Hoppa till huvudinnehåll
Av

Färre fattiga indier?

Den indiska Planeringskommissionen har upprättat ett nytt kriterium för när en person ska klassas som fattig. Utan att förbätttra levnmadsförhållandena anses antalet fattiga i Indien ha minskat med över 100 miljoner.


Enligt det nya kriteriet är den som tjänar mer än 33 rupier (knappt 4 kronor) per dag i städer eller 27 rupier (3 kronor) per dag på landsbygden inte fattig.

Med dessa siffror hävdar den indiska regeringen att nu lever 22 procent av Indiens befolkning under fattigdomsgränsen (BPL, Below Poverty Line) att jämföra med 32 procent 2004-2005.

Världsbanken gjorde 1990 ett försök att sätta fattigdomsgränsen genom att definiera en person med en inkomst på ”en dollar per dag” (cirka 6,50 i svenska kronor) som fattig. Definitionen grundades på levnadsstandarden i världens fattigaste länder. Världsbanken reviderade fattigdomsgränsen till en ny nivå på 1,25 dollar per dag för 2005 (motsvarande 1,00 dollar per dag i 1996 års US-amerikanska priser).

Den indiska regeringen förklarar sin nya definition av fattigdom med att påstå att livsmedelspriserna är relativt lägre jämfört med USA.

Den nya fattigdomsgränsen borde egentligen heta ”svältgräns”. Ett trick som den indiska Planeringskommissionen använder för komma ner till dessa värden är att minska kaloribehovet per capita. Tidigare ansågs behovet vara 2400 kilokalorier per dag för arbetare på landsbygden och 2100 för arbetare i staden. Den nya nivån är satt till 1770 kilokalorier per dag.

Eftersom majoriteten av den indiska befolkningen utför hårt manuellt arbete i jordbruk eller industri, är dessa kalorivärden för låga för deras hälsa. Den indiska regeringens beräkningar av minimiinkomst bortser från att en familj, för att inte bli klassificerad som fattig, behöver tillgång till rent dricksvatten, vissa basala sanitära förhållande, någon form av hälsovård och utbildning för barn.

Dessa viktiga offentliga verksamheter är antingen mycket dåliga eller nästan icke-existerande för ett mycket större antal människor än de som kategoriserats som fattiga.

De olika kommunistiska partierna i Indien kallar de nya fattigdomskriterierna för bedrägeri och manipulering av siffror för att vilseleda allmänheten och världen.

Den indiska delstaten Kerala, där vänsterfronten hade makten fram till 2011, har formulerat ett vettigare kriterium för att identifiera familjer under fattigdomsgränsen.

En stadsfamilj som saknar tillgång till fyra eller fler av nedanstående nio parametrar anses leva under fattigdomsgränsen. För landsbygden är de nio parametrarna desamma, men färg-tv kriteriet ersätts av ”familj med en vuxen medlem som är analfabet”:

• Ingen mark eller mindre än 200 kvadratmeter bevattningsbar mark.
• Inget hus eller förfallet hus.
• Ingen sanerad latrin.
• Familj utan färg-tv.
• Ingen fast i familjen har fast anställning.
• Ingen tillgång till säkert dricksvatten.
• Hushåll med kvinnlig huvudförsörjare eller där änkor eller frånskilda ingår.
• Låg kast.
• Familjemedlem med funktionsnedsättning.

Om ovanstående definition används hamnar åtminstone hälften av Indiens befolkning under fattigdomsgränsen.

Internationella medier beskriver Indien som en ”tillväxtekonomi” tillsammans med Kina och Brasilien. Men Indiens regering borde skämmas då fattigdomssiffrorna är resultatet av ökande ojämlikhet.

En aktuell rapport från Walk Free Foundation om slaveriet i världen placerar Indien högst när det gäller antalet personer som kan klassificeras som slavar. Som ”slaveri” betecknas att behandla en annan människa som om han/hon vore en ägodel – någonting som kan köpas, säljas, bytas eller till och med förstöras. Den aktuella definitionen på slaveri innefattar tvångsarbete och människohandel. Sydasien är ett område som är ökänt för utbrett barnarbetare.

Den nyliberala regeringen i Indien vill på något sätt visa, inrikes så väl som internationellt, att dess politik med skattelättnader och gynnande av de rika kommer hela samhället till del, inklusive de fattiga.

På hemmafronten är denna taktik användbar för att lura folk inför de stundande nationella valen nästa år. Den är också ägnad att locka multinationella företag att investera och exploatera naturtillgångar och den lokala marknaden. De nationella kapitalisterna upplever sin bästa tid sedan självständigheten tack vare den nuvarande regeringens finanspolitik.

Å ena sidan finner man flotta gallerior i storstäder, med affärer fyllda av lyxartiklar av alla internationella märken. Å andra sidan finns smutsiga slumkvarter i utkanterna av samma städer, där miljoner arbetare nätt och jämnt överlever.

En ny definition av fattigdom förbättrar inte livet för den hårt arbetande befolkningen, som längtar efter ett anständigt liv och som kämpar bara för att överleva.

Tyvärr är det så att valet 2014 bara erbjuder ett val mellan den nuvarande nyliberala regeringen och den grupp av partier som leds av ultrahögerns parti BJP. Därför kommer vanliga indiers kamp för ett anständigt liv att fortsätta oavsett valutgång.
Shashi Kumar