Sydafrika i brytningstid – radikala krafter kräver rättvisa

Publicerad 24 februari 2017
Fackliga världsfederationens kongress i Durban avslutades med en stor demonstration organiserad av Sydafrikas landsorgansiation Cosatu.
Fackliga världsfederationens kongress i Durban avslutades med en stor demonstration organiserad av Sydafrikas landsorgansiation Cosatu.

Det har gått ett kvarts sekel sedan det rasistiska apartheidsystemet avskaffades. Nästan lika länge har ANC och dess allierade innehaft regeringsmakten. Men det folkliga missnöjet växer. Följ med Proletären till kuststaden Durban och möt stridbara fackföreningar och kommunister.

Bilder
Fakta och bakgrund
Apartheidsystemet
  • Det var efter valet 1948 som den nya regeringen presenterade en lagstiftning baserad på officiell diskriminering av Sydafrikas ickevita och lade grunden för apartheidsystemet.
  • Största parti i regeringen var Nationalistpartiet som under andra världskriget öppet stött Nazityskland.
  • De raslagar som trädde i kraft 1950 delade upp befolkningen i vita, svarta, asiater (främst indier) och färgade (blandad härkomst).
  • På initiativ av Sovjetunionen och Guinea antog FN:s generalförsamling 1971 en resolution som stämplade apartheid som ett brott mot mänskligheten.
  • Apartheidsystemet avskaffades formellt i början av 1990-talet och 1994 hölls det första demokratiska valet med allmän rösträtt.
ANC och Nelson Mandela
  • Sydafrikanska ursprungsbefolkningens nationalkongress grundades 1912. Elva år senare tog organisationen namnet Afrikanska nationalkongressen (ANC).
  • När Apartheidsystemet infördes efter valet 1948 initierade ANC olika massaktioner mot de rasistiska och repressiva lagarna.
  • 1955 antog ANC det berömda Frihetsmanifestet, som den svarta folkmajoriteten samlades kring under kampen mot apartheid.
  • ANC:s ickevåldsmetoder bemöttes brutalt. En brytpunkt var Sharpevillemassakern 1960 då 69 personer mördades under en fredlig protest. 1961 grundades ANC:s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe, på initiativ av Nelson Mandela och med honom som förste befälhavare. Eric ”Stalin” Mtshali var en av de som ingick i Umkhonto we Sizwe och utförde sabotageaktioner.
  • 1962 greps Nelson Mandela. Mer än 50 år senare avslöjade en tidigare CIA-agent vid USA:s konsulat i Durban, Donald Rickard, att Mandela kunde gripas tack vare ett tips från CIA. Mandela stod kvar på CIA:s terroristlista fram till 2008.
  • När Mandela släpptes 1990 efter drygt 27 år i fängelse var apartheidsystemet på väg att falla samman tack vare motståndet inom Sydafrika och den globala bojkottkampanjen. Apartheidregimen hade knappt några vänner kvar.
  • I parlamentsvalet 1994 vann ANC i allians med kommunistpartiet och Cosatu en stor seger. Mandela valdes till president.
  • Efter Mandels död 2013 avslöjades det att han var medlem i kommunistpartiet, såsom många andra ANC-ledare. Under den långa kampen mot apartheid var SACP, den fackliga rörelsen och ANC tätt sammanflätade.
Landfakta
  • Sydafrika har 56 miljoner invånare. 29 procent av befolkningen är 14 år och yngre.
  • Landet har tre huvudstäder. I Pretoria finns regeringen, i Kapstaden parlamentet och i Bloemfontein högsta domstolen.
  • Största stad är Johannesburg, som också är landets finansiella centrum.

”Vi måste stärka arbetarklassens självförtroende. Socialismen kommer inte genom mirakel utan genom kamp.”

Det är ett myller av folk på samlingsplatsen. Nästan alla har röda tröjor. Bland deltagarna märks fackliga representanter från 110 länder. Demonstrationen avslutar en fyra dagar lång internationell facklig kongress.

Men flertalet deltagare denna lördagsförmiddag i Durban är sydafrikaner. Främst fackliga aktivister från förbund inom Sydafrikas LO, Cosatu, och medlemmar i Sydafrikas kommunistparti (SACP).

Innan avmarschen samlas demonstranter och dansar och sjunger. Det är sånger från kampen mot apartheid som lever vidare och har en given plats i 2010-talets Sydafrika.

Ett kvarts sekel har gått sedan de rasistiska apartheidlagarna formellt avskaffades. Den svarta folkmajoriteten och arbetarklassen har vunnit många segrar. Men mycket av det gamla systemets rasism och orättvisor lever vidare i nya former.

I demonstrationen syns plakat med dagskrav riktade mot storföretagen och regeringen. Den ANC-ledda alliansregering som både landsorganisationen Cosatu och kommunistpartiet är en del av.

– Vi är med, men bara så länge arbetarklassen gynnas av det. Det är en komplicerad relation, förklarar Mike, en ung kille i Cosatu-tröja som vi möter i vimlet.

Att relationsstatusen är komplicerad, det är något som uttrycks av många sydafrikaner som vi möter under Fackliga världsfederationens (WFTU) kongress i Durban.

Här deltar radikala och stridbara sydafrikanska fackliga organisationer som reser dagskrav som förbud mot bemanningsföretag, lagstadgad minimilön och gratis utbildning för de fattiga.

Cosatus ordförande Sdumo Dlamini kritiserar klassorättvisornas Sydafrika där de fattiga och arbetarklassen inte får ta del av landets rikedomar, och där en vd:s årslön kan vara mångdubbelt större än en arbetares livslön.

– Att det händer i vårt land är oacceptabelt. Vi står sida vid sida med arbetarna i världen och kämpar för ett socialistiskt system i Sydafrika, säger Sdumo Dlamini när han talar på WFTU-kongressen.

Här deltar också många sydafrikanska kommunister som pekar ut monopolkapitalet som huvudfienden och kämpar för att partiets program för vägen till socialismen ska förverkligas.

Det känns som ett stort politiskt hopp från den radikala retoriken hos Cosatu och SACP till den korruptionsanklagade presidenten och ANC-ordföranden Jacob Zuma och den regeringspolitik som allt fler är missnöjda med.

I lokalvalet i augusti 2016 backade alliansen ANC-SACP-Cosatu från 61 till 53 procent av rösterna. Trepartsalliansen har fortsatt dubbelt så stort folkligt stöd som det största oppositionspartiet, Demokratiska alliansen (DA), det liberala parti som i stort sett alla vita sydafrikaner stödjer.

Men regeringens tapp är en varningsklocka. I flera storstadsregioner, däribland Johannesburg, förlorade ANC makten för första gången sedan apartheid avskaffades och allmänna val infördes 1994.

En orsak till många ungas missnöje är höga avgifter för universitetsstudier, vilket är en viktig klassfråga. Missnöjet märks också under den världsfackliga kongressen. Cosatu och dess medlemsförbund har erbjudit studenter extrajobb under kongressdagarna.

– Fees must fall! Avgifterna måste bort! utropar studenten Nondumiso Mthethna när vi talar med henne och hennes vänner. Det är samma slagord som tusentals studenter ropat under veckor av demonstrationer.

– Det är protester mot avgifter som stiger varje år. Det är dyrt att studera. Risken finns att studenter tvingas hoppa av och stanna hemma utan något att göra. Och om vi inte studerar, hur ska vi då kunna få jobb? De fattiga erbjuds lån till låg ränta men det är ändå svårt, säger Nondumiso Mthethna.

Universitetsavgifterna är en fråga som gör relationen komplicerad. Cosatu stödjer studenterna, men kritiserar att demonstrationerna i några fall tagit sig våldsamma uttryck.

Utbildningsministerposten innehas av Blade Nzimade, kommunistpartiets generalsekreterare. Han menar att det inte är ekonomiskt möjligt och framhåller att regeringens beslut att utöka andelen studenter som slipper betala delar av eller hela avgiften är bra nog.

Trots den komplicerade relationen lever alliansen vidare.

– Du måste förstå att det inte är en koalitionsregering. Det är en allians som formats och svetsats samman i kampen mot apartheid, säger Solly Mapaila, andre vice generalsekreterare i Sydafrikas kommunistparti.

Vi möts för ett samtal om kommunisternas arbete i Sydafrika. Det är uppenbart att det förs många diskussioner inför SACP:s kongress i juli 2017 om det skakiga läget i landet och vilken roll kommunisterna ska spela.

– Allt omvärlden hör om Sydafrika är korruption, korruption, korruption, säger Solly Mapaila. Det är ett jätteproblem. Kommunistpartiet har drivit kampanjer för att avslöja korruption inom staten, regeringen och privata företag, bland annat här i Durban. Det har gjort oss populära hos folket men impopulära bland vissa makthavare.

– Men det är inte hela bilden, fortsätter Solly Mapaila. Alliansen har åstadkommit mycket. El- och vattennät har byggts ut, och fyra miljoner fattiga har fått nya bostäder gratis. Våra kubanska kamrater brukar fråga oss om vi förstår vad vi har uppnått. Inget annat land i världen har lyckats med det, inte ens Sverige. Det är framsteg i arbetarklassens intresse.

Med vid vårt samtal är också 84-årige Eric ”Stalin” Mtshali. Han är en legendar i kampen mot apartheid och kan sägas personifiera alliansen.

I början av 1950-talet började han som ung hamnarbetare i Durban engagera sig fackligt och arbeta för klassens organisering. Därefter följde ledande uppdrag inom ANC och dess väpnade gren, kommunistpartiet och Fackliga världsfederationen (WFTU) både i Sydafrika och utanför landet.

Eric ”Stalin” Mtshali är än idag medlem i ANC, centralkommittéledamot i SACP och en hyllad hedersgäst på WFTU:s kongress.

– Jag är en fattig man, för jag är trogen och fortsätter betala medlemsavgift i alla organisationer, säger han och skrattar.

Men den politiska linje som en gång mejslats ut behöver inte vara den rätta för alltid. Det är tydligt att kommunistpartiet befinner sig i en process där den hittillsvarande vägen granskas och ifrågasätts.

Det är också tydligt att partiet allt mer trätt fram som en självständig och mot den politiska och ekonomiska makten kritisk röst. Medan missnöjet med alliansen tilltagit har SACP fått en massiv medlemstillströmning.

– För drygt tjugo år sedan var vi 10.000 medlemmar, nu är vi över 250.000. Det beror på de kampanjer där vi driver frågor i arbetarklassens intresse, säger Solly Mapaila.

Avslöjandet av den utbredda korruptionen är en sådan kampanj. Solly Mapaila ger fler exempel. I grunden handlar arbetet om att ta tag i problem som folk möter i sin vardag, organisera invånarna att själva ta strid för förbättringar här och nu, och på samma gång höja medvetenheten om nödvändigheten av att avskaffa det system där några få tillåts exploatera folkflertalet.

Solly Mapaila talar om vikten av att kommunisterna är förankrade i och känner de områden där de lever och verkar. Mycket handlar om krav på basservice i kåkstäderna, townships, där de svarta bor. Om tillgång till el, dricksvatten och sophantering. Om rätten till akutsjukvård på närmaste sjukhus, även om det är ett privat sjukhus. Och om självförsvarskurser för unga kvinnor och behovet av gratis bindor för de fattiga.

– Kvinnorna har lidit ännu mer än männen av apartheid och de extrema orättvisorna i Sydafrika, för kvinnorna har också lidit under det patriarkala förtrycket, förklarar Solly Mapaila.

Det är frågor som möter motstånd också bland de människor som SACP vänder sig till.

– Att tala om mens är tabu i Sydafrika, fortsätter Solly Mapaila. Men kravet på fria bindor är viktigt. I fattiga områden stannar tjejer hemma från skolan för att de inte har råd att köpa bindor. Nu håller regeringen på att genomföra detta och även vissa företag skjuter till pengar, för de inser att det är en chans att verka snälla.

En populär kampanj från partiet riktar sig mot banker och andra finansiella institutioner. Den syftar till att pressa kapitalisterna att göra eftergifter och till att pressa regeringen att med lagstiftning ingripa mot de förra.

I arbetet ryms både långsiktiga, övergripande krav – folkets intressen ska gå före profiterna – och krav som kan verka små men innebär en dramatisk förbättring i de fattigas vardag.

Ett exempel som Solly Mapaila lyfter fram är striden om att få bankomater i Soweto. Det är Sydafrikas mest kända township som ligger i utkanterna av Sydafrikas största stad Johannesburg.
Förverkligandet av detta gjorde livet lättare för områdets över en miljon invånare. Tidigare tvingades Sowetoborna göra en dyr och tidskrävande resa till centrala Johannesburg för varje enstaka kontantuttag.

– Det finns en del som kritiserar vårt arbete, som tycker det går för långsamt till socialismen. Och Eric här har sagt att han inte tänker dö förrän vi har socialism i Sydafrika, säger Solly Mapaila och Eric Matshali nickar med glimten i ögot.

– Men arbetarklassen har inte styrkan att krossa kapitalismen nu, vi måste stärka klassens självförtroende och pressa fram eftergifter. Socialismen kommer inte genom mirakel utan genom kamp.

Klyftan mellan den socialistiska visionen och många ANC-ledares praktiska politik och nära förbindelser med storkapitalet är milsvid. Och den framstår som ännu djupare efter läsning av kommunistpartiets summering om vad som måste göras för att rädda den nationella demokratiska revolutionen, som SACP beskriver omvandlingen av Sydafrika.

Läget är allvarligt. Den breda folkliga uppslutningen bakom ANC håller på att frätas sönder. Det hänger samman med att ledande företrädare låtit sig fångas av kapitalistiska intressen och plundrar offentliga resurser. I rapporten pekas den mäktiga kapitalistfamiljen Gupta ut, som är känd för nära band till president Zuma och andra ANC-ledare.

”SACP menar att om inte ANC enas och förankrar sig i massorna på nytt kommer ANC inte att kunna leda den nationella demokratiska revolutionen. SACP kommer för stunden att fortsätta bidra till att ANC ska spela den ledande rollen, men kommer samtidigt att självständigt bidra till att bygga en arbetarledd folkrörelse för att föra den nationella demokratiska revolutionen framåt.”

Hur tänker SACP flytta fram sin position såsom rapporten förespråkar? En viktig del i detta är att stärka partiet ideologiskt, vilket behövs med tanke på alla nya medlemmar, och sätta partibygget i centrum.

– Vi har börjat bygga upp partiorganisationer på arbetsplatserna. Kommunistpartiet är idag främst en bostadsorganisation. Men det räcker inte med fackföreningar på arbetsplatserna. Det är klart att kommunistpartiet måste ha organisationer där den kapitalistiska utsugningen sker, säger Solly Mapaila.

– Vi finns nu på några stora industrier här i Durban, i Johannesburg och Port Elisabeth, och vi finns i gruvorna. Det är exempel vi bygger vidare på.

När kommunisterna samlas till kongress i juli kommer valtaktiken att diskuteras. Ska SACP fortsätta att kandidera tillsammans med ANC eller ska partiet kandidera självständigt eller tillsammans med andra krafter?

Det är inga lätta frågor. Och det som beslutas av SACP påverkar den ANC-konferens som ska hållas i slutet av året. Då ska en efterträdare till Jacob Zuma utses.

En möjlig efterträdare är Cyril Ramaphosa, som blivit gruvkapitalist och miljardär under ANC:s tid vid makten. Sedan 2012 är han landets vicepresident. En annan är tidigare utrikesministern Nkosazana Dlamini-Zuma. Som efternamnet antyder är hon exfru till nuvarande ANC-ledaren, vilket inte ökar hennes folkliga popularitet.

Kommunisterna vill ha en arbetare i ledningen för ANC, eller som Solly Mapaila uttrycker det:

– Alla säger att de är arbetarklass men vi vill ha en ANC-ledare som försvarar arbetarklassens intressen.

Dagen efter mötet med kommunisterna Mapaila och Mtshali går Cosatu ut i en natioell strejk. Landsorganisationen talar om god uppslutning. Och dagen efter strejken avslutas Fackliga världsfederationens kongress med en demonstration i Durban organiserad av Cosatu.

Det är ett rött folkhav som långsamt glider genom centrala Durban. I täten syns kommunisternas och Cosatus gemensamma 1 majbanderoll. Bakom fronten syns ett hav av internationella fackföreningsfanor.

Det är dans och sång under hela marschen. En av de klassiska sånger från kampen mot apartheid som hörs genom tåget har följande refräng:

Min mamma var hembiträde
Min pappa var trädgårdsskötare
Det är därför jag är kommunist
jag är kommunist, jag är kommunist

Målet för demonstrationen är Fountainstadion i Durban. Det är en historisk plats. Det var här som Cosatu grundades 1985 och 33 fackförbund förenades i centralorganisationen. Då hade Cosatu mindre än en halv miljon medlemmar, idag är det närmare två miljoner. Då rådde apartheidlagar i Sydafrika, idag har alla formellt samma borgerligt demokratiska rättigheter.

Men klassorättvisorna består. Arbetslösheten växer. Vilket också framgår av plakaten på läktarna.

• En lön att leva på nu!

• Skapa riktiga jobb!

• Förbjud bemanningsföretag!

Kraven återupprepas när Cosatus ordförande Sidumo Dlamini intar talarstolen. Han framhåller att den fackliga landsorganisationen driver sina krav och markerar sin klasståndpunkt mot både kapitalet och regeringen.

– Vi säger till ANC att ni är styrande parti, men bara så länge ni försvarar de fattiga och arbetarklassen, för storföretagens intressen har inget gemensamt med arbetarklassens. Och skam åt de ledare som roffar åt sig själva!

Kampen i Sydafrika går vidare, och relationen blir allt mer komplicerad.