vem hotar vem?
Vem hotar vem?

Nordkoreas tester av missiler och nu senast en vätebomb framställs i media som allvarliga hot mot omvärlden. Men Nordkorea vill inte ha krig – bara slippa samma öde som Irak och Libyen.

Bilder
  • Kim Jong Un inspekterar vätebomben.

Bara i år har USA testat två interkontinentala missiler kapabla att med kärnvapen slå till var som helst, när som helst, på jorden.

Krigsretoriken kring Koreahalvön har skruvats upp rejält de senaste veckorna. Nordkorea sände nyligen en testrobot i bana över Japan, som sedan slog ned i Stilla Havet. Bara en vecka senare meddelade nordkoreansk media att landet för första gången genomfört ett lyckat test av en vätebomb.

FN:s säkerhetsråd har fördömt testerna och USA hotar med ett ”militärt svar”. Sveriges utrikesminister Margot Wallström fördömer testerna som ett ”hot mot världsfreden”.

För Nordkorea väntar nu troligtvis hårdare sanktioner och utfrysning. Så vad har Nordkorea att vinna på militär upptrappning och kärnvapentester?

Svaret får vi för en gångs skull i Aftonbladet under den talande rubriken ”För sent att agera militärt mot Nordkorea”.

”Att agera militärt mot Nordkorea hade funkat för tio år sen. Nu har de kapacitet att slå tillbaka”, konstaterar Niklas Swanström, chef för Institutet för säkerhets- och utrikespolitik, i artikeln.

Så enkelt är det. I en värld där USA gett sig själva rätten att bomba och anfalla andra länder ser Nordkorea ingen annan utväg att freda sig mot invasionsförsök än att se till att ha tillräckligt avskräckande vapen.

Knappast någon seriös bedömare tror att Nordkorea kommer att använda sina framtagna vapen för att anfalla vare sig Sydkorea, USA eller något annat land. Något sådant vore självmord och slutet för den nordkoreanska staten.

Det krävs knappast någon militärstrategisk expertis för att förstå logiken bakom Nordkoreas kärnvapenprogram. Målet är att göra ett anfall på Nordkorea så kostsamt att det militära alternativet för USA ska vara helt uteslutet.

Att Nordkorea upplever USA som ett hot
är heller inte särskilt svårt att förstå. USA har fortfarande 30.000 soldater i Sydkorea sedan Koreakriget, då Nordkorea i princip jämnades med marken av amerikanska bombplan.

Varje år iscensätter USA, tillsammans med Sydkorea, jättelika övningar på Koreahalvön där bombplan bland annat övar så kallade ”halshuggningsoperationer” mot det nordkoreanska ledarskapet. Just en sådan övning under namnet Ulchi-Freedom Guardian föregick Nordkoreas test av missilen över Japan.

Bara i år har USA testat två interkontinentala missiler kapabla att med kärnvapen slå till mot vilken stad som helst, när som helst, på jorden. USA har en kärnvapenarsenal bestående av 6800 kärnstridsspetsar och är det enda landet som använt dem i krig.

Så sent som i våras sände USA 59 tomahawkmissiler mot en syrisk flygbas och några veckor senare fälldes ”alla bombers moder” över Afghanistan.

USA har de senaste decennierna invaderat och bombat en lång rad länder – samt finansierat och stött väpnade grupper och statskupper.

De mest uppenbara exemplen är Irak och Libyen. Anfallen, och det kaos som följt i dessa länder, ger en fingervisning om vad Nordkorea, och det koreanska folket, skulle ha att vänta.

Dessa två exempel pekades förra veckan ut av Sveriges Radios Kinakorrespondent David Carlqvist i Ekot som orsaker till att Nordkorea vägrar att ge upp sitt kärnvapenprogram:

”Landets ledarskap har sett vad som hänt med andra ledare […] som Saddam Hussein och Muammar Gadaffi. Båda ledarna gjorde försök att skaffa kärnvapen. Båda ledarna förmåddes att ge upp dessa försök. Och båda ledarnas regimer bringades sedermera ner av amerikansk militärmakt.”

Den ”världsfred” Margot Wallström menar är hotad finns med andra ord inte. USA har redan slagit den sönder och samman, och därtill spottat och trampat på den.

Visst spelar Nordkorea ett farligt spel. En liten missbedömning, ett drag från fienden som feltolkas, skulle kunna få ödesdigra konsekvenser.

Men en lösning på den snart 70-åriga konflikten på Koreahalvön måste bygga på förhandling och dialog – just det som Nordkorea hoppas tvinga fram med sina kärnvapen.

Och visst finns det lösningar. Ryssland och Kina har gemensamt lagt fram ett förslag om ”dubbel frysning”, att Nordkorea fryser sitt kärnvapenprogram mot att USA fryser sina militära åtgärder i regionen, däribland krigsövningarna i Sydkorea.

Nordkorea ställde sig så sent som i juni positiv till en sådan överenskommelse, vilket bland annat rapporterades i sydkoreansk media. Men USA har avvisat alla förslag på eftergifter.

För oss som vill ha nedrustning, fred och en kärnvapenfri värld är det svårt att glädjas åt fler massförstörelsevapen. Men så länge USA tar sig rätten att bomba andra länder sönder och samman tycks länder som Nordkorea inte ha särskilt många val.