Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesskribent

Sudaneser mot ekonomiskt stålbad

När folket protesterade mot prishöjningar valde Sudans styrande våldets väg. Men bland de skyldiga till den uppkomna situationen finns också imperialismen och dess aggressiva politik mot Sudan.


Det nordafrikanska landet Sudan har under lång tid präglats av krig, konflikter och ekonomisk kris. När den auktoritära regimen i Khartoum beslutade om kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna väckte det ett ramaskri bland många av landets redan hårt prövade invånare.

Beslutet att avskaffa de statliga subventionerna på bensin, diesel och en rad andra varor som matlagningsolja trädde i kraft 22 september. Över en natt chockhöjdes priserna.

Det ledde till en våg av protester, som mynnade ut i blodiga sammanstötningar efter att regeringen beordrat ut säkerhetsstyrkorna. Långt över hundra har dödats och så många som 700 gripits.

Bland de oppositionella krafter som demonstrerat under de senaste veckorna finns Sudanesiska kommunistpartiet. Kommunisterna ingår i en bred oppositionsallians med tjugotalet andra organisationer.

I ett uttalande från kommunistpartiet redogör man för hur protesterna radikaliserats. Det som började som ett uttryck för missnöje med prishöjningarna har efter regimens våldsamma svar blivit protester för ett störtande av president Omar al-Bashirs korrupta och diktatoriska styre.

Den sudanesiska regimen menar att det är utomstående element som är skyldiga till våldet. Men det är en förklaring de oppositionella inte köper.

Kommunisterna tillhör dem som under lång tid förföljts av de styrande. Medlemmar har fängslats och partitidningen stängts. Det har även skett under denna protestvåg. Minst två medlemmar i partiets politbyrå har gripits av säkerhetsstyrkor. Detsamma gäller många andra oppositionsaktivister.

Också ledande krafter i presidentens eget parti fördömer det våldsamma bemötandet av protesterna och kräver att de avskaffade subventionerna återinförs.

Att de styrande i Khartoum representerar ett borgerligt styre, som inte tvekar att bemöta opposition med våld, är dock bara den ena sidan. I bakgrunden finns också imperialismens intressen och agerande, som i allra högsta grad bidragit till det folkliga missnöje som nu tar sig uttryck i öppna protester.

USA och Israel tillhör de krafter som under lång tid gav stöd åt de separatistiska rörelserna i södra Sudan för att försvaga den för imperialismen bångstyrige Omar al-Bashir. Det gav resultat. I juli 2011 splittrades landet och en ny stat, Sydsudan, såg dagens ljus.

För det ”gamla” Sudan blev delningen en ekonomisk katastrof då en stor del av landet viktigaste inkomstkälla försvann. Merparten av oljetillgångarna finns nämligen i söder och hamnade i Sydsudans ägo.

Västvärldens mångåriga ekonomiska sanktioner mot Sudan tillsammans med förlusten av 75 procent av oljeinkomsterna har starkt bidragit till att föra Sudan till den ekonomiska ruinens brant.

Imperialismen bär alltså stor skuld till krisen och de allt svårare levnadsförhållandena för det sudanesiska folket.

Men det betyder inte att al-Bashir är oskyldig till det uppkomna läget, tvärtom.

Dels var det den sudanesiska regimens långvariga förtryck och negligering av folken i söder som möjliggjorde imperialismens splittringstaktik och den efterföljande delningen av landet.

Dels har Khartoumregimen börjat föra en allt mer folkfientlig politik genom att liberalisera ekonomin. I början av året beslutades till exempel om privatiseringar av arton statliga företag, vilket var fortsättningen på en tidigare inledd privatiseringsvåg. Dessutom slukar den fortsatta militära rustningen stora summor.

Allt detta bidrar till att förvärra situationen.
Fakta

Sudaneser mot ekonomiskt stålbad