Gisslandramat, terrorismen och gasen
Det blodiga gisslandramat i Algeriet hänger samman med den ökade instabiliteten i hela regionen. En viktig orsak till denna är Natokriget mot Libyen 2011. Finns det rent av krafter som vill destabilisera Algeriet?
I lördags kväll stormade algeriska styrkor Tinguentourine naturgasfält i In Amenas där en al-Qaidaorienterad styrka på drygt trettiotalet soldater tagit en stor grupp som gisslan. Gisslantagarna hade krävt en fångutväxling och ett slut på den franska interventionen i Mali.
För närvarande uppger nyhetsbyråerna närmare 80-talet dödsoffer, av vilka 48 av gisslan och 29 al-Qaidasoldater dödats. Amerikaner, britter, fransmän, japaner, norrmän och rumänska arbetare är bland de som dödförklarats eller saknas.
I skrivande stund är nyhetsflödet motsägelsefullt och frågan om hur den algeriska militäroperationen gick till är fortfarande obesvarad.
Den blodiga upplösningen av gisslandramat understryker än en gång de följdverkningar som västmakternas imperialistiska interventioner ställt till med över hela Mel-lanöstern och ända bort till Afghanistan.
Redan i förra veckan, innan de dramatiska händelserna vid det algeriska gasfältet inleddes, nämnde Proletären al-Qaidaledaren Mokhtar Belmohktar, en av de tidigare ledarna för al-Qaida i Islamiska Maghreb.
Mokhtar Belmohktar, som tagit på sig ansvaret för gisslantagningen i Algeriet och sänder sina bulletiner via nyhetsbyråer i grannlandet Mauretanien, var en av den samlade västvärldens ”frihetskämpar” i kriget mot de sovjetstödda regeringarna i Afghanistan under 1980-talet.
En annan ”frihetskämpe” från den tiden hette Usama bin Ladin. Många av dessa islamister kom sedan att vända sig mot västerländska intressen med välkänt resultat.
När Nato störtade regeringen Muammar Gaddafi i Libyen så drabbades det svarta Afrika mycket hårt.
En rad utvecklingsprojekt som finansierats med libyska oljepengar gick i stå. Den känsliga maktbalansen mellan olika folkgrupper, klaner och stammar i södra Libyen och i områden utanför libyska gränsen, som Gaddafistyret lyckades upprätthålla, bröts samman när Nato krossade det oberoende Libyen.
Natokriget kom även att gynna en rad grupper i södra Libyen knutna till al-Qaida. Sammanbrottet av den libyska centralregeringen ledde till en omfattande instabilitet i hela regionen. Vapen som erövrats från libyska statens förråd liksom vapen som väst gett till islamistiska rebellgrupper i Libyen översvämmade regionen.
I norra Mali utropades en självständig stat av beväpnade grupper och anhängare tillhörande tuaregfolket. Detta styre visade sig bräckligt, och i det maktvakuum som uppstod när den maliska centralmaktens militär dessutom lämnat hela norra delen av landet, kom mer och mer rent islamistiska grupper att ta överhanden. Samtidigt tog ett rent militärstyre över i den södra mer befolkande delen av landet.
Det är en del av denna stora instabilitet som nu spillt över in i Algeriet. Ser man på kartan så är gränsen mellan Algeriet och Mali lång. Även om gasfältet ligger närmare Libyen än Mali, så verkar de flesta av kidnapparna komma från Mali.
Attacken mot det för Algeriet ekonomiskt värdefulla gasfältet visar även på landets sårbarhet i regionen. Det är bara drygt ett decennium sedan det elva år långa inbördeskriget tog slut. Det startade 1991 efter att militären intervenerat för att stoppa röstsammanräkningen, då man fruktade att islamistiska partier skulle ha vunnit.
Algeriet har ömsom fått stöd, ömsom kritik, från västmakterna för sitt ingripande mot islamisterna. Troligen ville den algeriska ledningen få ett snabbt slut på gisslandramat. Dels av långsiktiga skäl, ett lyckat gisslantagande skulle åtföljas av flera. Dels hotade gisslantagarna att sabotera hela anläggningen, vilken genererar fem procent av Algeriets BNP.
Samtidigt utför den algeriska regeringen en farlig balansakt. Den samarbetar med västmakterna och tillåter franska militärplan att operera över landets territorium i angreppet på Mali, och den har för tillfället goda relationer med väst. Men samtidigt är Algeriet inte någon lakej eller marionettstat till västvärlden. Landets regering för en förhållandevis oberoende utrikespolitik. Minnena från Algeriets antikoloniala kamp sitter djupt hos folket.
Kommer detta ”kärleksförhållande” mellan Frankrike/västvärlden och Algeriet att vara för evigt? Det finns analytiker som säger att den franska interventionen i Mali bland annat syftar till att pressa ut islamisterna från Mali och få in dem i Algeriet för att destabilisera landet.
Frankrike, Nato och västvärlden önskar i grunden ett annat styre i Algeriet, även om man för tillfället agerar tillsammans mot islamisterna. Det är en del av Mali-krigets dolda agenda.