Presidenten som aldrig kom hem

Mohamed Abdelaziz levde 40 år på flykt

Publicerad 10 juni 2016
Västsaharas president Mohamed Abdelaziz håller tal på en middag för utländska gäster i Smara i februari 2002.
Västsaharas president Mohamed Abdelaziz håller tal på en middag för utländska gäster i Smara i februari 2002.
Bilder
  • Flyktinglägret SMara i sydvästra Algeriet. Här har västsaharierna levt i 40 år.
Fakta och bakgrund
Spansk koloni
  • Västsahara blev en spansk koloni i slutet av 1800-talet. Under avkoloniseringsprocessen på 1960-talet uppmanade FN Spanien att låta västsaharierna rösta om självständighet.
  • Spanien slöt istället ett avtal med Marocko och Mauretanien. Kolonialmakten ”lämnade över” kolonin i utbyte mot en garanterad del i Västsaharas naturresurser.
Västsahara ockuperas
  • I november 1975 inledde Marocko och Mauretanien ockupationen. En stor del av den västsahariska befolkningen flydde över gränsen till Algeriet, där de fortsatt lever i flyktingläger.
  • Mauretanien lämnade sin del av Västsahara 1979, främst ökenområden, medan Marocko fortsatt kontrollerar hela kusten och i stort sett alla städer.
  • Ockupationsmakten genomförde en medveten bosättarpolitik. Hundratusentals fattiga marockaner förflyttades till Västsahara.
  • De kvarvarande västsaharierna lever under ett hårt förtryck.
Fredsprocessen
  • Den västsahariska befrielserörelsen Polisario bedrev väpnad kamp mot ockupationen i femton års tid.
  • Sedan 1991 råder eldupphör och i enlighet med det genom FN framförhandlade fredsavtalet skulle en folkomröstning om Västsaharas framtid genomföras 1992.
  • Omröstningen har 24 år senare ännu inte genomförts. Marocko blockerar en sådan och landet kan fortsätta göra det tack vare stödet från USA, Frankrike och andra västländer.

På kvällen 31 maj kom dödsbudet. Mohamed Abdelaziz, Västsaharas president och befrielserörelsen Polisarios generalsekreterare, har gått bort vid 68 års ålder.

Mohamed Abdelaziz var en ovanlig ledare. Han var presidenten som aldrig kunde åka hem till det land han valts att leda. Han var presidenten som på grund av Marockos ockupation levde merparten av sitt liv i flyktingläger i sydvästra Algeriet.

Jag har mött Mohamed Abdelaziz och varit på middag med honom. Det skedde på plats i det västsahariska flyktinglägret Smara, döpt efter staden med samma namn i det ockuperade hemlandet.

Datumet i fråga var 27 februari 2002. Det var inte vilken dag som helst.

Den 27 februari 1976, kort efter att Marocko invaderat Västsahara och fördrivit dess befolkning, utropades Demokratiska sahariska arabrepubliken, SADR.

Det som gjorde årsdagen 2002 speciell var att lägret gästades av Algeriets president Abdelaziz Bouteflika. Det var första gången sedan de västsahariska flyktingarna erbjöds en fristad i öknen vid gränsen mot det ockuperade hemlandet som en algerisk president besökte dem.

Jag minns hur jag kvällen innan satt i tältet hos den familj där jag bodde under vistelsen i Smara. Den stekande hettan hade övergått i kyla, och det enda som lyste upp tälten och lerhusen var ljuset från månen och stjärnorna.

Så ljöd plötsligt ett meddelande via lägrets högtalarsystem. Invånarna kallades till informationsmöten i respektive distrikt i lägerstaden.

Mamman i familjen, Marian, log stort när hon kom tillbaka. ”Algeriets president kanske kommer hit till Smara imorgon.”

Detta var i en tid då frågan om Västsahara och Marockos illegala ockupation diskuterades intensivt i FN:s säkerhetsråd.

Bland västsaharierna märktes att många hade fått åtminstone ett litet hopp om att ökenlivet inte skulle vara för evigt. Ett litet hopp om att konflikten skulle kunna få en lösning och att den fredsplan som FN lagt fram 1990 skulle genomföras. Men det fanns också en rädsla för en påtvingad uppgörelse på ockupationsmaktens villkor.

Utannonseringen av Bouteflikas besök stärkte känslan av att något var på gång.

Folkfesten började tidigt på morgonen 27 februari. Tusentals människor väntade längs lägrets breda huvudsandgata.

Vid elvatiden kom den efterlängtade bilkaravanen. Ett par hundra meter från de lerhus med samlingslokaler som utgjorde lägrets ”centrum” stannade bilarna och två presidenter steg ut i ökensanden.

Västsaharas Abdelaziz och Algeriets Bouteflika gick tillsammans upp genom det jublade folkhavet.

Två timmar senare kom de två ledarna ut från sitt möte. Hettan var lika intensiv som alltid mitt på dagen. Temperaturen närmade sig 40 grader.

Jag stod bland det tjugotal journalister som släppts fram till mötesbyggnaden för en chans att få ta bilder på det historiska presidentbesöket i Smara.

Senare offentliggjordes Bouteflikas budskap till sin västsahariske kollega: Om det västsahariska folket vill integreras med Marocko stödjer Algeriet det, om västsaharierna vill ha ett självständigt land stödjer vi det. Men det måste avgöras av västsaharierna själva i en folkomröstning. FN måste stå fast vid den fredsplan som båda parter, Polisario och Marocko, undertecknade 1990.

Den optimistiska stämningen från besöket fanns kvar när Mohamed Abdelaziz senare välkomnade oss utländska gäster i lägret på middag. Men mer än förhoppningar blev det inte.

Drygt tolv år senare, 1 juni 2014, befann jag mig åter på samma plats som den västsahariske presidenten. Fast den gången i en huvudstad i en annan del av världen.

Vi var båda inbjudna att vara med när vänsterpartiet FMLN:s Salvador Sánchez Cerén skulle sväras in som El Salvadors president.

Jag satt på läktaren bland partidelegationer från olika delar av världen. Mohamed Abdelaziz tog plats på scenen bredvid Bolivias Evo Morales, Ecuadors Rafael Correa och andra statsrepresentanter.

I El Salvador välkomnades den västsahariske presidenten som den statschef han formellt var – om än fördriven av en kungadiktatur med goda relationer till USA och EU.

El Salvador tillhör nämligen det åttiotalet länder som formellt erkänt Demokratiska sahariska arabrepubliken. Sverige har skamligt nog valt att inte erkänna SADR. Handelsförbindelserna med Marocko framstår som viktigare än ett ockuperat och fördrivet folks rättigheter.

Förra veckan fick vi beskedet att Mohamed Abdelaziz gått bort. Han förblev presidenten som aldrig fick återse sitt hemland.

Frågan är vad som ska hända med de 165.000 västsaharier som i 40 år väntat i den algeriska öknen. När kommer de att få återvända hem?