Proletären i Nordkorea 11: ”Varken nord eller syd vill ha krig”

Unik intervju: Hwang Jong Hun från Koreas arbetarparti om krigshotet och västmedias bild av Nordkorea

Publicerad 18 augusti 2017
Hwang Jong Un
Hwang Jong Un

Nordkorea framställs i västmedia som en brutal diktatur som hotar omvärlden med kärnvapen. I en unik intervju låter Proletären den andra sidan komma till tals. Här berättar Hwang Jong Hun, från Koreas arbetarpartis internationella avdelning, om krigshotet och det koreanska samhället. Han beskriver både saker som för en svensk kommunist känns främmande, men också saker som väcker förståelse. Vi lämnar till läsaren att själv bilda sig en uppfattning.

Bilder
Fakta och bakgrund
Därför besöker Proletären Nordkorea

Nordkorea är världens mest demoniserade land. Det finns inget land som utmålas som så skräckinjagande och samtidigt så löjeväckande.
I Proletärens artikelserie försöker vi se bortom propagandan. Vi träffar fabriksarbetare, bönder, militärer, studenter, professorer och politiker. Vi besöker nybyggda sjukhus och bostadskomplex. Vi pratar med präster och partirepresentanter.
I media sprids många myter om Nordkorea som är lätta att motbevisa. Men samtidigt finns det inslag i det nordkoreanska samhället som är fullständigt främmande ur ett svenskt kommunistiskt perspektiv.
Det i grunden socialistiska landet styrs av ett parti som varken säger sig vara kommunistiskt eller marxistiskt. Istället har nordkoreanerna skapat sin egen ideologi, med personkult och militären i centrum. Alla invånare garanteras visserligen arbete, bostad, sjukvård och utbildning men det eviga krigstillståndet har satt demokratin och arbetarinflytandet på undantagstillstånd. Det är en stat som kräver sina medborgares fullständiga lojalitet för att försvara det man anser vara det allra mest värdefulla – självständigheten.
Det nordkoreanska samhället har på ett brutalt sätt formats av sin historia av enväldig feodalism, japansk ockupation, USA-imperialismens bombkrig och ständiga krigshot. Krigshot som lett till att Nordkorea ansett sig behöva kärnvapen som garant för fred.
Bortom myter och propaganda försöker Proletären, till skillnad från all annan media, förstå det demoniserade Nordkorea.
August Eliasson
august.eliasson@proletaren.se

”Vi är fredliga men vi lever inte i en fredlig omgivning. Vi kan inte bara sitta ned när så många vill förstöra för vårt land.”

Under våren och sommaren har krigsretoriken skruvats upp från Washington. Trump hotar med ”eld och raseri” och amerikanska trupper övar ”halshuggningsaktioner” mot de nordkoreanska ledarna. Ändå beskrivs Nordkorea som den aggressiva parten.

En av de nordkoreaner som vet hur det är att leva under sanktioner och ständigt krigshot är Hwang Jong Hun. Han är medlem i Koreas arbetarpartis internationella avdelning och är engagerad i sitt partis internationella arbete.

Nordkorea måste ha rätten att försvara sig, menar Hwang Jong Hun. Ett land som hotas av en kärnvapenmakt, måste själva ha rätt att utveckla kärnvapen.

– Vi kan inte ignorera andras militärstyrkor. Vi måste förbereda oss. Alla måste förbereda sig.

Hela det nordkoreanska samhället är satt i ett slags ständig beredskap. Miljontals nordkoreaner som säger sig vara redo att försvara sitt land om kriget bryter ut.

Under hela första halvan av 1900-talet upplevde koreanerna egentligen inget annat än ockupation och krig. Efter att de japanska imperialisterna kastats ut 1945 kom de amerikanska imperialisterna.

Under tre års tid, 1950-1953, utrotade USA ungefär 20 procent av befolkningen med hjälp av tiotusentals ton bomber. Knappt en byggnad lämnades orörd. 1953 skrevs ett stilleståndsavtal på, men inget fredsavtal.

Sådan är situationen än idag. På andra sidan gränsen, längs den 38:e breddgraden, är 30.000 amerikanska soldater stationerade.

– Varken nord eller syd vill ha krig. Det ville vi inte på 1950-talet heller. Som du sett är Pyongyang en ung stad. Under Koreakriget släpptes så mycket bomber att hela staden utplånades. Vårt folk känner till krigets smärta.

Även om något fredsavtal aldrig skrevs på och landet formellt sett befinner sig i krig, så känns krigshotet avlägset i vackra Myohyang, de mystiskt doftande bergen på koreanska, i Norra Pyongan-provinsen, där vi sitter ned i en hotellobby för att höra Hwang Jong Uns berättelse.

– Min släkt har rötter i Sydkorea och min svärmor föddes 1950 i Seoul, när kriget bröt ut. Hon fick namnet Nam, som betydder syd, och Hui, som betyder hopp.

Hwang Jong Hun berättar om kriget som drabbade alla så hårt. Hoppet om återförening med syd har inte dött, trots att reaktionära högergrupper i Sydkorea tillsammans med USA gör sitt bästa för att skjuta varje försoningsförsök i sank.

Hwang Jong Huns svärmor dog 2008, 58 år gammal, utan att ha fått uppleva ett enat Korea.

– Vi är många som har sådana här historier. Vi utvecklar vårt försvar och vår ekonomi för vårt självbestämmande och självförsvar, inte för att attackera våra egna landsmän.

Kampen för återförening, och kampen för att aldrig mer behöva uppleva krig, präglar hela det nordkoreanska samhället. Nordkorea har gjort ideologi av den romerske författaren Vegetius devis att den som vill ha fred måste rusta för krig. Det är ett militariserat land där arméns närvaro märks överallt.

– Men armén har ansvar för mer än landets försvar. De ansvarar också för bygget av socialismen och sådant som arbete i jordbruket, påpekar Hwang Jong Hun.

Nordkorea är ett socialistiskt land, sett till att ekonomin är en socialistisk planekonomi. Men det styrande partiets ideologi är inte kommunism eller marxism, utan vad man kallar kimilsungism-kimjongilism. Enligt denna ideologi är det just militären som är den avgörande kraften för att bygga samhället och bevara landets självständighet.

Innebär detta att Nordkorea är en diktatur? Hwang Jong Hun besvarar frågan genom att först beskriva den komplexa situation landet befinner sig i, omgiven av stormakter och med ett oavslutat krig som hotar att bryta ut igen.

Att det därför är nödvändigt att militären har viss makt. Men militärens ställning innebär inte att Nordkorea är en diktatur, menar Hwang Jong Hun.

– Demokrati innebär att mobilisera folkets majoritet. Den måste alltid reflektera folkmajoritetens behov. Alla våra politiska beslut tas utifrån folkets behov. Detta är demokrati för majoriteten. Om det inte är demokrati, ja då finns det ingen demokrati i hela världen.

Koreanska arbetarpartiet ser idag militären, snarare än arbetarna, som ledande eller styrande kraft i samhället. På arbetsplatser finns formellt organ för arbetarnas inflytande, som fackföreningar och arbetarråd. Men när vi frågar Hwang Jong Hun om arbetarinflytandet lyfter han istället ledaren Kim Jong Uns besök på arbetsplatser och hemma hos arbetare som exempel.

I Nordkorea spelar ledarna en enorm, för att inte säga avgörande, roll. Ledaren lyfts fram som hela det styrande partiets hjärna och den enande kraft alla måste sluta upp kring. Hwang Jong Hun menar att det har sin bakgrund i befrielsekampen mot japanerna. Han beskriver hur man behövde en kraft att samlas kring, istället för att ställa sig bakom stormakterna.

– Vi kunde besegra USA-imperialismen tack vare Kim Il Sung. Han lyssnade alltid på folket vilket reflekterades i hans politik. Det är därför vi lyfter upp honom som vårt lands räddare och Koreas fader. Det handlar inte om demokrati eller diktatur.

Hwang Jong Hun tycker att USA:s och västvärldens syn på demokrati och mänskliga rättigheter är hycklande. Länder som påstår att de har pressfrihet och åsiktsfrihet förtrycker ändå kommunister och andra oliktänkande. Och människor i så kallat demokratiska länder lever utan grundläggande rättigheter som ett arbete och tak över huvudet.

Enligt Nordkoreas konstitution garanteras alla medborgares tillgång till välfärd.

– I ett socialistiskt land är alla jämlikar. För att alla ska vara jämlikar krävs att alla har samma rätt till arbete, bostad, utbildning, hälsovård, semester och så vidare.

• Det finns de som menar att Koreas arbetarparti har blivit en ny elit i samhället. Under vilka förhållanden lever partimedlemmar?
– Kamrat Kim Il Sung sa att partianställda måste vara folkets tjänare, att de måste ha kunskap och erfarenhet av folkets förhållanden. I västmedia påstår man att partiet är en elit här, att vi lever i särskilda bostäder, får specialbehandling och så vidare. Men vi har många regler mot det.

Hwang Jong Hun berättar att partianställda inte får besöka nybyggda attraktioner innan en viss period har gått, så att folket ska få företräde, och att alla partimedlemmar uppmanas hålla sig borta från alkohol och pengar. Dessutom måste alla partianställda arbeta i jordbruket en viss period varje månad.

– Om det finns en elit, så skulle det isåfall vara de professorer och lärare som nu får de nybyggda lägenheterna. Min egen lägenhet är hälften så stor som deras. Och när jag slutar som partianställd måste jag dessutom ge tillbaka den till partiet!

• Det finns ett annat koreanskt uttryck, Donju, som sägs beskriva nyrika och korrupta i Nordkorea. Vad ligger bakom detta uttryck?
– Under den Mödosamma marschen var det en del som bara tänkte på sig själva. De utnyttjade systemet för att själva tjäna pengar. Några blev vad vi nedsättande kallar donju. Men de ska inte ses som en elit, så som de rika är i Europa.

Hwang Jong Un menar att denna typ av korruption uppstår på grund av själviskhet. Och att ideologin är ett viktigt verktyg för att bekämpa dem.

– Vad lär detta oss? Jo, det är som kamrat Kim Jong Un sa: ”Även en rullande sten kan få mossa”. Vi måste träna folk ideologiskt för att kämpa mot korruptionen.

Hwang Jong Hun återkommer till Nordkorea som ett land under konstant hot vars existens hela tiden hotas av USA. Därför, menar han, måste staten också bekämpa politiska fiender, de som på olika sätt agerar för att störta det koreanska systemet. Han berättar om exempel där infiltratörer och agenter saboterat infrastruktur.

– Det största hindret i bygget av ett socialistiskt land är reaktionärerna och deras idéer. Vårt land är splittrat i två delar och vi är fronten mot USA. Alla här måste vara beväpnade med vårt partis idéer. De som inte är det, måste vi bekämpa.

Enligt västerländska människorättsorganisationer som Amnesty finns det mellan 150.000 och 200.000 politiska fångar i Nordkorea. Amnestys källor bygger i princip enbart på så kallade avhoppare, vars uppgifter är svåra att kontrollera, och på satellitbilder som sägs föreställa fångläger. Klart är att Nordkorea har ett fängelsesystem där både vanliga kriminella, och de som begått olika politiska brott, inklusive korruption, kan dömas till straffarbete. Vi frågar Hwang Jong Hun hur Nordkoreas straffsystem ser ut.

– Det är en svår uppgift att bekämpa reaktionära krafter inne i landet. Vi har ett system där de sänds till arbete som ska ändra på dem. Det är detta som västmedia kallar för politiska fängelser. Även i Europa straffas de som förstör den sociala ordningen. Det måste finnas straff för den som vill störta samhällsordningen.

Hwang Jong Hun återvänder till rätten till självförsvar.

– Vi är fredliga men vi lever inte i en fredlig omgivning. Vi kan inte bara sitta ned när så många vill förstöra för vårt land. Vi måste bekämpa imperialismen!