Intryck från beljuget land

Publicerad 10 oktober 2012
Även i Nordkorea pratas det numera i mobiltelefoner. Flera hundratusen är anslutna redan något år efter nätets uppförande och fler tillkommer hela tiden.
Även i Nordkorea pratas det numera i mobiltelefoner. Flera hundratusen är anslutna redan något år efter nätets uppförande och fler tillkommer hela tiden.

Demokratiska Folkrepubliken Korea tillhör utan tvekan ett av världens mest demoniserade länder. Mediebilden och verkligheten är dock två skilda saker. Tor Härnqvist ger här i text och bild en ögonvittnesskildring från sitt första besök i Nordkorea våren 2012. Det politiska systemet har inte många likheter med det svenska, men invånarnas vardagsliv med arbete, studier, idrott och nöjen skiljer sig inte märkbart från vårt.

Bilder

På plats i Korea möts vi av människor med samma intressen och behov som du och jag. Människor som har ett vardagsliv, som arbetar, bildar familj och som skrattar.

När vi i aprilkvällens skymningsljus åker in från Pyongyang International Airport är temperaturen ljum. Lagom till att vi kommer innanför stadens gränser har det hunnit bli mörker. Det är dags för första myten att få sig en törn – mycket lite av det omtalade mörkret i staden syns till.

Vi möts av upplysta gator i skenet av nya LED-lampor. Fasader är utsmyckade med färgglada ljusinstallationer och många byggnader upplysta.

I dagsljus ses tydliga tecken på att DFR Korea – i vardagstal Nordkorea – befinner sig i en period av ekonomisk framväxt. Det är uppenbart även för mig som är första-gångsbesökare. Lite varstans i Pyongyang byggs det och projekten är inte små. Ett nytt centrum av höga punkthus om vardera ett femtiotal våningar är uppförda bara de sista två, tre åren.

När Margret Chan, generalsekreterare i Världshälsoorganisationen WHO, efter besök i april 2010 sammanfattade sina erfarenheter, konstaterade hon att Nordkorea ”har något som de flesta andra utvecklingsländer bara kan avundas”.

Hon nämnde också avsaknaden av den omfattande ”brain drain” på medicinsk personal som majoriteten av utvecklingsländerna lider av. ”För att ge dig ett exempel så har DFRK ingen brist på läkare eller sjuksköterskor”, svarade Chan på en fråga under en pressträff. Samarbetet med WHO kring tuberkulos- och malaria-behandling var andra frågor som generalsekreteraren uttryckte belåtenhet med.

I samma intervju pekade hon samtidigt på flera områden av utmaningar och svårigheter för norra Koreas sjukvårdssystem. Bland dessa är den kanske mest brännande frågan (vid sidan om den ansträngda livsmedelssituationen) att förbättra kvaliteten på sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar. Margaret Chan menade också att det behövs mer fokus på rökavvänjning för att förbättra folkhälsan.

Det är klart att landets ekonomi alltjämt är mycket ansträngd och resurserna är små. Det pågår en omfattande blockad och isolering där USA är pådrivande kraft. Detta till trots är Nordkorea ett välfärdsland med utbyggd sjukvård och ambitiös skolundervisning. Givetvis kan man inte jämföra nivån med exempelvis Sveriges sjukvård – Nordkorea är ett utvecklingsland och standarden måste därför ses mot övriga länder på samma utvecklingsnivå.

Förklaringen återfinner vi i den socialistiska fördelnings-politiken som sätter människa före pengar. Det är självklart – fördelas samhällets resurser jämnt (och kommer alla till del) går en betydande välfärd att uppbringa.

Man skulle kunna sammanfatta förhållandet enligt följande: Vad som anses dyrt här hemma är billigt där. I Sverige har den nyliberala politiken gjort att kommunerna inte ”har råd” med musikskola, idrottsstöd, simhallar osv. Ingen ”budget” finns att sätta arbetslösa i arbete (men det finns pengar att betala företag för att ta emot Fas 3-arbetslösa). I Nordkorea är förhållandet motsatt, arbetslöshet är ett okänt begrepp och musikskolan tycks likt körsbärsträden blomstra.

I Pyongyangs universitet – landets högsta och mest framstående utbildningscentrum – har biblioteket nyrenoveras. Som ett modernt universitetsbibliotek står datorer lika mycket i fokus som läroböckerna. På två av våningarna finns hundratals datoriserade arbetsstationer redo för databassökningar, matematiska beräkningar och rapportskrivande.

De studenter som sitter vid datorerna tycks inte ta mycket notis om vår närvaro. Flera av dem är insjunka i koncentrerat arbete men samtidigt diggandes till den musik som man förstår strömmar ur hörlurskåporna.

Ett par hus längre bort ligger universitetets simhall, även denna helt nyuppförd. Vattenrutschkanorna och äventyrsbadet i miniatyr inbjuder till bad. Det är dock i de vanliga simbanorna de flesta utövare återfinns.
DFR Korea är ju som bekant en inte oansenlig idrottsnation. Simmarna är studenter och lärare. Vårt besök sker en vardag. Men på lördagar, lär vi oss, är det öppet för allmänheten.

Huvudstadens gator är breda, inte sällan två- eller trefiliga. De är som boulevarder med trädalléer längs med. Inne i staden är kvaliteten på gatorna bra, men landsvägarna är eftersatta i underhåll och inte sällan är det stora hål i asfalten. Pyongyang har många mindre grönområden och flera vattendrag delar staden. Naturen gör sig alltså påmind, men biltrafiken ökar.

Många nya personbilar – både av europeiska men kanske företrädesvis kinesiska modeller – rullar sida vid sida med gamla Volvo 242. I centrala kvarter kan det rent av bli trafikstockning. Trevligare då att flanera runt torg och parker, som på lediga dagar är fulla av barn och ungdomar som åker inlines. Från små gatustånd köps glass och godis.

Överallt, även i Nordkorea, pratas det numera i mobiltelefoner. Införandet har gått snabbt – flera hundratusen är anslutna redan något år efter nätets uppförande och ännu fler tillkommer hela tiden, både i stad och landsbygd. Känslan är att det pågår ett försiktigt skifte från militär till mer civil produktion och konsumtion. Om det är sant får framtiden utvisa.

Pyongyang är vackert om våren. Körsbärsträden står i rosa blom och temperaturen är behaglig kring 20 grader. När våra sinnen inte översvallas av reklamskyltar går det istället att beundra de små kvartersvisa odlingar som pryder trottoarerna.

Verkligheten vi möter står i bjärt kontrast mot hur detta lilla land i nordöstra Asien framställs i västmedia. Var är de kuvade människorna, vi läst om? Var är svälten?

Några dagar efter ankomst kommer jag att tänka på vad en kamrat sagt om sina upplevelser från Nordkorea, att han skämdes lite över att på något vis ha påverkats att hetsen och lögnerna. Jag får konstatera att även jag delar denna erfarenhet. På plats möts vi av människor med samma intressen och behov som du och jag. Människor som har ett vardagsliv, som arbetar, bildar familj och som skrattar.

Det kan synas lite löjligt att slå fast så självklara saker, men det behövs verkligen. För så förljuget och baktalat är Nordkorea och koreanerna.

De vi möter är artigt trevliga men inte fjäskande för oss utländska turister. Hos dem finns en stolthet över det koreanska folkets kamp mot imperialismen och inget av den underdånighet som kan vara så besvärande på andra håll i världen.

Vid sidan av att bli bjuden på kex och cider av glada koreanska medresenärer, är den största behållningen med att resa Air Koryos inrikesflyg att det ger oss en ögon-öppnande vy över landskapet. På vår resa norrut – till meterdjup snö och minusgrader – får vi en ledtråd till varför livsmedelssituationen är ansträngd. Snart tornar karga berg upp sig, i tämligen oländig teräng.

Längs landsvägarna både norr och söder huvudstaden ser vi hur all odlingsbar jord är tillvaratagen. Denna jord är värdefull och knapp – endast 22 procent av Nordkorea är tillgängligt för jordbruk.

På såväl små jordkullar som på stora åkerarealer arbetar bönder och militärer med att bruka jorden. Det är ett jordbruk som fortfarande måste utföras med enkla medel, trots att det i grunden är anpassat för mekaniserad drift. Visst finns det traktorer ute på fälten, men lika vanligt är att se en oxe plöja åkermarken.

Det är ett jordbruk som balanserar på marginalen och de senaste månaderna har Nordkorea åter hamnat i en akut livsmedelssituation efter nya omfattande översvämningar. Landet har därför tvingats be om ytterligare hjälp från FN:s livsmedelsprogram – tråkigt men sant.

Vissa aspekter av det koreanska samhället är svårbegripliga och stundtals även svår-smälta. Ledarkulten blir jag nog aldrig klok på, även om jag kan förstå vissa av dess mekanismer.
Språkbarriären försvårar förståelsen men flera gånger möts vi exempelvis av budskapet att Kim Jong Il byggde den ena eller andra byggnaden. Inte ska vi väl på allvar tro att han handgripligen genomfört monteringsarbeten vid byggandet av fabriken?

Jag tror att mycket av denna retorik grundar sig i – och ska förstås som – att man klär folkets framsteg i ledarnas namn. Men ändå blir det något främmande i denna retorik. Har ledarskiktet verkligen inga brister, eller är det en diskussion som förs i andra sammanhang än med oss?

Flera gånger tänker jag att det måste vara svårt att upprätthålla den nödvändiga dynamiken i samhällsdebatten om man samtidigt omger ledarna av en närmast religiös aura.

Vårt besök sker mitt under firandet av hundraårsdagen av Kim Il Sungs födelse. Det ger avtryck både i den festliga och högtidliga känslan bland folk, men också i omvärldens fokusering och rapportering från Nordkorea. Få länder är så negativt särbehandlat.

I efterhand har jag fått tid att läsa vad som skrevs i hemmamedia om Nordkorea under de dagarna vi var där. Upplägget är sig likt, artikel efter artikel. Först får någon ”expert” uttala sig eller så hänvisas till en allmän konsensusuppfattning i västvärlden. Ibland, men inte alltid, citeras officiella telegram från koreanska myndigheter och de framställs tydligt under ett löjets skimmer. Sällan avviker svenska massmedia från denna enögda världsbild, så att vi blir mer överraskade när det händer.

I maj månad sände radion flera reportage från Nordkorea signerade Margita Boström. När hon sakligt förmedlar vad hon ser och samtidigt undviker att spekulera om sådant hon inte sett, väcker detta ont blod hos borgarna. Genast blev hon attackerad av Dagens Nyheter.

Nu kan man väl inte begära någon insikt om klasskamp och antiimperialism från borgare. Men någon form av intellektuell hederlighet borde väl kunna förväntas, även när ämnet är Nordkorea.

I Koreafrågan är det raka avståndstagandet norm, även hos organisationer och personer som – på pappret – kallar sig för socialister. Till och med den koreanska förkärleken för massdans, med gigantiska uppsättningar, hamnar i skottgluggen. På något vis söker man finna något ondsint även i detta. Kanske var också den pampiga OS-invigningen i London ett förtryck eller stannar det inom Nordkoreas gränser?

Med nya intryck, erfarenheter och minnesvärda dagar i bagaget landar vi på utresan i Peking. Där möts vi åter av kommersialismens reklambudskap, massbilismen och horder av tekniska prylar.
Men samtidigt slås vi av den öppna fattigdomen, av tiggare och bostadslösa. Kina är inte ämnet för denna artikel, men tiden i Peking ger oss även perspektiv på Nordkorea.

Tor Härnqvist