Proletären i Nordkorea 2: Bilköer, skyskrapor och välfärd i Pyongyang

Publicerad 18 augusti 2017
Ryomyong-kvarteret, med sin futuristiska byggnadsstil, är en av flera nybyggda stadsdelar i Pyongyang som vittnar om ekonomisk utveckling.
Ryomyong-kvarteret, med sin futuristiska byggnadsstil, är en av flera nybyggda stadsdelar i Pyongyang som vittnar om ekonomisk utveckling.

Det pågår en byggboom i Nordkorea. Nybyggda sjukhus, nöjesanläggningar och jättelika bostadshus trotsar bilden av ett Nordkorea inför en ekonomisk kollaps. I Pyongyang möts Proletären av ledarkult – men också av en välfärd som de flesta andra fattiga länder bara kan drömma om.

Bilder
  • Pyongyangbor äter glass i solen.
Fakta och bakgrund
Välfärd trots fattigdom
  • Landet har en socialistisk planekonomi med vissa marknadsekonomiska inslag.
  • Alla medborgare garanteras enligt lagen fri sjukvård, fri utbildning, kostnadsfritt boende och en viss mängd basvaror gratis.
  • De sociala framstegen erkänns av FN:s utvecklingsprogram (UNDP), som dock konstaterar att 1990-talets kris med naturkatastrofer och utebliven handel ledde till att levnadsstandarden sjönk kraftigt.
  • Landets högst beslutande organ, Högsta folkförsamlingen, utses genom allmänna val. Enligt kritiker har valen enbart en symbolisk roll.
  • Det styrande partiet, Koreas arbetarparti, kallar sig inte marxistiskt eller kommunistiskt utan anser sig ha en egen ideologi, kimilsungism-kimjongilism.
  • Ideologin bygger på landets egen filosofi, Juche, där människan och människans idéer ses som det primära. Enligt kimilsungism-kimjongilismen är militären den viktigaste kraften i samhället och den högste ledaren landets ”hjärna”.
Ett land präglat av sin historia
  • 1392-1897 var halvön ett isolationistiskt feodalt kungarike under Joseondynastin.
  • Efter en kort tid som Kejsardömet Korea ockuperades halvön 1905 av Japan.
  • 1945 befriades landet av kommunister och nationalister med hjälp av Sovjetunionen. Södra Korea ockuperades av USA som stödde upprättandet av en högerdiktatur. Efter provokationer från båda sidor utbröt Koreakriget 1950. Ett vapenstillestånd slöts 1953 men formellt sett är Nord- och  Sydkorea ännu i krig.
Därför besöker Proletären Nordkorea

Nordkorea är världens mest demoniserade land. Det finns inget land som utmålas som så skräckinjagande och samtidigt så löjeväckande.
I Proletärens artikelserie försöker vi se bortom propagandan. Vi träffar fabriksarbetare, bönder, militärer, studenter, professorer och politiker. Vi besöker nybyggda sjukhus och bostadskomplex. Vi pratar med präster och partirepresentanter.
I media sprids många myter om Nordkorea som är lätta att motbevisa. Men samtidigt finns det inslag i det nordkoreanska samhället som är fullständigt främmande ur ett svenskt kommunistiskt perspektiv.
Det i grunden socialistiska landet styrs av ett parti som varken säger sig vara kommunistiskt eller marxistiskt. Istället har nordkoreanerna skapat sin egen ideologi, med personkult och militären i centrum. Alla invånare garanteras visserligen arbete, bostad, sjukvård och utbildning men det eviga krigstillståndet har satt demokratin och arbetarinflytandet på undantagstillstånd. Det är en stat som kräver sina medborgares fullständiga lojalitet för att försvara det man anser vara det allra mest värdefulla – självständigheten.
Det nordkoreanska samhället har på ett brutalt sätt formats av sin historia av enväldig feodalism, japansk ockupation, USA-imperialismens bombkrig och ständiga krigshot. Krigshot som lett till att Nordkorea ansett sig behöva kärnvapen som garant för fred.
Bortom myter och propaganda försöker Proletären, till skillnad från all annan media, förstå det demoniserade Nordkorea.

– Ni är modiga som vågar åka hit, säger Hwang Jong Hun och ler brett.

Med skämt och galghumor svarar Hwang Jong Hun på Proletärens alla frågor om det nordkoreanska samhället. Han är medlem i Koreanska Arbetarpartiet, det styrande partiet i Nordkorea, och guide på resan i Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea som landet egentligen heter.

Kanske skämtar Hwang den här gången. För det är svårt att märka någon särskild oro för krig i huvudstaden Pyongyang.

Visst är där soldater på gatorna. De spatserar ledigt runt, utan några synliga vapen. Många verkar vara på permission. Andra är inkallade för att hjälpa till vid något av de många pågående byggena i staden.

Det som istället överraskar en förstagångsbesökare som anländer till Pyongyang 2017 är – förutom de rena gatorna, prydligheten och avsaknaden av reklam – de nybyggda skyskraporna, den förvånansvärt täta trafiken och den sprudlande aktivitet som syns överallt. Det är 25 grader varmt, skinande sol och fler glassätande barn än marscherande soldater på gatorna. Och krigshotet känns plötsligt väldigt avlägset.

Ett enormt öga stirrar ner på oss. Ögat är egentligen ett fönster med en målad pupill i och fönstret sitter på Ryugyongs ögonsjukhus.

Kim Un Ae, läkare och ansvarig för sjukhusets externa kommunikation, hälsar artigt. Hon berättar att sjukhuset tar emot patienter från hela landet. På bottenvåningen finns en drop in-mottagning och en butik som säljer glasögon och andra hjälpmedel för synskadade.

Med stolthet berättar Kim Un Ae att Kim Jong Un besökt kliniken två gånger under bygget innan det stod färdigt 2016.

– Det var vår högste ledare kamrat Kim Jong Un som föreslog att vi skulle måla en pupill i ögat för att få det att se mer levande ut!

”Vägledning på plats” kallas det. Det ingår i den högste ledarens uppdrag att besöka så många arbetsplatser, byggen och andra faciliteter så ofta som möjligt för att få träffa arbetare och komma med förslag på förbättringar. Som en pupill i ett ögonformat fönster.

De stora ledarna är ständigt närvarande genom tavlor och statyer. Skyltar berättar att just här satt den högste ledaren Kim Jong Un under sitt besök.

Ledarkulten känns både fascinerande, märklig och omarxistisk. Ledarna har gjorts till själva symbolen och navet i den koreanska socialismen på ett sätt som känns främmande för en svensk kommunist.

Mittemot ögonsjukhuset ligger Okryu barnsjukhus, byggt 2013. Där vill doktorerna helst visa Proletären all dyr och modern utrustning sjukhuset köpt in. Men vi insisterar på att få prata med någon av sjuksköterskorna. Det blir Hwang Kum Sun som blygt men stolt berättar om sitt arbete.

– Jag jobbar främst med patienterna. Här inne undersöks de. Jag får dokumenten av doktorerna och konsulterar med dem efter undersökningen, säger hon och berättar att hon trivs bra på arbetsplatsen.

– Jag blir så glad över att se barn bli bättre av behandlingen!

Hon berättar också om när hon själv fick möjlighet att träffa Kim Jong Un under hans besök på sjukhuset.

– Det är jag stolt över!

På Pyongyangs mödravårdscentrals bröstcancerinstitut berättar sjukhusdirektör Mun Chang Un om den växande oron för – men också ökade medvetenhet kring bröstcancer i landet. En viktig del i vården är att upptäcka cancern i tid.

– Och alla undersökningar och behandlingar ges gratis till alla kvinnor. Det är vi mycket stolta över.

Vi kikar in i ett av patientrummen med egen toalett, två bäddar, kylskåp och tv. Det sistnämnda, får vi veta, var Kim Jong Uns idé under hans besök.

– Många besökare säger att de hört att människor inte får vård här i vårt land. Att vi bara har militärövningar och att vi lever fattigt. När de kommer hit ser de att media ljuger om oss.

En organisation som spridit lögner är Amnesty, som 2010 påstod i en rapport byggd på ”avhoppare” att de nordkoreanska sjukhusen knappt fungerade och att landet präglades av svält och epidemier. Rapporten avfärdades av Världshälsoorganisationen WHO som ovetenskaplig och WHO:s generaldirektör Margaret Chan förklarade efter ett besök i Nordkorea att landet har en vård ”alla utvecklingsländer borde vara avundsjuka på.”

Trots framstegen har medellivslängd och barnadödlighet ännu inte återhämtat sig helt från krisåren under 1990-talet. Sjukvården lider fortfarande av bristen på vissa mediciner och utrustning.

– Som ni säkert vet, så påverkar sanktionerna oss. Så visst har vi svårigheter, medger sjukhusdirektör Mun Chang Un.

– Sanktionerna gör att det är svårt att få medicin och utrustning från andra länder. Så vi måste lita på oss själva. Därför är förebyggande åtgärder, som hygien, så viktigt.

Enligt FN ska mediciner och vårdutrustning visserligen vara undantagna sanktionerna och blockaden, men i praktiken spelar det mindre roll, menar Mun Chang Un. I slutändan är det ändå USA som ser till vad som ska stoppas.

– De kan påstå att utrustning eller mediciner används till annat. Dessutom är den utrustning vi väl lyckas ta in ofullständig och vi saknar mycket medicinska data.

Vid entrén till ansedda Kim Il Sung-universitetet blir vi först nekade att köra in på området av vakten. Universitetet har tydligen haft problem med för många utomstående besökare.

Kim Il Sung-universitetet grundades redan 1946, alltså kort efter att de japanska ockupanterna kastats ut ur Korea. Universitetet ser ut som universitet brukar se ut, med en stor och pampig huvudbyggnad. Här finns badhus, teater, caféer och idrottshallar som universitetets 16.000 studenter har gratis tillgång till. På lördagar är faciliteterna också öppna för allmänheten.

Universitetet har alltså några år på nacken men nybyggt är däremot det så kallade e-biblioteket. Här har studenterna tillgång till databaser och digitala bibliotek med möjlighet att nå information och kommunicera med fakulteter över hela landet. Men inte genom det internet vi känner till, utan genom landets eget intranet.

Vid en av datorerna i en nästan fullsatt datasal sitter Ri Ok Gyong. Hon är 20 år och studerar materialvetenskap.

– Just nu pluggar jag olika datorprogram och nanomaterial.

Hon berättar att målet är att bli forskare och kunna bidra till landets utveckling.

– Utbildning är mycket viktigt för utvecklingen i ett land. Och den utvecklingen kontrolleras av oss, studenterna. Vi vill bli det bästa landet i världen!

Vid sidan av studierna i materialvetenskap läser hon helst utländska språk.

– Och så spelar jag mycket piano, avslutar Ri Ok Gyong innan hon återgår till de komplicerade graferna i sin kurslitteratur.

Nordkorea är en anomali, står att läsa i en artikel publicerad av FN:s nyhetsbyrå för humanitär hjälp, Irin, i maj i år. Världsledande i läskunnighet men samtidigt beroende av livsmedelsbistånd.

Den i övrigt kritiska artikeln tvingas konstatera de sociala framstegen: ”Nordkorea har ett outvecklats lands ekonomi, men ett medel- till höginkomstlands sociala utvecklingsnivå.”

Anomali, från grekiska anōmaliʹa, av anōʹmalos ’ojämn’, ’avvikande från regeln’. En ganska träffande beskrivning.

I en tom föreläsningssal på Kim Il Sung-universitetet träffar vi Hong Kyong Chol, professor i naturvård, som stolt berättar om internationella seminarier universitetet anordnat. Han skiner upp när han hör om Sverige och berättat att han haft samarbete med både Uppsala och Stockholms universitet.

– Sverige är en förebild i naturskydd och ni har ett bra system med återvinning.

Han berättar att Nordkorea satsar på återplantering av skog, vilket är vad han själv studerar.

– Ni har ju mycket skog i Sverige så vi borde samarbeta, fortsätter Hong Kyong Chol.

Under krisåren på 1990-talet, efter att Sovjetunionens kollaps och naturkatastrofer slagit sönder jordbruket, tvingades nordkoreanerna odla upp varenda odlingsbar yta i landet för att klara livsmedelsförsörjningen. Det har lett till både jorderosion och avskogning, vilket man nu försöker åtgärda.

Liksom på Kuba är det till stora delar sanktioner och blockader som tvingat landet att satsa på förnyelsebara energikällor. Runt om i Pyongyang sitter små vindkraftverk och solcellspaneler som driver gatlampor och på nybyggda lägenhetshus samsas solcellspaneler med vattenbaserade soluppvärmningssystem.

Att Pyongyang växer och utvecklas går inte att missa. Skyskrapor växer upp som svampar ur marken och vid ett tillfälle fastnar vi faktiskt i en bilkö i en av stadens mer trafikerade korsningar.

Återigen kliar sig ekonomer och proffstyckare i huvudet. Var får de alla pengarna ifrån? Ur en trång borgerlig horisont är det ju handel, och inte arbete, som är ursprunget till allt värde.

I slutet av 1950- och 1960-talet, när landet byggdes upp på rekordtid, hade arbetslagsrörelsen Chollima, en slags motsvarighet till de sovjetiska Stachanovit-rörelsen, 178.000 medlemmar i. Den svenske ambassadören i Pyongyang var häpen.

Chollima är enligt östasiatisk mytologi en häst som kunde galoppera tusen ri (ca 400 km) på en dag. Men Chollima är över och förbi. Nu pratar alla i Pyongyang om Mallima, en häst som springer tio gånger snabbare än Chollima.

Nordkoreanerna arbetar hårt och gemensamt. Militären arbetar. Varje partianställd, student och akademiker måste infinna sig på kollektiva arbetsbrigader varje månad så att de aldrig ska tappa fotfästet i arbetarklassen.

Den ekonomiska utvecklingen i Nordkorea beskrivs med varierande skepsis i västerländska media. Uppskattningarna över landets tillväxt spretar. Sydkoreanska Bank of Korea uppskattade tillväxten till minus 1,1 procent. En sydkoreansk tankesmedja, Hyundai Research Institute, uppskattade däremot tillväxten för 2015 till 7,5 procent.

Om den uppskattningen stämmer gör det Nordkoera till en av de snabbast växande ekonomierna i Asien. De diametralt olika siffrorna säger något om omvärldens svårigheter med att förstå, tolka och analysera det nordkoreanska samhället.

Bakom siffrorna gömmer sig naturligtvis inte bara hårt arbete, utan också kinesisk ekonomisk utveckling som spillt över på grannen. Under flera år har relationerna förbättrats mellan Kina och Nordkorea, för att under det senaste årets krigsmuller återigen bli betydligt frostigare.

Nordkoreas ekonomi var en framgångssaga under efterkrigstiden, in på 1980-talet. Men när Sovjetunionen och övriga socialiststater föll samman runt 1990 drabbades Nordkoreas ekonomi och framförallt energiimport mycket hårt.

Åren därefter, 1994-1997, drabbades landet först av svåra översvämningar och sedan av allvarlig torka. Enorma odlingsarealer och miljontals ton lagrad säd förstördes vilket ledde till svält.

I Nordkorea kallas perioden för Den mödosamma marschen. Några fullständiga siffror på hur många som dog finns inte.

Det koreanska socialistiska systemet utsattes för en enorm press och i nödåren uppstod både motsättningar och korruption. En del borgerliga bedömare påstår att det var ungefär här någonstans de första marknadsmekanismerna uppstod. När statens distributionssystem inte klarade av att distribuera livsmedel uppstod en privat marknad där människor bytte, köpte och sålde vad de hade.

Klart är i alla fall att flera marknadsmekanismer införts i den socialistiska ekonomin de senaste åren. Bönder får numera sälja en del av sin skörd för marknadspris. Fabriker och statliga företag har fått större frihet att själva hitta köpare för sina produkter, och själva sätta löner.

Det är politik som öppnar upp för ökade ekonomiska klyftor men de vi pratar med förnekar att det skulle vara något problem. Att vissa bor bättre och finare än andra är dock ingen hemlighet. Tvärtom stoltserar Nordkorea med de nybyggda lyxiga bostadshöghusen som tilldelas anställda inom utbildningssektorn.

– Om det finns en elit så är det lärare och professorer som får de nybyggda lägenheterna. Min lägenhet är hälften så stor som den de får, säger vår guide Hwang Jong Hun när vi pratar om ekonomiska klyftor i landet.

Proletären får som första utländska tidning besöka ett av denna ”elits” bostadsområden, det nybyggda Ryomyongkvarteret med sina 70 våningar höga bostadshus. Kvarteret ligger intill Kim Il Sung-universitetet, där alltså de flesta boenden arbetar.

Jin Jae Gyong välkomnar oss in med ett strålande leende. I en enorm fyrarummare bor han med sin fru Kim Jon Hui och deras 19-årige dotter. Det går inte att ta miste på familjens lycka.

– Jag har inte bidragit med så mycket, men ändå har vi fått en sådan här lägenhet, säger Jin Jae Gyong som är lärare i internationella relationer på Kim Il Sung-universitetet.

Kim Jon Hui, som inte är någon akademiker utan arbetar som industriarbetare, är lika tacksam.

– Jag är helt mållös över den kärlek vi fått!

Staten har ansvar för att distribuera bostäder åt folket utan kostnad och de flestabor i anslutning till sitt arbete, om än i betydligt mindre lägenheter än vi befinner oss i.

I familjens vardagsrum visar tv:n filmen Det vita guldets berg, en hyllning till koreanska stenarbetare och stenindustrin. Vi slår oss ned i soffan och pratar lite om vardagen för en koreansk familj.

– På kvällarna brukar familjen samlas och prata, kolla på tv eller så studerar vi.

Ji Jae Gyong ler lite skamset när vi frågar vem som brukar stå för hushållssysslorna.

– Matlagningen står min fru för. Men jag gör mitt bästa för att betala igen det, och vi brukar dela på städningen.

På helgerna har de ofta besök av släkt eller vänner.

– Då brukar vi ta fram den där, säger Jin Jae Gyong och pekar på karaokemaskinen som står bredvid tv:n. Han berättar att många besökare blir avundsjuka när de ser hur stort de bor.

– Många bor fortfarande i små lägenheter. Men de bygger nya gator hela tiden!

Jin Jae Gyong och Kim Jon Hui vinkar adjö till oss i trapphuset.

– Ni måste berätta för världen! Jag har inte gjort så mycket, ändå har vi fått så mycket kärlek av ledarna!

Ovanför dörren sitter en skylt som berättar att denna lägenhet besökts av Kim Jong Un.

Som så mycket i Nordkorea är det dubbelt. Ett fattigt land som ändå satsar på bostäder, sjukvård och skola. Den tacksamhet och stolthet vi möter är utan tvekan äkta. Men den ständigt närvarande ledarkulten är svår att tränga igenom.

Vår guide Hwang Jong Hun försöker försvara så utförligt som möjligt när vi frågar honom om den landets syn på ledarna.

– Vårt land var feodalt väldigt länge. Istället för kapitalism blev vi ockuperade av imperialisterna och utvecklingen av ett nytt samhälle gjordes omöjligt. Vi hade ingen revolutionär kraft som kunde bygga det nya samhället.

Hwang Jong Hun beskriver den roll ledarna fick för att samla ett folk som bestod av 80 procent bönder, och hur ledarna blev kraften att enas kring.

– Ledarna är anledningen till att vårt land har stått fast genom den mödosamma marschen, sanktioner och imperialismens agerande. I vårt land är ledaren hjärnan, partiet ryggraden och folket kroppen.

Utan tvekan har den nordkoreanska ideologin och synen på ledarna formats av det permanenta krigstillstånd landet befinner sig i men också av landets långa feodala historia. Främmande för en svensk kommunist, men inte särskilt svårt att förstå för en historiematerialist.

Solen lyser ännu över Pyongyang när vi under vår sista helg i landet blir medbjudna på nöjesfält och teateruppvisningar.

Krigshotet känns avlägset men i tidningarna och på tv är den stora nyheten att ännu ett lyckat missiltest genomförts. I bild, en leende Kim Jong Un som bevittnar ännu en uppskjutning.

I internationella media är det populärt att ställa Nordkoreas militär mot befolkningens välfärd. Hur kan ett fattigt land satsa så mycket pengar på kärnvapen?

I Korea är svaret givet. Den mest grundläggande förutsättningen för ekonomisk utveckling och välfärd är fred och rätten att existera som självständigt land. Sist USA krigade i Nordkorea dödades uppemot tre miljoner människor och i princip varenda stad i landet jämnades med marken. Koreanerna vet hur det ser ut i Irak och Libyen.

I den lilla utflyktsorten Myohyang, två timmars bilfärd norr ut från Pyongyang, tar vi en öl i hotellbaren med vår guide Hwang Jong Hun. Med ett bergfast allvar i blicken berättar vår annars skämtsamme kamrat om krigshotet och varför Nordkorea måste ha kärnvapen.

– Vi är ett fredligt samhälle. Men vi måste vara redo att göra motstånd. Om vi inte hade varit redo att göra motstånd hade jag inte kunnat sitta här och dricka öl idag.

Därför besöker Proletären Nordkorea

Nordkorea är världens mest demoniserade land. Det finns inget land som utmålas som så skräckinjagande och samtidigt så löjeväckande.

I Proletärens artikelserie försöker vi se bortom propagandan. Vi träffar fabriksarbetare, bönder, militärer, studenter, professorer och politiker. Vi besöker nybyggda sjukhus och bostadskomplex. Vi pratar med präster och partirepresentanter.

I media sprids många myter om Nordkorea som är lätta att motbevisa. Men samtidigt finns det inslag i det nordkoreanska samhället som är fullständigt främmande ur ett svenskt kommunistiskt perspektiv.

Det i grunden socialistiska landet styrs av ett parti som varken säger sig vara kommunistiskt eller marxistiskt. Istället har nordkoreanerna skapat sin egen ideologi, med personkult och militären i centrum. Alla invånare garanteras visserligen arbete, bostad, sjukvård och utbildning men det eviga krigstillståndet har satt demokratin och arbetarinflytandet på undantagstillstånd. Det är en stat som kräver sina medborgares fullständiga lojalitet för att försvara det man anser vara det allra mest värdefulla – självständigheten.

Det nordkoreanska samhället har på ett brutalt sätt formats av sin historia av enväldig feodalism, japansk ockupation, USA-imperialismens bombkrig och ständiga krigshot. Krigshot som lett till att Nordkorea ansett sig behöva kärnvapen som garant för fred.

Bortom myter och propaganda försöker Proletären, till skillnad från all annan media, förstå det demoniserade Nordkorea.